Gravid flickvän ändrat beteende
Hej,
Jag och min flickvän väntar vårt första barn och vi har ett 3 års förhållande i ryggen, jag är 28 och hon är 23. Dock var det inget lätt beslut för mig att ta då jag har ett ganska intensivt liv då jag tidigare elitidrottat (5-6 träningar i veckan) och jobbat 75 %. Dock har jag trappat ner nu och spelar handboll på lite lägre nivå (3 träningar i veckan obetalt) men samtidigt älskar jag det och grämer mig över dagen jag måste lägga skorna på hyllan. Jag jobbar nu också 100 %.
Flickvännen studerar till sjuksköterska och skulle egentligen vara färdig sommaren 2019 (blir nu sommaren 2020 p.g.a föräldraledighet). Under 2017 så har både hennes bästa vän och syster blivit gravida och folk har skämtat med mig och sagt att "nu jävlar är det din tur Calle". Och så smått i våras började flickvännen prata om det då jag tidigare sagt "jag vill NOG bli farsa innan 30, och absolut inte efter 33" Dels för att mina föräldrar var 35~ när de fick mig och nu är rätt gamla (65~). Dock kände jag mig inte helt redo just nu då vi bor i hyresrätt, jag har precis börjat tjäna pengar och kan göra saker (exad civ. ingenjör för 2 år sedan). Dock drev hon tesen att nu är den perfekta tiden då hon är norsk och studerar i Norge och har helt andra förutsättningar att bli gravid och få helt ok med pengar då hon både får ersättning för jobb och någon slags "barn CSN bidrag" som var rätt ok. Hon trodde också det skulle vara svårt att bli gravid precis när hon skulle skaffa sitt första "riktiga" jobb eller 6 månader in på jobbet, och att man då inte blir uppskattad eller till och med sparkad. Vi landade i två lösningar där ena var barn hyfsat snart, eller vänta tills hon jobbat med det riktiga i 1-1,5 år, vilket skulle betyda att vi antingen är 28 och 23, eller typ 32 och 27. Vilket hon tycker är lastgammalt, hennes päron var 25 och 22 när de fick henne.
Jag försökte övertala henne att vi skulle vänta lite till och jobba på förhållandet då vårat första år tillsammans var mycket turbulent då hon känner sig inte sedd och jag kände mig väldigt begränsad, t. ex. varje gång jag ska träffa vänner eller ska resa med jobbet så var det "skitjobbigt" att vara hemma själv, medans jag gick runt konstant med frustration över att varje tillfälle jag ska ta en kväll med vännerna eller en weekend i min hemstad i Sverige eller dylikt, så kommer det i värsta fall bryta ut i ett bråk om hur jag bara "festar och beter mig som en 15 åring" när det som egentligen händer oftast är att vi max delar en vinflaska och spelar TV-spel eller ser en fotbollsmatch, tror jag varit på nattklubb cirka 5 gånger de senaste två åren, i bästa fall kommer jag undan med en kommentar över att jag värdesätter andra mer än henne osv. Dock hade jag en kväll då jag bjudit över en gammal vän då vi blev lite mer berusade än det och det slutade med att vi kom hem 04 och han spydde på vår toalett, denna referens får jag alltid höra som kontring när jag säger att det inte blir något galej.
När jag var tvungen att ta beslut om vi skulle pröva nu eller inte, så var jag enormt delad, det kändes som att fördelarna och nackdelarna var precis i jämnhöjd, tjejen är fantastiskt påläst om graviditeten och hon har utan tvivel alla förutsättningar att bli en supermorsa trots sin ringa ålder, hon får också möjligheten att bli gravid med sin syster och bästa vän, föräldralediga vid samma tid osv. Hon har också enorm barnlängtan, mina fördelar är att jag kommer givetvis älska barnet då det kommer ut i dagsljuset, och samtidigt kan känna att jag får 4-5 år tillgodo på både mina egna päron som farföräldrar och mig själv.
Så efter mycket diskuterande där jag sa att jag vill fortfarande spela handboll och behålla så mycket jag kan av mitt sociala liv, så svara hon typ att "det enda du kan tänka på när vi ska få barn är över din handboll osv, självklart kan du spela" Osv. Så vi prövade även fast jag var lite vemodig, tänkte nog att det går nog inte vid första försöket då det inte är ovanligt att det tar 3-6 månader, så har jag köpt mig lite tid. MEEEEN så klart blev det två streck på direkten, i princip minuter efter avslutad session började tecknen komma.
Känslan när jag fick se de två strecken var nervöst positiv, jag var glad för att jag inte var infertil och samtidigt också glad för att se någon man älskar vara så lycklig, dock efter dessa två streck visades så var det som att dra i en strömbrytare till en tidsmaskin vad gäller tjejens beteende.
