Komplicerade känslor inför ny valp

Hej på er! Min fråga gäller att bonda med en ny hund efter att den förra gått bort. Om någon har riktigt dåliga erfarenheter av känslan till den nya hunden vill jag gärna höra. Kan det gå åt helvete eller löser det sig alltid med tiden eftersom hundar ändå är så underbara varelser?

Strax efter jul skrev jag ett inlägg om min hund som blev ihjälbiten på vår tomt av en lösspringande pudel. Det har varit en hemsk tid sen dess och min kropp har reagerat precis likadant som om det vore en närstående människa som gått bort.

Jag har lite funderingar gällande att skaffa en ny hund och vad jag kan förvänta mig för känslor och hur jag ska förhålla mig till alla känslor och tankar inför det.

Jag har tittat på massor av valpannonser och har kontakt med några uppfödare. Inom kort kommer jag åka och titta på en valp och jag slås av att jag inte alls känner inför den här valpen som jag kände inför min förra när jag skulle titta på honom.

Med den förra kände jag direkt genom ett fotografi att det var honom jag letat efter. Väl på plats var känslan helt given - han var min, trots att han själv hade en ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som inte precis sa att han lika mycket valt mig. Jag visste att det var rätt och han skulle få bli varse om det bara han litade på mig. Under våra tre år var vårt band nästan magiskt. Han var så lyhörd och inkännande och vi kommunicerade nästan på energinivå. Vi var gjorda för varandra. Jag är helt säker på att det fanns någon slags karmatisk koppling mellan oss. Mycket av min sorg efter honom handlar just om förlusten av något så unikt, förlusten av en gåva som nästan var övernaturlig i sin perfektion. Han kändes som mitt "hem". Jag var "hemma" med honom.

Valpen jag ska titta på känner jag inte så inför. Kanske gör jag det när jag träffat honom men jag har tvivel. Jag letar fel, tycker han har sött huvud men jag hittar brister i hans konstruktion för att han inte är lika perfekt som min förra (han var ovanligt snygg för denna icke-homogena ras) och tror att detta ska leda till förslitningsskador eller patella och dyra veterinärkostnader. Vet att så inte behöver vara fallet men jag får ångest.. när jag får ångest vet jag inte om det är magkänslan som försöker guida mig på rätt väg eller om det är irrationella rädslor. Jag har ingen magkänsla kvar efter perioder med ångest. Knappt att jag litar på mina känslor eller mitt omdöme.

Jag tror det försvårar min tolkning av känslorna av att titta på en ny valp då det kändes så fulländat med min förra direkt genom endast en bild av honom. Det är som att jag förväntar mig att det är bara så det ska kännas när det är rätt samtidigt som jag vet att det livet serverade mig där och då var något alldeles extra och inget som man kan förvänta sig. Jag vet inte längre hur "rätt" känns så den förra erfarenheten var en sån känslomässig fullträff.

Ni som skaffat hund efter er första (eller andra/tredje) hund:

- hur har ni känt när ni tittat på en ny valp?

- Jämförde ni mycket med den förra hunden?

- Att besöka valpen, kändes det bara positivt och hoppfullt eller kände ni som jag?

- Hur var det att få hem valpen? Bondade ni direkt?

Jag är rädd att jag kommer sitta med en valp och inte tycka om den så mycket men jag vet inte om detta är magkänslan som försöker guida mig och säga att det är för tidigt att skaffa en hund alternativt att det inte är rätt valp eller om det är irrationella rädslor som grundar sig i ångest.

- är det möjligt att det går käpprätt åt skogen känslomässigt med en ny valp eller skapas band trots brister på samma sätt som det sker mellan mor och spädbarn?

Tack för att du läste ända hit!