Jag har inte en riktig okej beteende runt grupp med människor

Det här kan låta hemskt, men är det möjligen så att du är av invandrarbakgrund och omedvetet känner att du måste falla in i den roll av "stökig förortskille" som du tror att andra förväntar sig av dig? Anledningen till att jag frågar så specifikt är just för att det du beskriver påminner väldigt mycket om beteendet hos en turkisk kille jag känner. Jättetrevlig i mindre grupper eller på tu man hand, men förvandlas till en skitstökig typ som ska spela Allan så fort gruppen blir lite större.

Flockmentalitet. Vi är flockdjur, och man vill alltid passa in i grupper eftersom det annars finns risk att man blir utesluten och blir man det så är man lätt byte (reptilhjärnan som pratar).
Jag är likadan i många fall (svensk kvinna, 30+). När jag umgås med vissa grupper så kan jag bete mig som jag gjorde när jag var 15, och det känns riktigt hemskt jobbigt om man då träffar på någon som man annars beter sig "vanligt" runt.

Intressant. Hur gammal är du idag? Det enda jag kan tänka att man kan göra är att vara medveten om ens negativa beteende och hur det påverkar en, vilket du i högsta grad är. Och sedan att börja träna, varje gång man hamnar i den situationen. I ditt fall kan jag väl tro att du bör träna på att vara mer passiv och reaktiv i grupp. Tvinga dig själv till att ta ett steg tillbaka och mer vara den som betraktar och lyssnar på vad de andra har att säga. Prata om du blir tilltalad eller om du har något smart att säga, men försök att inte vara den som behöver vara i centrum och ta plats och skoja. Fokusera mer på din intelligenta sida som du också besitter, och mota tillbaka den där "clownen" du var i klassen. 

Du behöver ha en målbild, hur VILL du vara i en grupp, och sen övning är det enda som gäller. Träna på att bete dig som målbilden gör. Det låter fruktansvärt att behöva känna skam för att du skämmer ut dig så låt det kommer vara motivation för dig att lyckas med detta,

Omge dig med människor som gör att du mår bra och känner dig tillfreds med dig själv och undvik situationer som du inte hanterar. Försätt dig inte om och om igen i situationer som gör att du känner skam och ångest - det är bara destruktivt. Träna sedan upp dig så att du kan behålla kontrollen i situationer som tidigare var svåra. Börja med små, korta stunder, för det tar energi och kraft att hålla sig själv i schack, och för att klara av det så se till att du har ork och fokus. Fake it until you make it.
Flams och trams och larv är inte skadligt i sig. På rätt plats och vid rätt tidpunkt. Så du kan kanske hitta något utlopp för det som är positivt: teater, dans, låna någons barn och läs sagor för dem, eller rasta någons hund (många hundar är riktiga larvpottor och älskar att leka med någon som förstår). En aktivitet där du inte behöver känna skam för att du släpper fram dessa sidor.

Jag vet inte riktigt om jag kan kalla mig själv för skitstövel, jag är inte elak eller kaxig. Jag säger inte heller elaka saker till någon, eller kränker någon på ett eller annat sätt.

Jag bara fjantar mig, och skämmer bara bort mig själv. Ibland kan det väl hända att jag uppvisar enligt mig en vis mått av omognad beteende.

Jag är faktiskt med i en bibelstudie, och där har jag ett normalt beteende. Samtidigt volontärsarbeten har jag med, där jag återigen har normalt beteende.

Men nu har jag hamnat någonstans där jag måste vara med. Men personer som jag inte känner sedan förut, och de känner inte mig.

Där har jag från och till normalt beteende, men kan även skifta till det ''hyperaktiva''.

Men när jag är själv med en person, så funkar det alldeles utmärkt. Denna beteende känner jag igen ifrån barndomen. Ett beteende, som jag trodde inte fanns kvar. Men tydligen har den lyckats komma tillbaka. Jag är glad för att jag endast har den på en plats, som jag snart kommer ändå försvinna ur.