Jag gör mat 6-7 dagar i veckan, sköter nästan hushållet helt på egen hand, i vilket fall spenderas varje dag efter jobbet med att handla, plocka disk utspridd i lägenheten, ställa in ren disk, laga mat, träna, sova. Detta gör jag för att jag vet att hennes kropp är i kaostillstånd då hon är i vecka 10, och kombinerar jobb med studier.
Vi var hos barnmorskan och hon sa också att jag måste lägga manken till för tjejen är helt utkörd i denna perioden, vilket jag också gör men det enda man fick tillbaka var en syrlig kommentar för att jag vid ett tillfälle på 10 veckor, sagt att hon får faktiskt gå upp på vinden och hämta pryl X själv.
Och sedan frågade jag henne om det var märkligt att gå på konsert 1 månad innan hon skulle föda, i en stad 10 mil bort, har inte ens köpt biljetter, utan jag kände själv att detta kanske inte var 100 % lämpligt, hon svara klart du kan det, köpte fortfarande inte biljetter. Men hon började säga det till precis alla i vår omgivning "Calle, ja han ska på konsert när jag ska föda barn, hoppas han hinner hem till födseln". Det känns som att hon tar varje chans hon får att framställa mig som någon lat idiot mot henne, häromdagen när jag haft en vecka som bestått av 50 h jobb, skippade träningar, massa matlagning och plockning av disk och skräp. Satt mig och spelat tv-spel en lördagsförmiddag, säger hon i samtal till sin morsa "ja calle sitter mest bara och spelar tv-spel".
Jag har aldrig tänkt tanken att göra slut nu, men ibland drömmer jag mig iväg i ett scenario där jag för två år sen gick isär och att jag spenderade de två åren med resande världen över, trevliga kvällar med vänner, såväl nya som gamla. och Levande av ett glamoröst ungkarlsliv. Dock vet jag att detta är en glorifierad syn av singellivet då jag tidigare var singel i 4 år och vet att det kommer även dippar där och ensamma kvällar.
Är bara så hemskt rädd att livet när bebisen kommer är döden för mitt "externa" sociala liv. Mina kompisar jag håller nu nära kommer bara vara ytliga kontakter som kommer förbi på parmiddag för att diskutera bostadslån och amortering i 2 timmar för att sedan pipa i säng för man är helt färdig. Då menar jag inte att det är på grund av bebisen, utan på grund av partnern, när bebisen är gammal nog att inte var i direkt behov av morsan så hade jag utan tvekan låtit henne dra på en weekend eller så med sina polare, och gjort vad fan dem ville. Detta kan jag tydligt märka nu igen, inte kommer fungera omvänt.
Anledningen till att jag inte vill göra allt med min partner är att vi är helt skilda på semestrar, hon vill endast, upprepar endast, sola sig brun och äta på närmaste restaurang. och sedan sova. medans jag vill äventyra mer, löpa en tur på morgonen, se historiska platser m.m. Dessa saker hatar hon.
Våra päron bor också 40 mil åt varsitt väderstreck så kommer inte vara superenkelt att fixa barnvakt....
Självklart kommer det bli mirakulöst att få ett barn av ens egna kött och blod, men jag känner samtidigt att en del av mig själv är på väg att dö...
Frågeställningen blir således, är det möjligt att bibehålla någorlunda sitt sociala liv när man har barn och en trygghetsnarkoman till partner?
Är det i allmänhetens öga ok att stick iväg en weekendtur till Barcelona? bestiga Kebnekaise? cykla vätternrundan? under barnets första 3-5 år. Alla dessa utan barn och partner, jag har ett enorm stark drivkraft att göra liknande saker. Och min partner vill mest att vi är hemma och håller parmiddagar, spa-turer, familjemiddagar, shoppingturer och dylikt.
Vet att detta inlägg skrivs i viss bitterhet, skall sägas att tjejen är fantastiskt omtänksam, vill nog mitt bästa, men det blir ofta på ett för mig väldigt destruktivt sätt, d.v.s. stänga mig inne onödigt mycket i familjelivet. Vi har pratat om det och hon är envis som en åsna i att jag är den som är märklig som är borta hela tiden
de åren vi har varit tillsammans ser det ungefär ut såhär när jag varit på aktiviteter utan tjejen,
2-3 träffar per år där jag besöker mina närmaste vänner i deras hemstad, vi är 5 st som hållt ihop sedan barnsben där alla bor på olika håll, det innebär att jag är borta en hel helg.
1 handbollsturnering där vi lirar för skoj och dricker lite öl. 1 helg går åt
1-2 resor med jobbet "konferens" borta torsdag-lördag
1 weekendresa med vänner, t ex budapest eller milano.
Bortamatcher i handbollen, en heldag går bort av antingen lördag eller söndag. 10 dagar på ett år.
Rent krast är jag alltså borta 22 av 104 lördag/söndagar, är det mycket? alla högtider firar vi tillsammans så de är inte ens inräknade som helgdagar