shivas

Äldre 21 Oct 15:10

33 svar

Hur är ditt barn perfekt? Och hur har du varit en grym förälder som bidragit till detta?

Jag och min sambo väntar vårt första barn och har gått in i vecka 27. Nu när det plötsligt närmar sig så smått så har jag börjat tycka att det är intressant att fundera och läsa lite kring barnuppfostran. Det tråkiga är dock att väldigt många trådar och diskussioner har en negativ klang och man kritiserar gärna varandra samtidigt som man vill höja sig själv och sitt sätt att se på saker. Men borde man inte kunna utesluta det negativa ur dessa diskussioner?

Jag saknar en tråd där man slänger jantelagen i brasan och istället rakt av stoltserar med hur nöjd man är över hur barnen blivit och hur man själv faktiskt bidragit till detta med sin uppfostran.

Ingen är helt perfekt men nog är man perfekt på något vis, i någons ögon. :) Så dela med er och var inte blyga. Kom gärna med konkreta exempel på hur ditt barn är perfekt, på vilken punkt och varför. Och hur du varit en helt grym förälder som bidragit till detta underverk.

Skryt, skryt och skryt lite till!

En fördomsfri och positiv tråd för oss som vill läsa om något annat än tjafs och negativitet kring barnuppfostran.

konichiwa

Äldre 22 Oct 13:29

#21

Vårt första barn var väldigt blygt när han var mindre. Är stolt över att vi lät honom vara det och inte gav efter för omgivningens krav. Nu är han självsäker och väldigt social.

Jag är stolt över att vi har tagit barnens känslor på allvar. Inte sagt "Det var väl inte så farligt! Upp och hoppa!". Våra barn överdriver aldrig, de vet att de får tröst ändå.

Jag är stolt över att de inte är ögontjänare. Vi förklarar alltid varför man inte får göra saker och försöker att inte hitta på en massa olika regler.

Anonym (A)

Äldre 22 Oct 13:53

#22

Vår son har autism så vi har fått mindre "gratis" men har varit noga med att lära honom tacksamhet och det viktiga ordet tack. Han är en gosig och poppis kille som fått mycket kärlek. Vi tillämpar lågaffektivt bemötande, så han har blivit jätteduktig på att hantera sina känslostormar.

legomum

Äldre 22 Oct 20:37

#23

Jag är hemmaförälder, tror att det är det absoluta bästa jag kan ge mina barn. De får en trygg och lugn uppväxt och får möjlighet att lära sig allt i sin takt.

Det krävs lite mer av mig som vuxen, att hitta kul aktiviteter som matchar deras intressen och peppa deras lärande.

Vi har goset och kaoset och ingen stress (inte än iaf), vi har kul och vi pratar om allt som fångar vildarnas uppmärksamhet, slår upp på nätet ser bilder läser fakta fotar osv.
Det är skrämmande få som tar steget att vara hemmaförälder men det är något jag verkligen rekommenderar

I it

legomum

Äldre 22 Oct 20:38

#24

Anonym (A) skrev 2017-10-22 13:53:20 följande:

Vår son har autism så vi har fått mindre "gratis" men har varit noga med att lära honom tacksamhet och det viktiga ordet tack. Han är en gosig och poppis kille som fått mycket kärlek. Vi tillämpar lågaffektivt bemötande, så han har blivit jätteduktig på att hantera sina känslostormar.

Anonym (Mamma)

Äldre 22 Oct 21:04

#25

Jag är mest stolt över att vi stöttat vår dotter att bli mer självsäker och självständig. Hon föddes liksom rädd, orolig och nervös. Vi har lyckats utsätta henne för det hon är rädd för i lagom små doser så att hon vågat mer och mer och idag kan hon skapa relationer med både vuxna och barn och hon vågar prova nya saker. Hon är så modig och jag är så stolt!

Anonym (Mamma)

Äldre 22 Oct 21:15

#26

konichiwa skrev 2017-10-22 13:29:06 följande:

Vårt första barn var väldigt blygt när han var mindre. Är stolt över att vi lät honom vara det och inte gav efter för omgivningens krav. Nu är han självsäker och väldigt social.

