Arg och framförallt ledsen - Jag har missat så mycket!
Jag drar historian kort. Jag kommer ifrån en trasig familj, där föräldrarna inte brytt sig särskilt mycket om sina egna barn. Mer än att de inte skall ''skämma'' ut familjen och vara ''perfekta''. Ingen kärlek, inga ''lektioner''. Bara utskällningar och fysik stryk.
Tack vare denna förstörda familj, fick mig att inte vara som andra barn. Lärarna misstänkte om att placera mig i en special klass. Jag blev fel diagnostiserad, för att jag inte kunde koncentrera mig ordentligt på testerna. Jag hamnade i en special klass, detta skulle ta hårt på mig i vuxna livet, liksom nu.
Tack vare min familj och bristande ambition av att ta hand om barnen. Så noterade jag aldrig hur kul det faktiskt kan vara att hålla på med kultur t.ex. Jag började med kultur kurser i ung vuxen ålder, men idag. På grund av ekonomi, har jag inte råd och på grund av min ålder, så är det väldigt dyrt. Jag tänkte även ta kurs i någonting, men jag fick svaret att jag var för gammal. Det slog mig att jag faktiskt missat så mycket, och jag lever livet nu, som jag borde ha levt när jag var tonår och allt känns försent, även om man hör överlallt att det inte är det.
Min plan är att bygga upp betyg så jag kan komma in på en högskola, allt känns stressigt och allt känns som jag har inte tid, men framför allt inte pengar.
Jag känner mig så trasig och känner konstant att jag missat saker. Jag behöver någonstans där jag kan få råd, någon som kan hjälpa mig, lägga upp någon form av karta, så jag kan ta det lugnt och få stöd. På grund av min psykiska stabil i nuläge, så känner jag att jag behöver en stöd till det. Jag har gjort en egen plan.
Det är att jag i första hand försöker ta reda på om det finns den där sortens kurs någon annanstans, jag har skickat mejl till en kulturskola men får ingen svar än så länge. Pengar problematiken vet jag inte hur jag skall fixa, men det känns som om jag kan fixa det, så länge jag hittar ett ställe som erbjuder sådan kvälls kurs jag letar efter.
Allt känns bara så tungt. Jag kan inte svara på om jag är deprimerad, men jag känner mig definitivt att allt känns försent, nedstämdhet och hopplöshet känsla. Jag känner mig så gammal. Jag är 24 år, och tiden går så snabbt. Jag önska att jag gjorde allt sådant när jag var i tonåren.