marran87 skrev 2017-12-29 06:34:02 följande:
Jag tycker både och!
Nu skriver du att han har flera barn, så han borde ju ändå vara lite påläst och införstådd med vad en graviditet innebär. Annars behöver han läsa på!
Jag och min sambo är också nygravida och mitt humör, mina hormoner och min trötthet är tuff. För oss båda. Men, jag har bett honom läsa på om min sits. Likväl som jag måste läsa på och vara väldigt lyhörd för hans. Det är en resa för båda parterna, och ingen sits är lätt eller enkel för den andra att förstå.
Jag försöker vara väldigt tydlig med hur jag mår och känner, ofta. Ju mer jag pratar och förklarar - ju mer förståelse får jag och vi kan stoppa dom värsta känslostormarna och dom barnsligaste tjafsen.
Jag anser att jag inte kan bete mig hur som helst, säga vad som helst "bara" för att jag är gravid. Det må vara hormoner osv som ofta kan ta överhand men någon måtta får det vara. Man behöver ändå kunna lägga band på sig. Givetvis förstår jag att det är svårt att styra över tårarna, men dom kanske heller inte är det störta problemet.
Innan jag svamlar iväg för mkt - lycka till med graviditeten och kom ihåg, kommunicera!
Jag har nog varit för tydlig m att förklara hur jag mår/känner. Grejen är den att jag varit väldigt ångestfylld denna gång pga missfallet tidigare. Jag tror att jag smittat av den oron på honom o vi har alla olika sett att hantera oro.
En annan sak jag kom att tänka på att vi kommit fram till för länge sen att när vi bråkar kliver ni Extroverta sida fram o hans introverta sida fram. Det leder till att jag kan uttrycka mig väldigt snabbt verbalt o komma m vinnande argument o han hamnar alltid i underläge. Det gör att han tae till ogenomtänkta attacker. Det är något jag inte alls tagit hänsyn till sen jag blev gravid. Jag åka försöka tänka mer på det, tack!
Rovs skrev 2017-12-29 07:59:18 följande:
Här kommer världens längsta inlägg (sorry!!)
Jag tänkte börja med att berätta om mig själv ifall det kan vara något du känner igen dig i. Är själv gravid i v37 med första barnet. I början av min graviditet var jag SÅ trött hela tiden, gick och la mig klockan 18:30 typ och vaknade av mig själv klockan 04. Så hade helt andra rutiner än min kille. Allt jag ville ?göra? på kvällen var att titta på film i sovrummet (eftersom jag somnade efter 5 min) Jag var väldigt känslig för gråt, både glädje- och sorgtårar. Något som jag alltid blev irriterad på var när det vankades mat. Mitt illamående gjorde att jag inte tålde stekos, lukten av grillat och massor med andra saker. Min kille fick sitta och föreslå maträtter och det var, för honom, som att gå igenom ett minfält eftersom jag allt som oftast fräste ifrån missnöjd eller suckade högljutt.
Jag är inte en person som skriker och gormar i vanliga fall och gjorde väl inte det då heller, men otrevlig, kort och snäsig var jag emellanåt. Och detta är ju, som du förstår, hormoner. Och jag kan bara säga såhär: att för mig så gick detta över efter typ vecka 20-25 (kommer inte ihåg exakt). Alla är vi olika, men det är mycket i graviditeten som är uppdelat i cykler. Dvs att rätt var det är så växlar det om och du är världens lyckligaste (kanske!!!). Jag vet att det är MÅNGA som mår dåligt just i början av graviditeten. Och denna början kan kännas oändligt lång, men rätt var det är så är den över och då är det fortfarande så mycket graviditet kvar. Kommer liksom verkligen ihåg att jag ba helt plötsligt tänkte ?oj jag hatar inte lukten av stekt mat idag!? Så håll ut! Troligtvis kommer detta lätta.
Till din kille tycker jag att du ska förklara din situation, hur du känner, vad DU går igenom och att DU behöver HANS stöd i detta. Och att hot om att ?vi har säkert tröttnat på varandra? inte direkt hjälper i dina känslosvallningar (förutsatt att detta är just tomma hot som du påstår)
Det är klart att det kan vara asjobbigt för din kille, speciellt om han är lite osäker på dig(som jag tolkade det sistnämnda du skrev). Kanske är det läge att ta ett snack och kärleksförklara honom så han vet var du står i relationen? Tala om att du inte ämnar att lämna honom etc etc vad han nu kan tänkas vara orolig över. Red ut hans oroligheter redan nu, för det kommer nog inte bli bättre av sig självt när ni väl får barnet (IOM att det kommer bli mycket ansvar, lite tid tillsammans etc etc) Du behöver verkligen hans stöd igenom hela graviditeten så han måste få bort sin noja så han kan hjälpa dig. Försök att förstå vad hans oro kommer ifrån och lös det tillsammans. Sedan är det bra att du tar upp att det inte är kul för dig heller att du mår såhär och att det faktiskt inte är så mycket du kan göra mer än att försöka behärska dig mera. Kanske kan han hjälpa dig att lugna ner dig på något sätt när du blir lack?
Det är faktiskt du som går igenom den värsta processen och du verkar ju ha fullt med självinsikt så jag utgår från att du inte är helt spritt språngande galen ;) Tips till dig om du känner att det bubblar över: min kille har två barn sedan innan som jag avgudar, två fantastiska barn på 7 och 8 år. Men två barn kan ju ställa till med massor med tok som att stöka ner, stoja och låta. Och detta var något som jag helt plötsligt hade noll överseende med under början av min graviditet. Men jag fattade ju själv att jag var tvungen att behärska mig. Så jag löste helt enkelt eventuella konflikt-situationer med att vara tyst. Kanske till och med gå undan, ringa till någon och älta av mig lite. Har du någon utanför din relation som du känner att du kan prata av dig med utan att bli dömd? Ring den personen i så fall när du är arg.
Jag tänkte att detta kanske kunde hjälpa dig med när du känner att du blir irriterad på din kille. Att om det är ?i onödan? -dvs bara hormoner så kommer det troligtvis gå över efter en stund. Så gå iväg och sura en stund själv! Att ta en dusch och ha ?argument simulator? hjälpte mig väldigt mycket också.
Men är det något du verkligen behöver ta upp så ska du såklart göra det. Man ska inte heller tolka graviditetshormoner som att inget du känner eller tycker är av vikt för att det ?bara? är hormoner.
Världens längsta inlägg men hoppas verkligen att det kanske hjälper på något sätt. Vill bara säga till dig att du är inte ensam! Många glömmer tyvärr bort den här tiden av graviditeten. Men det är nog betydligt vanligare än man tror.
Tack alla ni som kan intyga att det är så här i början o att det går över. Verkligen super tack för att du tog dig tid att skriva så långt och även för att du varken dömde ut mig helt eller min partner! Vi ska till BM nästa vecka o jag tänker att det är ett bra tillfälle att lyfta hur hormonerna påverkar mig o kanske få lite svar från bm som ger min sambo mer trygghet i att det är helt normalt.