Jag är stolt över att vi har tagit barnens känslor på allvar. Inte sagt "Det var väl inte så farligt! Upp och hoppa!". Våra barn överdriver aldrig, de vet att de får tröst ändå.

Jag är stolt över att de inte är ögontjänare. Vi förklarar alltid varför man inte får göra saker och försöker att inte hitta på en massa olika regler.

Instämmer jättemycket med mittstycket! Vi har som sagt ett oroligt barn och det är så viktigt att inte förlöjliga eller ignorera oron, även när den för föräldern är så gott som obegriplig. Det svåra är att respektera oron samtidigt som man berättar att "hotet" är ofarligt och peppa barnet att trotsa sin rädsla.

karamellflickan

Äldre 22 Oct 21:56

#27

Anonym (Mormor) skrev 2017-10-22 07:50:59 följande:

Mina barn är väldigt trevliga och nu när de är vuxna umgås vi mycket. Jag har tre döttrar och vi gör ofta saker ihop typ konserter, teater, bio, eller åker på spa eller bara hänger och sitter och pratar. Ibland ses vi alla med partner och ofta som ?tjejträff?.

De flesta av mina vänner är rätt konfunderade över detta, deras vuxna barn, vill bara ses ibland, typ familjehögtider och jul.

Mest är det nog slumpen, jag har haft tur i barnlotteriet

Vad jag gjorde när barnen var små:

- en massa kärlek förstås

- inte diskutera allt i det oändliga utan jag bestämde när de var riktigt små, absolut ingen curling

- lära dem att respektera andra redan som små

- släppa på mitt bestämmande under åren alltefter de blev större och låta dem få alltmer att säga till om

- alltid göra mycket tillsammans, gå ut i skogen, gå på museum etc på helgerna

- alltid ha stor respekt för dem när man pratar, aldrig förringa på något sätt

- förklara och resonera mycket om hur vuxenvärlden fungerar alltefter de blir äldre

Detta (eller slumpen då!) gjorde att de var trevliga redan som barn, hade lätt att få kompisar och så har det fortsatt

Låter så som jag vill uppfostra mina barn, och så som mina föräldrar försökte uppfostra mig och mina tre systrar. Vi är fyra otroligt olika individer och jag gissar på att vi alla är lite "speciella". De tre andra är i varje fall det så varför skulle jag vara annorlunda?

Vad det gäller mina barn så kan jag ännu inte säga så mycket om den lilla men 7 åringen är jag stolt över att vi hjälper henne att komma över sin värsta osäkerhet och att vi (hoppas jag att är delvis vår förtjänst iaf) hjälper henne att bygga upp hennes självförtroende och självkänsla. Hon har alltid varit väldigt försiktig, på gränsen till rädd. Vi uppmuntrar henne att våga och vi uppmuntrar henne att tro på sig själv, samtidigt som vi inte vill sätta alltför stor press på henne. Vi vill lära våra barn att det är ok att misslyckas, det viktiga är att man i alla fall försöker. För har man vågat försöka så har man i alla fall vunnit en liten vinst. Att inte våga alls gör att man aldrig heller kommer att lyckas.

Vi försöker även låta bli att jämföra de två. Den stora har alltid varit tidig med allt och hon har alltid varit väldigt vetgirig. Hon har velat lära sig. Med den lilla försöker vi ta saker och ting i hennes takt. Uppmuntra henne och hennes sätt. De är två väldigt olika personligheter, på många sätt varandras motsatser vilket gör det svårare för oss föräldrar. Den ena behöver uppmuntran, den andra behöver lite mer dämpas ner. När de blir vuxna kan vi se om vår metod att uppfostra dom haft någon positiv verkan. För mycket kommer från deras olika personligheter.

NELJ

Äldre 22 Oct 23:57

#28

Mina barn (7 och 9 år) är också olika så jag vet inte hur mycket av deras goda sidor som jag kan ta äran för.

Jag är dock stolt och glad över att båda är så bra på att sätta ord på sina känslor och tankar. Det är sällan man bara får ett "jag vet inte" utan ofta kan de beskriva hur de mår och det gör det så mycket lättare att reda ut konflikter mm.

