Min man sörjer, förstår jag inte?

Jag tycker det är märkligt att du inte åkt eftersom man dit, för att stötta där?

Jag tycke rinte det är märkligt att man vill vara i sin henstad där man förmodligen känner störst tryggheti svåra tider.

Han behöver säkerligen dig och dina barn mycket, men det är nog ni, som får/ska åka till honom.

Håller med här, men det kan också vara så att han behöver tid ifred ett tag för att kunna sörja utan någon som "stör".
Så fungerar jag när jag sörjer och jag har förlorat många (mamma, pappa, bror, bästa vän m.fl).
Så du får låta hans behov komma först just nu tycker jag ts.

Jag tänker att han nu får tröst av andra som också kände lillebrodern. De kanske hade gemensamma vänner under uppväxten, delar minnen från när de var yngre, känner lillebrodern bättre än vad du gör?

Så klart han får tröst och stöttning av dig och era barn, men i nuläget kanske mest i form av att du är kvar hemma och ser till att vardagen rullar på medan han får sörja och minnas tillsammans med dem som stod hans lillebror nära. 

Om jag ser till närstående till mig så har jag förlorat min farmor och den sorgen delade jag främst med mina föräldrar, syskon och kusiner som stod farmor nära och vi har gemensamma minnen från somrar och jular och annat under uppväxten som vi gjorde med farmor. Min man träffade min farmor ett fåtal gången innan hon dog och de tyckte om varandra, men han delar ju inte minnena av farmor som jag gör med släktingar till farmor som kände henne längre och bättre. 

Har begravningen varit ännu? Annars kan man ju tänka sig att han också stannar av praktiska skäl. Men jag jag kan tycka det känns underligt att lämna dig med allt där hemma, trots sorg. Även i såna lägen måste barn tas om hand, kläder tvättas och mat lagas.

Att han upplever stöd på hemmaplan är ju självklart men oavsett så måste man ju fortsätta sitt liv. Har han inget jobb?

När jag har sörjt så har jag alltid tyckt att det var jobbigast att prata med den jag står närmast - min sambo.
Han ser igenom mig och känner mig bättre än någon annan och när jag försöker att tänka på något annat/sluta gråta/ta tag i praktiska saker, så ser han ändå direkt hur jag mår och jag blir automatiskt ännu mer känslosam.

Kanske är det samma sak för din man? Det kan vara "jobbigare" att komma hem...

Nu ska man nog inte jämföra sorg osv, men Hannah Graaf lämnade både hem och barn i en vecka av sorg när hennes hund dog. Hon tog ett plan hem till Sverige för att vara hos sin mamma när det var alldeles färskt.

Så, det sätt din man valt är han inte ensam om.
För egen del har jag inte varit med om den sortens sorg, än, så jag vet inte hur jag själv kommer att reagera.

Jag åkte ner till honom första helgen efter att det hänt. Jag åkte även om det kändes som att han inte ville ett tag? Det handlade om egen tid och att barnen behövde stabilitet enligt min man. Vi har inte helt lätt med barnvakt heller då ena barnet har svårt för förändringar.

Anledningen till att inte ta med barnen berodde på omständigheterna. Dels alla ledsna människor men främst också den miljön vi skulle befinna oss i. Brodern dog av en överdos, ett liv som min man inte delade med honom. Så dom har inga gemensamma vänner. Men han har träffat broderns bästa vänner under tiden han varit i hemstaden.

Begravningen var för några dagar sedan och då var jag med och hjälpte till.

Han fick ta semester för sitt jobb och arbeta så mycket på distans som han orkade. Så det har varit flexibelt.

Jag vill bara finnas där för honom. Men jag har full förståelse för att man sörjer på olika sätt. Jag lägger inte ngn värdering i om han gör rätt eller fel när han sörjer för jag tycker inte att det finns ett facit. Jag vill bara underlätta så mycket jag kan.

Tack för alla svar och all input, det är värdefullt med andras erfarenheter!