 

Men jag har självfallet gjort bort mig, och något jag givetvis önskar att jag kunde spola tillbaks, och visa mig på nytt.

Det enda som jag gör, är att jag bara tänker en extra gång, att nu skall jag bete mig ordentligt. Men senare blir det något knas.

Jag sa inte att han var en skitstövel heller, bara att han var skitstörig, och det är ju inte riktigt samma sak, utan mer som det du beskriver. För killen jag tänker på är inte heller elak, utan förvandlas mer till en mellanstadiekille som vill stå i centrum och synas mest och låta mest, och som inte kan säga en enda allvarlig mening när han hamnar i det läget, utan ska liksom skämta om precis allt. Han är som en Dr Jekyll och Mr Hyde i sociala sammanhang. Jättetrist, när man vet att han är både trevlig och smart när han är sitt vanliga jag.

Det låter absolut jättesorgligt. Jag känner med dig och även i hans situation.

Ursäkta mig, då läste jag fel! Då kan jag faktiskt hålla med, jag kan defitnivt kalla mig själv för att jag just beter mig skitstörig.

Jag kan i någon minut vara allvarlig, men de flesta stunderna blir det massa skämt och trams rent ut sagt.

Nu har jag pratat med vissa i gruppen enskild, funkat alldeles utmärkt.

Har du försökt prata med den här killen ensam med honom.

Lite kritik kanske kan hjälpa.

 

Skriv en lista över hur du rent praktiskt kan bryta beteendet. Tex
Gå in på toaletten och spring så fort du kan på stället i tre minuter.
Djupandas.
Tugga tuggummi.
Använd en fidgetspinner.  
Säg: Hoppsan nu blev jag visst för sprallig. Får jag försöka igen?
Klottra och rita krumelurer i en anteckningsbok.
Säga sjuans tabell, baklänges, tyst i huvudet.
Ge någon annan din fulla uppmärksamhet och kom på tre (snälla!) följdfrågor till det som de just sa.

Repetera några gångbara repliker och frågor till de andra i gruppen som du kan använda när du behöver fokusera på att komma ut ur "hyperstadiet".

I den gruppen du är i så försök hitta den person som är minst trolig att trigga beteendet och håll dig i den personens närhet.

Hjälp dig själv genom att hjälpa någon annan: se dig om i gruppen och försök lista ut om någon annan känner sig olustig eller obekväm (introvert, någon?) och ge dig attan på att försöka göra träffen trevlig för honom eller henne.

Var inte för hård mot dig själv. Du håller på att lära dig och så länge du försöker så är du på rätt väg. 

Jag glömde nog svara en sak. Jag tror inte det har någonting med att jag känner någon form av vilja att bete mig som en ''förortsinvandrare'', eller vad du nu skrev/frågade om.

Utan jag trivs med att vara svensk, och känner mig som en svensk.

 

Det finns ju inte alls något fel i dina tips. De är ju absolut saker som känns som att jag kan göra ett försök.

Problemet är också att jag inte kan tänka i förväg. Jag blir tyvärr impulsiv. Jag kan tyvärr inte tänka i förväg, att nu får jag känslorna att bete mig på ett visst sätt, bäst att jag nu tuggar tuggummi och gör annat.

Hade jag den sortens förmåga av att ha tiden att tänka så, så skulle det antagligen vara så att jag överhuvudtaget inte skulle bli ''hyperaktiv''. Problemet är helt enkelt impulsiviteten och inte rastlösheten/hyperaktiviteten. Jag är egentligen inte hyperaktiv, bara löjlig av mig.

Jag vet inte själv varför jag gör detta. Det känns som om det skulle finnas något mer, än bara viljan av att få uppmärksamhet.

