Är jag okänslig?

Eh, du gör ju samma sak fast tvärtom! Du diskvalificerar upplevelsen av moderskänslor med att man kanske intalar sig, och att folk ljuger om att de sörjer sin ?bebis? eftersom de valt abort. Bara för att det inte är samma sak som att avliva en fyraåring är det fullt möjligt att sörja.

Jag är fullt medveten om att abort kan vara jobbigt av en mängd olika skäl. Det som är ett jävla hyckleri är dock att "sörja sin bebis" För jag vidhåller att OM man verkligen sett graviditeten som en BEBIS och ändå då valde att mörda bebisen så är man ju sjuk och borde sitta på rättspsyk. Vi kan ju inte ha folk gående fria på gatan som mördar bebisar. Då kan det ju rent krasst vara en 11 åring de tar livet av nästa gång.

Man kan sörja en graviditet som man inte kunde fullfölja absolut. Livet som aldrig blev absolut, men så fan att man kan sitta och benämna sig som "änglamamma" och annat trams som folk ogenerat slänger ur sig.

Va? Visa gärna när jag applicerar mina känslor och tolkningar av dessa känslor på alla andra. Dessutom upplevde jag INTE sorgsenhet och att aborten var emotionellt jobbig, så var läser du in att jag gjorde det? Jag var som sagt INTE ledsen och uppriven efter aborten, däremot upplevde jag känslor av "vilja ta hand om" inför fostret som jag absolut inte var förberedd på.

Du slår huvudet på spiken här, håller verkligen med.

Dom som har gjort abort pga kromosomavvikelser eller något liknande är dock en annan sak.

Jag tycker du har en sund inställning. Att pracka på massa känslor för att man "ska" handlar mycket om att skuldbelägga kvinnor känner jag. 

Jag har gjort en abort och jag mådde dåligt, men jag hade en enorm barnlängtan och ville egentligen behålla vilket inte funkade i den situationen jag befann mig i då. Jag ångrar det inte då mitt liv hade blivit helt annorlunda och förmodligen sämre om jag behöll. Kan ändå bli ledsen dock när jag tänker på vad det hade blivit för person, speciellt efter att jag sen fått barn efter det. Det skulle ha varit mitt barns syskon, men å andra sidan hade hon nog inte kommit till om jag behöll första... Så vilka barn som föds handlar ju helt om slump, den enes bröd, den andres död.... 

Innan jag fick barn var jag tveksam till abort för egen del (men tycker att det ska vara tillåtet).

Efter att ha fått barn känner jag att abort vore fullkomligt otänkbart om det inte var så att mitt liv och/eller hälsa stod på spel. Att ha upplevt vad den där cellklumpen kan utvecklas till gör att det för mig skulle vara fruktansvärt att behöva avbryta en graviditet.

Jag fick enorm beskyddarinstinkt så fort jag blev gravid och det skulle nog hända om jag blev det igen, trots att jag inte vill ha fler barn.

Det jag ville få sagt är att inställningen nog påverkas av såväl inställningen till graviditeten och om man har barn redan.

Jag har fått abortera ett högst önskat barn på grund av att jag var sjuk och åt starka mediciner, så du har fel. Livet är inte så svart-vitt. Det är flera år sen och jag sörjer det fortfarande ibland.

Du ville ha ett barn, men kunde inte skaffa det barnet pga din sjukdom. Och blev tvungen att avbryta en påbörjad graviditet. Tråkigt. Men fortfarande inte samma sak som att sörja ett barn. Snarare jämförbart med att sörja en infertilitet.

Nu blandar du ihop saker. Bara för att man tror att man kan ta illa vid sig av att  göra en abort, så är man ingen abortmotståndare per automatik.

Jag hade ett liv i min mage och det är vad jag sörjer. Du har inte rätten att bestämma över andras känslor. För vissa är det bara några celler och för andra så är de där cellerna deras barn.

