Seperation, ångest & piller

Ja det är ju en tröst i hela eländet. Det löser ju alla problem.

Att vräka i sig stora mängder morfin för att man genomgår ett uppbrott är att dra på sig ett i värsta fall väldigt stort och i sämsta fall mycket svårlösligt problem som varit mycket lätt att undvika. 

Att gå från att säga sig vara i det närmaste suicidal till att "våga" träffa två nya män på relativt kort tid säger mig att det är mycket i den här historien som handlar om överdrifter och onödig dramatik. Det i sig ger vid handen att den här 26-åringen som fungerar på det här melodramatiska sättet kan komma att sitta hårt fast i missbruk innan det här eventuellt vänder åt ett mer positivt håll (förmodligen genom att hon träffar en ny parter eller kanske börjar om med den tidigare - oklart hur positivt det senare alternativet är). Så ja, det är väl väldigt bra om ett problem löser sig även om inte alla gör det. 

Jag förstår dig EXAKT!
Jag har gått igenom det du går igenom.

Det du MÅSTE göra just nu är att lyfta luren, lyfta luren och ring din vårdcentral. Ring och säg att du inte orkar mer och att du behöver hjälp. Tro inte att du måste eller ska ta dig igenom det här själv. Ta hjälp av de som kan!

Det är steg 1 och man måste ta första steget innan man kan börja gå.

Det finns andra tabletter man kan få som är mer för ändamålet.

Du behöver få stopp på hjärnan och gå igenom dina känslor. VC kan remittera dig till en psykolog och ge dig rätt medicin för din separationsångest.

Din hjärna resonerar helt logiskt, men det spelar ingen roll hur logisk hjärnan än är, för du stänger av dina känslor. Tex genom att låtsas att han dog.

Du måste gå igenom alla känslor för att kunna gå vidare. Du måste kunna sätta ord på känslor och förstå varför du reagerar som du gör för att kunna gå vidare.

Jag ringde, det tog emot ska du veta, men jag ringde. Det samtalet räddade mitt liv utan tvekan! Sköterskan på VC gav mig tid till läkare samma dag. Läkaren skrev ut antidepressiva (Setralin) och ångestdämpande (Atarax).

Jag fick inte tid hos psykologen förrän efter en månad. Men med tabletterna så kändes det hanterbart.

Första kvällen efter besöket tog jag en atarax, den bästa känslan någonsin! Det var som att min hjärna gick från högvarv till att knappt röra sig. Tyvärr stänger ataraxen av känslorna också så man bearbetar inget. Men man får en möjlighet att vila och sova. Det gör att man ändå kan fungera på dagarna.

Det är nu ett år sedan jag var på mitt första besök hos psykologen. Det bästa året någonsin! Jag förstår mig själv mycket bättre. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör. Jag har mer respekt för mig själv, min självkänsla är bättre. Mitt destruktiva beteende jag hade innan (som jag själv inte hade en aning om att jag hade) är så gott som borta.

Jag är en ny människa, en bättre version av mig själv. Jag äter inga antidepressiva (fick hjärtkramp av tabletterna) och ångestmedicinen har jag alltid med mig, men jag tar den väldigt sällan.

Jag har nu fått diagnosen PTSD av min psykolog. Jag fick träffa honom 25 gånger tack vare mitt vårdval som region skåne har. Nu träffar jag honom en gång i månaden under 2018 men får själv betala för det.

Så ring VC nu, vänta inte en dag, en vecka eller en månad. RING NU!
Glöm inte, det är ditt värdefulla liv, varje dag räknas, var snäll mot dig själv.

 Den första meningen i andra stycket säger mig att du inte har en aning om vad du pratar om. Att uttrycka sig så i en tråd där någon ber om hjälp för att de lider av psykisk ohälsa sig tycker jag är fruktansvärt smaklöst.

Man "vågar" träffa nya vän för att man är destruktiv, inte bara på ett vis utan på väldigt många när man lider av en depression/ångest.