För jag får redan en trevlig uppmärksamhet när jag faktiskt beter mig på en okej nivå. En bekräftelse som faktiskt är återkommande hos mig. Liksom, att jag är lätt att prata med, och lätt att tycka om. Jag förstör bara för mig själv, när jag faktiskt gör dessa ''hyperaktivitet''. En annan problem är att jag känner inte heller av skuldkänslor och skamkänslor förs dagen är slut, liksom när jag kommer hem.

Det är en sak att notera hos sig själv sin problematik, men det är en annan sak att inte kunna klura ut varför man blir så och viktigaste av allt, hur bryter man mönster?

Jag är inte hyperaktiv i övriga fall. Jag är inte heller impulsiv annars, bara med i gruppen. Så hyperaktiv kanske jag aldrig är. Men jag blir definitivt impulsiv när jag är med en grupp med människor, som är i min jämnålder.

Jag känner honom tyvärr inte särskilt väl (har bara träffat honom ett par gånger), så jag har inte riktigt haft läge att ta ett allvarligt snack med honom, men jag tror faktiskt att andra i sällskapet har försökt, men det tycks mest trigga honom att bevisa för dem att de har rätt när de säger att han är omogen.

Jag tycker att det är jättebra att du själv upplever att det här är ett problem för dig, och att du vill göra något åt det. Då har du kommit långt på rätt väg! Larvpottan här ovanför har många bra tips. Hoppas att något av dem kan funka för dig.

Om du har bra fantasi kanske en annan lösning kunde vara att du går in i rummet med "för mycket folk", och låtsas att du är James Bond eller någon annan mer stillsam karaktär. Försök uppträda som du tror att din valda rollfigur skulle ha gjort.

Det är en instinkt i oss. Antingen blir vi den som blir i bakgrunden och inte säger så mycket eller så blir vi centrum of attention i en grupp. Jag brukar pendla mellan att bli tyst och lite "smälter in" eller att vara clownen.

Jag brukar medvetet larva mig och "skämma ut mig" om jag märker att det finns andra i gruppen som inte vågar slappna av och som är obekväma. Jag vet inte om du uppfattas som kaxig/ översittare eller om du gör som mig för gör du som mig är det ju knappast något skadligt ja förutom om du inte accepterar att du fungerar så.

Jag vet inte om du ska ändra på dig. I varje grupp behövs en roll och har du skämtsamma rollen / dominanta så är det så det är, att du tänker på det är ju nog stort gjort av dig men du måste acceptera hur du fungerar för att sedan kunna jobba med dig själv.

Ok, det här är tips som min adhd-son fick för att ändra destruktiva beteenden han ville få kontroll över. Kanske något som du kan använda?

-Be om hjälp: ha en spotter som ger ett diskret tecken när det går åt fel håll.
-Sätt en timer/klocka som piper var X:e minut. När klockan piper kolla av vad du gör just då. Har du kontroll? Bra! Annars försök att bryta beteendet med någon av dina strategier. Här skulle min lille kille lägga tio kulor i vänster ficka och om han hade kontroll när klockan pep så flyttade han över en kula till höger ficka. Detta för att ge direkt feedback till honom. (Nu visade det sig att kulorna i sig var så distraherande att de inte funkade för just honom, men det handlar om att hitta något som funkar just för dig.)
-Ha på dig ett särskilt smycke, som ett armband eller en ring, och varje gång du lägger märke till det, så tar du ett ögonblick för att checka ditt beteende och lugna hyper-jaget. 

Tanken är att gå från helt extern kontroll (lärare och föräldrar tex) till extern kontroll som du har ansvar för (klocka, listor, etc) till att du internt och automatiskt kan kontrollera dig själv utan extra hjälpmedel.

Det går att träna upp impulskontroll. Meditation och mindfulness, vissa datorspel tränar specifikt de ställer i hjärnan som man använder sig av för att kontrollera impulser. Att vara utvilad och undvika alkohol gör att du kan använda din impulskontroll optimalt. Lite roligt är att studier har visat att folk har bättre impulskontroll och fattar bättre beslut när de är kissnödiga, men det kanske inte är så praktiskt användbart i sociala sammanhang...