Det har alltid gått och pratat med henne - Idag gick det inte alls

Anklaga inte dig själv så. Du ska inte tänka att du måste ha gjort något fel, för det gjorde du säkert inte. Hon upptäckte väl att hon inte var så intresserad då. Nu håller du lite mer distans ett tag men fortsätter hälsa, och vem vet, kanske hon kommer tillbaka och inleder en ny konversation.

Kanske är hon inte intresserad på samma sätt som du antyder att du är. Men jag tycket inte att du ska anta att hon totalvänt i att tycka om att prata med dig, om inget har hänt som du inte nämner här.

Säg till henne att du märkt att hon verkar nere och fråga henne hur hon mår.

Om hon i worst case scenario av någon okänd anledning bestämt sig för att hon inte längre vill ha med dig att göra så tycker jag att du ska förvänta dig att hon talar om det som en normalt socialt fungerande människa.

Hon kanske bara ville vara kompis och när hon insåg att du kanske ville mer så blev hon mer reserverad. Jag som kvinna råkar ut för detta ofta. Jag vill ha manliga vänner (killkompisar). Men antingen så om de är i en relation så blir deras respektive sura och om de inte är det så misstar de mitt intresse för flirt. Mycket synd tycker jag eftersom jag har mer gemensamt med karlar än kvinnor.

Jag säger som anonym Friendzone här ovan. Hänt mig ganska många gånger att jag trivs galet bra med nån kille, men verkligen bara ser oss som polare, och börjar efter ett tag känna att vänskapen blir lite mera intensiv från killens håll. Ibland kan det vara tydligt att killen vill mer än jag, och det börjar kännas obekvämt. Om jag själv inte tänkt i de banorna över huvud taget tidigare, är det svårt att gå tillbaka och vara bekväm. Kan också oroa mig för att jag oavsiktligt ger flirtiga vibbar och drar mig undan därför, för att inte ge honom falska förhoppningar... Men ärligt, mest för att det är obekvämt att nån potentiellt vill ha ett förhållande och jag kanske ser snubben som en lillebror eller kompis typ.

Ibland är det bara så enkelt som att man inte ser på vänskapen på samma sätt. Har en kompis som tycker att jag är hennes bästa vän, men hon är liksom inte ens på min topp-10 av vänner. Då vill man ju inte uppmuntra det, när man själv inte får ut så mycket av vänskapen.

Har också hänt att jag först TROTT att nåt kanske kan "växa fram", och varit lite flirtig, men sen insett att, "näpp, false alarm, det var bara kompiskänslor jag kände trots allt". Och då blir det ju s¨klart ett ganska tvärt kast från att man är lite extra vänskaplig, till att man helt tappar intresset.  

Är det en ganska ny bekantskap skulle jag aldrig känna att jag måste ta upp en sån sak, heller. Jag har i de fallen sällan ägnat det så mycket tankar att jag känner nån skyldighet att "prata om det". Det är liksom inte ett förhållande.