Och nej lösningen kommer inte av att träffa någon ny, utan lösningen är att hon ringer sin VC och får hjälp.

Ja, det är förstås den bästa lösningen, men inte nödvändigtvis en ts kommer att anamma. 

Jo då, men det kan ta tid. Jag trodde också jag skulle klara det själv. Jag levde med det i flera år. Sen var det en liten händelse som fick mig att krascha fullständigt. Men ändå dröjde det tre månader innan jag gjorde samtalet.

Jag tycker det är bättre att tala om för ts att hon kan göra det och att det faktiskt finns en ljus punkt även om hon inte ser den just nu.

Det är inte alltid så lätt att lyfta luren och göra det där samtalet. Speciellt inte när hon känner att familjen har den inställningen som de har.

Men jag tror på ts och jag tror absolut att hon kommer söka hjälp och komma ur detta som en bättre version av sig själv :)

Det tror jag också. Men genom att fortsätta med morfinet utsätter hon sig för risken att inte kunna fatta den sortens genomtänkta och konstruktiva beslut för sig och sin framtid. 

Tack för era åsikter. Jag förstår själv att det inte är hållbart, men jag har väl ganska svårt att smälta att det ska krävas så mycket för att gå vidare. Jag har dessutom aldrig haft problem med det förr, så denna känsla är väldigt ny. I mina tidigare relationer har jag alltid varit den som gått vidare först. Så att hamna i denna position känns helt klart annorlunda.

Jag inser att jag måste klippa med honom helt, vi ska dock mötas för att jag ska få träffa husdjuren. Min plan är att då tala om för honom att det kommer vara den sista gången vi talar med varandra. Jag förstår att det är så det måste bli för att jag ska kunna fungera.

Jag tror dessutom inte att han heller gått vidare. Sen visst känner jag mig som en dum 26 åring. Känns som att folk kanske har svårt att ta mina känslor på allvar just på grund av min ålder. Folk säger att jag kommer träffa den rätta, jag är ju så ung. Det känns svårt att förklara sina känslor. Men såhär äkta har det aldrig varit.

Jag har tänkt att jag måste bestämma mig till måndag angående hjälpen jag ska söka. Jag ska prata med en vännina imorgon, och komma till ro med mig själv. Jag förstår att jag behöver hjälp. Denna vecka har jag endast sovit en natt. Precis som ni sa blir det svårt att fungera om man inte sover. Allt blir svårt. Jag är trött på att vara trött, trött på att tänka. Hjärnan slutar aldrig. Nu har jag i alla fall slutat kämpa emot, förut gjorde jag allt för att inte tänka på honom. Nu låter jag dom tankarna komma nära, även om det gör ont och gör mig ledsen. För jag vet att jag inte kommer ifrån dom ändå.

Vad du än gör, lägg ned dina tankar på vad han känner, om han gått vidare eller ej. Det där är också en grej som man gör, man håller fast vid sådana tankar, som förhoppningar. Jag tror att han har gått vidare, annars hade han svarat på dina sms. När man slutar svara är man less och vill att den andra ska sluta höra av sig. 
Jag har vart där flera gånger.
Att ingen skulle ta dig på allvar för att du är 26? 26 är inte ungt. Det hade vart en annan sak om du var 13. Så du menar att folk tycker att man har starkare känslor om man är 32? 

Absolut inte, jag tror att känslorna är detsamma. Men det är endast det bemötandet jag delvist känt att jag fått. Att man som ett ungt par har lättare att lämna varandra av någon konstig anledning, och att jag hela tiden måste bevisa och förklara varför detta blev så jobbigt.

Absolut, tankar om honom är ingenting att hålla fast vid. Men jag känner honom så väl. Han har gjort så många gånger förr, men aldrig mot mig. Att han försvinner, byter telefonnummer, ja rubbet, för att slippa bearbeta. Den behandlingen fick hans syskon många gånger, jag borde ju ha förstått redan då att jag också skulle få smaka på det så småningom. Dessutom sista gången vi talade sa han att han älskar mig djupt. Därför håller man fast vid det.

