Bonusbarn
Jag förstår mig inte på hans 2 barn, den ena är 18 och den andra 17. Tjejer, de bor hos oss varannan vecka. Jag själv är 31 år och min man några år äldre.
I 4 år har vi bott under samma tak, deras mamma bor 3,2 mil ifrån.
Jag tyckte att de va distanserade redan från början, (förståeligt) men jag försökte vara framåt och få till en relation.... det blev bara från ett håll hela tiden. Dvs. De svarar kort på frågor, de följer med och är tyst etc.
De är inte otrevliga men det är som att de saknar social kompetens helt vilket gör att jag känner mig väldigt utfryst. Efter ett tag slutar man liksom att försöka jobba upp en relation eftersom det blir psykiskt påfrestande att inte få nån vilja till det tillbaka. De pratar inte särskilt mycket med pappan heller utan kontakten där känns liknande men han uppfattar den inte som jag gör. De smsar ifs. Till honom om det är något viktigt.
Det är ingen bekväm situation att varje morgon öppna dörren till V-rummet, till någon som sitter i soffan och som inte ens ids lyfta blicken och som bara kontrar "godmorgon" EFTER mig.... säger inte jag "godmorgon" är det tyst.
Samma sak på kvällarna... De säger inget utan kanske sitter i samma v-rum och reser sig upp och går... Då gissar man att de ska lägga sig och säger "godnatt" och får svar tillbaka, om de hör. Om man inte säger nåt så säger inte personen som själv VET att de tänkt lägga sig "godnatt" utan då är det tyst.
De frågar inte om de kan samåka med nån av oss heller om de vill det nån gång utan då dyker de bara upp påklädda och går med (?!?!) Ibland har man lagt ihop ett och ett och förstått att de eller nån av dem stått påklädda och väntat vid den tiden vi/jag åker fast vi kanske inte ska åka den dagen, eller man är sjuk, har försovit sig och därför inte åker... Då har de gått till sina rum och inväntat ifall de hör att man är på G.
Jag förstår inte varför man inte frågar, pratar? Denna "lathet" "nonchalans" gör mig tokig.
Det är inte att de inte vågar utan de bara inte gör sakerna. Jag är rätt säker på att de mår bra, de bara är på detta sättet. De har inga intressen, de umgås sällan till aldrig med andra, inget eget driv till nåt alls.
Om de va 6 år gamla så hade jag haft rätt mycket mer tolerans för hur de är men det är nästan vuxna egna individer och jag tycker man kan förvänta sig ett sätt att vara tillbaks iaf.
Det har ju gått så långt nu så jag vill ju inte umgås nåt med dem. Man försöker nästan planera så att man slipper.
Jag känner mig konstig veckan som de är hemma för det ligger nån slags dimma i huset då, känner mig utfryst.
Jag har påtalat detta för min man och vi har faktiskt satt oss ner och pratat med dem vid 4 olika tillfällen tidigare, eftersom jag tänkt att nåt är fel. Då har de inget att säga om nåt, ingen åsikt om hur de upplever saker och ingen fundering kring förändring.
Jag blir ju arg tillslut och jag vill ju själv inte fortsätta hälsa och säga godmorgon och så eftersom de skiter ju liksom fullständigt i allt sånt själva.... det är nog svårt att sätta dig in i hur man känner sig när man är runt detta men som jag förklarat så har det varit så här från dag ett.
Jag vet inte vad man ska göra men jag vill inte ha det såhär i mitt eget hem.