Jag kallar mig däremot inte änglamamma.

Jag har vänner som förlorat barn efter födseln och jag skulle aldrig drömma om att jämföra min sorg med deras. Det är dimensioner av skillnad.

Sluta vara så jävla självgod och tala om för andra vad de ska känna och inte känna. Så förbannat otrevlig egenskap. Visa respekt istället.

Varför skulle jag vilja ha din sympati? Du verkar ju enbart kapabel att se livet i svart eller vitt och sådana människors input är jag inte intresserad av. 

Du verkar vilja förklara dig för mig och ha min bekräftelse så någon form av respons söker du.

Du svarade på mitt inlägg så jag svarade dig. End of story.  

Oj här har det kommit många svar ser jag. Såklart har jag ju ingen aning om hur man reagerar i just den situationen, hur just jag skulle reagera. Min teori lutar ändå åt att reaktionen är individuell, alltså hur mkt känslor som påverkar. Det som många kanske inte uppfattade här var att jag känner att det inte skulle spela nån särskild roll hur långt gången man var, alltså att även om det handlade om ett nästan fullt utvecklat barn så anser inte jag att livet börjat än och att den har nån form av personlighet. Detta kanske inte är lika vanligt. Jag tror att jag blivit lite avtrubbad pga vissa saker och har hos psykolog fått erbjudande om utredning för asperger. Tror inte riktigt att jag har det men mkt i min personlighet påminner om ''symtomen'' ändå. Kanske det som är ''problemet''. Jag ser inte riktigt saker på det sätt som andra verkar göra. Jag känner att om jag fick barn i framtiden skulle det verkligen vara hela mitt liv och jag skulle göra allt för att barnet skulle få en bra uppväxt och ett bra liv, men just innan ett barn är fött har jag svårt att se att jag skulle ha några känslor för det. Det skulle liksom komma efterhand. Jag brukar bara tänka att man ju inte minns något från den tiden, man vet inte ens att man är en person. Det vet man i för sig inte när man är under 2 år heller men det är en annan sak, då har man ju sett barnet och får kontakt med det, och personligheten utvecklas. 

Önskar att det vore så enkelt, svart eller vitt. Men det är det inte. Val av abort är inte alltid utifrån sin egen önskan. 
Alla reagerar väl olika, men jag tror ändå att de allra flesta som vågar se inåt faktiskt, iaf i någon mån, sörjer en abort oavsett om den var något man ville göra eller av omständigheter blev tvungen att göra. Det är oavsett omöjligt att veta innan man hamnar i den situationen. 

Jag kände precis så som du beskriver. Jag var oönskat gravid, skulle precis göra abort när det istället blev ett missfall. Jag upplevde det inte som det minsta traumatiskt eller känslomässigt jobbigt. Det var inte rätt tid för ett barn just då. 

Jag har varit gravid och fött barnet både före och efter detta hände och då känt helt annorlunda eftersom jag ville ha barnet. Jag tänker inte på "barnet som aldrig blev" utan fokuserar på de barn som blev istället. 

Jag tror inte att det är en automatisk känslostorm, men man kan ju ändå ha kluvna känslor till abort, olika skäl till aborten, olika känslostämning över lag. Jag har full respekt för alla reaktioner man kan ha till både abort och missfall, men kände att för mig var detta inget stort och jobbigt utan en del av livets gång. 

Nej, du är inte okänslig. Däremot ska man ha respekt för att olika kvinnor upplever det olika. Jag har både fött barn och gjort abort, och tyckte inte heller att aborten var någon stor sak, men det hade säkert känts annorlunda om jag egentligen hade velat behålla barnet men känt mig tvingad av yttre omständigheter att ta bort det.

Jag tror att det kan påverka "känsligheten" om man är uppfödd i en miljö där liv och död är en naturlig del av livets kretslopp, som till exempel på en bondgård, jämfört med om man aldrig har kommit i kontakt med något dött.