Imorgon ska vi träffas är det bestämt. Första gången på över 3 månader. Vi ska prata om husdjuren. Jag vill få hem den ena katten. Mitt fokus ligger på djuret och inte att möta honom.

Imorgon ska jag också ringa vårdcentralen och söka hjällp. Det känns lättare att göra det nu efter samtalet med min vän, som själv sökte hjälp för lite över 2 år sen. Inte på grund av ett brustet hjärta, men depression. Hon förstod mig.

Nu har jag ringt vårdcentralen! Jag vägrar leva såhär, jag vill leva! Nånstans där inne så vill jag leva ändå!

Nu ska jag få en kallelse från kuratorn! Känns så himla skönt att våga börja!

Bra gjort!

Nu har du tagit första steget och det gör så himla mycket.

Var stolt över dig själv, du gjorde det :)

Stort lycka till!

Om du visste vad jag känner igen mig i din berättelse!!!

Jag blev lämnad av vad jag trodde var min livs kärlek för 2 år sedan. Han hade friat och vi skulle skaffa barn. Min dröm skulle bli sann! Jag flyttade till hans stad och vi köpte hus där. Efter några månader tröttnade han. Då var det inte kul längre...

Jag rasade totalt! Att man kan få så dåligt! Fattar faktiskt inte att jag överlevde! Trodde inte heller att jag ville överleva då.

Psykologen blev en livlina. Likaså mina vänner.

Idag vill jag inte ha tillbaka honom för allt i världen!!! Han kan fara åt h-e.

Så bra som jag mår idag har jag aldrig gjort! Det trodde jag ärligt talat inte för två år se'n.

Du kommer också att må bra igen. Alla sa det till mig, men jag tyckte bara det lät hurtigt då.

Stor kram!

Tack du! Det är väldigt skönt att höra att man faktiskt kan överleva detta! Det är nästan spännande att faktiskt få gå och prata med någon, ser verkligen fram emot det!

Mina vänner har också varit guld! Utan deras stöd hade jag nog hoppat ut från fönstret för länge sen!

Kram!

Hej! 
Nu har det gått lång tid, men jag tänkte göra en liten uppdatering om läget om någon ens minns denna tråd :)

Jag lever, är ren från all sorts skit sen nyår, och nog aldrig varit lyckligare :)

Så livet vänder och blir bättre! Men det tog många timmars terapi och samtal. Men ja, man kan gå vidare och bli lycklig :)

Så underbart att höra :)

Men gud! 
Hallå där! Råkade mig på min gamla tråd här. Blev helt rörd av att läsa mina inlägg och era svar. 
Tack till er alla som var så stöttande! 

Jag levde i totalt mörker i över ett år. Jag hamnade i ett tillstånd av totalt kris. Hela mitt liv togs ifrån mig och jag var medberoende. 

Jag tog hjälp, tack vore era meddelanden och en väninna som pushade mig att gå i terapi. Där träffade jag en psykolog som förändrade mitt liv. 
Än idag kan jag gå tillbaka till hennes ord. 
Du kan inte påverka andra människor, det enda du kan ha kontroll över är dina egna beslut. 
Det var avgörande för att kunna komma tillbaka till livet och jobba med min medberoende personlighet. 

Jag lyckades iaf få tillbaka mina djur. Det gjorde enorm skillnad också, jag fick sakta tillbaka livet. 
Jag berättade också för mina närmsta vänner om mitt missbruk. Och slutade.

Än idag är mitt hjärta fyllt av hat för karln som gjorde detta mot mig. Han är fortfarande densamma, samma skit. Jag gick aldrig tillbaka till honom. 
Lever idag i en sund relation, med en underbar man som aldrig gjort något ont mot mig. 
Vi ska gifta oss om en månad. ❤️