Sedan är jag glad över att de är så gosiga och kärleksfulla.

Den yngste har dessutom verkligen ett hjärta av guld och visar stor omtanke om sina klasskompisar mm. Han hade kalas i början av terminen och vi har inte plats att bjuda hela klassen så han fick välja en handfull kompisar. När han räknat upp de närmaste så lade han till ytterligare en kille "för han är ny i klassen och behöver få lära känna alla". Då blev jag lite rörd. :)

tykor

Äldre 23 Oct 08:43

#29

Jag borde kanske inte svara eftersom mina barn inte är perfekta samt att de är så som de är utifrån sin personlighet, inte utifrån vår fostran. Jag har inte heller nån intention som förälder att barnen ska vara perfekta. Välfungerande människor, någorlunda lyckliga räcker för mig.

Innan jag fick barn trodde jag att mitt agerande mot barnet skulle betyda allt. Om jag gjorde si så skulle det bli så. Tydliga rutiner, konsekvens, allt på mitt och pappans sätt skulle forma barnet till ett väluppfostrat barn.

Det dröjde inte ens några veckor innan jag fattade att det inte var så enkelt. Mitt första barn har en stark personlighet och bestämde själv när han tänkte äta, sova, leka, umgås. Det var bara för mig som mamma att hänga på. Mitt andra barn 'r en betydligt mer följsam person. Han fann sig snabbt i våra rutiner för ätande, sömn, lek och umgänge. De är ganska stora nu, 12 och 10 år och är fortfarande sina personligheter.

Den äldsta får vi hålla ganska hårt för att han ska fungera i vardagen. Den yngsta får vi snarare putta framåt för att han ska ta för sig och utvecklas.

Vi som föräldrar har utvecklats massor under den här resan i vårt föräldraskap, och det jag framför allt lärt mig är att inte vara dömande mot andra föräldrar utifrån hur deras barn beter sig. Jag vet precis hur svårt det kan vara utan att man har nån skuld till beteendet, och precis hur lätt det kan vara utan att man har nån delaktighet i det heller. Barnets personlighet i kombination med förälderns lyhördhet och förmåga att fostra en individ.

minerva123

Äldre 23 Oct 16:57

#30

tykor skrev 2017-10-23 08:43:31 följande:

Jag borde kanske inte svara eftersom mina barn inte är perfekta samt att de är så som de är utifrån sin personlighet, inte utifrån vår fostran. Jag har inte heller nån intention som förälder att barnen ska vara perfekta. Välfungerande människor, någorlunda lyckliga räcker för mig.

Innan jag fick barn trodde jag att mitt agerande mot barnet skulle betyda allt. Om jag gjorde si så skulle det bli så. Tydliga rutiner, konsekvens, allt på mitt och pappans sätt skulle forma barnet till ett väluppfostrat barn.

Det dröjde inte ens några veckor innan jag fattade att det inte var så enkelt. Mitt första barn har en stark personlighet och bestämde själv när han tänkte äta, sova, leka, umgås. Det var bara för mig som mamma att hänga på. Mitt andra barn 'r en betydligt mer följsam person. Han fann sig snabbt i våra rutiner för ätande, sömn, lek och umgänge. De är ganska stora nu, 12 och 10 år och är fortfarande sina personligheter.

Den äldsta får vi hålla ganska hårt för att han ska fungera i vardagen. Den yngsta får vi snarare putta framåt för att han ska ta för sig och utvecklas.

Vi som föräldrar har utvecklats massor under den här resan i vårt föräldraskap, och det jag framför allt lärt mig är att inte vara dömande mot andra föräldrar utifrån hur deras barn beter sig. Jag vet precis hur svårt det kan vara utan att man har nån skuld till beteendet, och precis hur lätt det kan vara utan att man har nån delaktighet i det heller. Barnets personlighet i kombination med förälderns lyhördhet och förmåga att fostra en individ.

