Jag känner alltid att ingen bryr sig

Ja det känns som en del vill ha oproblematiska vänskapsrelationer och vänskap ska ge energi så när man börjar må dåligt av det så kanske det är dags att tänka efter huruuvida det är värt? 
Jag brukar altid tänka att är detta ett beteende man skulle vilja att ens barn utsätts för? För mig är det ett stort nej iallafall. Men det är svårt att bryta med sina vänner, men man kan göra det successivt och inte låta de få för stor makt över ens välbefinnande samtidigt som man försöker hitta nya vänner. 

Nu vet jag inte hur gammal du är men jag tror du är mycket yngre än mig och då kanske du har tillfällen att träffa nya vänner i framtiden i skolan och på olika program osv. 

Nu är det ju dock så att jag inte har många vänner, har typ två som jag kan umgås med varav den ena pluggar i ett annat land och är hemma ibland och den andra hör aldrig av sig, (jag har försökt höra av mig). Så jag vet inte om det är läge att bryta upp med dom enda man har?

( Några av gruppchatterna jag pratade om innehåller andra personen, t.ex. kusiner som ska träffas osv. )

Jag är 24 år så mina skolår och liknande är över. Det jag gör är att jag jobbar och så umgås jag med min pojkvän och familjer. Så många nya bekantskaper hittar jag inte. Bara jobbkompisar men det är det de är...jobbkompisar.

Har upplevt samma sak större delen av mitt liv. Jag har i princip slutat umgås i grupp med "gäng". Kan träffa en eller max två vänner och gå på stan ihop eller ta en fika, i övrigt umgås jag mest med min familj och släkt. Är ingen grå mus utan åsikter så förstår inte riktigt ptoblemet i mitt fall. Är social, gladlynt och positiv, drar mig inte för att ta initiativ och hjälper gärna till om någon behöver hjälp. Har dock inga problem med att säga nej även om jag likt dig, ts, absolut aldrig vill såra någon.

För en tid sedan drog jag ihop en överraskningsfest för en av mina vänner. Bjöd in hennes vänner, människor jag inte kände mer än till namnet. Höll i alla förberedelser, delade ut uppgifter och insåg att i detta "gäng" hade jag nu fått rollen som den drivande. Så helt plötsligt tittade alla på mig när jag pratade. De frågade efter min åsikt etc. Blev verkligen överraskad! Vi har träffats igen vid ett par tillfällen och med dessa människor är jag en i gruppen. Alla tar ansvar och ser till att alla får prata och säga sitt. Finns en blyg och tyst tjej i gänget som inte säger så mycket och hennes åsikt frågade jag efter flera ggr när vi ordnade festen, enbart för att inte vara den drivande och göra samma misstag som de i mina tidigare gäng gjort. Dessa människor är ett gäng jag verkligen kan tänka mig att fortsätta umgås med :)

TS: hur ofta styr du själv upp träffar/aktiviteter/tar initiativ till att ses etc? Och vad blir responsen när du gör det? Förstår att det är jobbigt att känna sig exkluderar i gruppsituationer, men undrar hur er "planerardynamik" ser ut annars - är det någon/några som är mer "ansvariga" för att planera träffar etc?

I min familj är det alltid andra som planerar, jag kan ge förslag men ofta blir det inte mer än så. Dock inte alltid. Vi har en syster som minsann säger vad hon tycker och som hörs mest så det är ofta hon som pratar. Och min Mamma. Så i den ?gruppen? gör jag inte så mycket. Jag är yngst i syskonskaran också, ifall det spelar roll

För att träffa vänner brukar det ofta vara jag som försöker till någon träff. Ibland dissar de bara, eller svarar för att sedan inte göra något åt det. En vän som jag skrev till nyss, hon hade inte gjort något speciellt då jag frågade lite sådär vart hon varit. Och hon tyckte att vi absolut skulle träffas, men inte hände det något mer. Osv. Såna dära saker.

Jag vet, jag har samma problem. Men jag orkar inte längre och tycker inte att jag blir glad av deras vänskap. Men funderar över samma som du. Bryter jag med dessa jag har kvar nu så blir jag helt ensam och måste träffa nya vänner om jag inte vill bli helt ensam.... samtidigt känner jag mig ändå ensam i de här relationerna i och med att jag blir medbjuden i snitt två gånger om året om ens det. Det kan jag liksom klara mig utan. Sms får jag men vad ska man med det till...
Jag vet inte. Har inget bra förslag på lösning....:( 

Jamen precis, har inte heller någon lösning. Ensam är man stark? Jag har dock så många gånger sörjt över att jag knappt har några vänner... drömmer om en såkallad ?BFF? .

Jag ser livet lite som att det finns fullt av folk och nya att lära känna. Som jag sagt innan - stärk dig själv först genom att hitta nya miljöer. Öva dig på nya strategier och var den du vill vara.

Det låter som om ditt gäng och du har växt ifrån varandra. Ni umgås av gammal vana men tycker egentligen inte att det ger så mycket.

Börja träna något eller gå en kurs så träffar du nytt folk.

Ja....jag tror man måste börja hitta nya vänner när man känner så här. Man behöver inte bryta upp helt man kan ta det man behöver tills man hittar folk som får en att må bra. 

Håller med.

Ja det är ju det, men man behöver socialt umgänge också. En kort tid kan man vara ensam det vet jag men ibland behöver man vänner. Jag tror man måste hitta nya vänner när man känner så här. Man behöver inte bryta med de gamla men successivt så kan man flytta över sig till en annan bekantskap förhoppningsvis. Jag vet inte hur, jag själv sitter där jag sitter just nu och borde väl försöka hitta nya kompisar men jag känner mig mest ledsen och trött just nu. Men när jag kommit på fötter igen så ska jag försöka som en del ger som råd här i tråden att hitta nya miljöer och bli social mot andra. 

Alla mina vänner både närstående å mer av bekanta har jag skaffat som vuxen i olika sammanhang. På jobbet har jag hittat mina bästisar som jag umgås med när vi har tid. Några har barn andra inte.. själv är jag skild med två barn. Endel fin fina vänner har jag hittat genom gemensamma intressen som tex träning, scrapbooking etc. Det är bara att ge sig ut bland människor hitta dem som verkar trevliga å bjuda på sig själv. Det Jan man göra på många olika sätt. Det är helt upp till dig...

Det blir ju lätt att ett svar försvinner i en konversation där många skriver. Om många kan ett föreslaget datum är det kanske inte några konstigheter med att man inte lägger så stor vikt vid att en person inte kan det datumet. Föreslog du ett annat datum eller väntade du på att någon annan skulle göra det?

Tänker, precis som flera skrivit ovan, att man själv behöver ta initiativ och inte kan förvänta sig att andra ska göra det åt en.