Så bra skrivet! <3

Virriga Vera

Äldre 23 Oct 19:43

#31

tykor skrev 2017-10-23 08:43:31 följande:

Jag borde kanske inte svara eftersom mina barn inte är perfekta samt att de är så som de är utifrån sin personlighet, inte utifrån vår fostran. Jag har inte heller nån intention som förälder att barnen ska vara perfekta. Välfungerande människor, någorlunda lyckliga räcker för mig.

Innan jag fick barn trodde jag att mitt agerande mot barnet skulle betyda allt. Om jag gjorde si så skulle det bli så. Tydliga rutiner, konsekvens, allt på mitt och pappans sätt skulle forma barnet till ett väluppfostrat barn.

Det dröjde inte ens några veckor innan jag fattade att det inte var så enkelt. Mitt första barn har en stark personlighet och bestämde själv när han tänkte äta, sova, leka, umgås. Det var bara för mig som mamma att hänga på. Mitt andra barn 'r en betydligt mer följsam person. Han fann sig snabbt i våra rutiner för ätande, sömn, lek och umgänge. De är ganska stora nu, 12 och 10 år och är fortfarande sina personligheter.

Den äldsta får vi hålla ganska hårt för att han ska fungera i vardagen. Den yngsta får vi snarare putta framåt för att han ska ta för sig och utvecklas.

Vi som föräldrar har utvecklats massor under den här resan i vårt föräldraskap, och det jag framför allt lärt mig är att inte vara dömande mot andra föräldrar utifrån hur deras barn beter sig. Jag vet precis hur svårt det kan vara utan att man har nån skuld till beteendet, och precis hur lätt det kan vara utan att man har nån delaktighet i det heller. Barnets personlighet i kombination med förälderns lyhördhet och förmåga att fostra en individ.

Men perfekt är ju så olika. Mina barn är i mina ögon helt perfekta, jag vet att de har fel och brister. Men de är perfekta ändå. Jag skulle aldrig vilja ändra något, de är som de är och älskade just därför.

virrigavera.wordpress.com/

tykorr

Äldre 24 Oct 08:29

#32

"Men perfekt är ju så olika. Mina barn är i mina ögon helt perfekta, jag vet att de har fel och brister. Men de är perfekta ändå. Jag skulle aldrig vilja ändra något, de är som de är och älskade just därför."

Nej, perfekt är inte olika. Perfekt är utan fel och brister och inget ord jag gillar att använda, och i synnerhet inte om människor.

Mina barn är fantastiska, mysiga, gnälliga, bråkiga, ansvarstagande, ansvarslösa, barnsliga, mogna, glada, sura, och allt möjligt annat i en salig blandning. Jag älskar dem som de är med både sina positiva och mindre positiva egenskaper.

Även jag som förälder har en massa positiva och mindre positiva egenskaper. Det betyder inte att varken jag eller barnen är mindre älskvärda eller att vi borde förändras, det betyder bara att vi är människor.

Virriga Vera

Äldre 24 Oct 17:54

#33

tykorr skrev 2017-10-24 08:29:32 följande:

"Men perfekt är ju så olika. Mina barn är i mina ögon helt perfekta, jag vet att de har fel och brister. Men de är perfekta ändå. Jag skulle aldrig vilja ändra något, de är som de är och älskade just därför."

Nej, perfekt är inte olika. Perfekt är utan fel och brister och inget ord jag gillar att använda, och i synnerhet inte om människor.

Mina barn är fantastiska, mysiga, gnälliga, bråkiga, ansvarstagande, ansvarslösa, barnsliga, mogna, glada, sura, och allt möjligt annat i en salig blandning. Jag älskar dem som de är med både sina positiva och mindre positiva egenskaper.

Även jag som förälder har en massa positiva och mindre positiva egenskaper. Det betyder inte att varken jag eller barnen är mindre älskvärda eller att vi borde förändras, det betyder bara att vi är människor.

Perfekt kan betyda utan fel och brister, det kan också betyda så mycket mer, det du tycker är utan fel och brister kanske jag inte tycker är utan fel och brister och därför så är perfekt olika beroende på vem som säger det.

virrigavera.wordpress.com/

Hur är ditt barn perfekt? Och hur har du varit en grym förälder som bidragit till detta?

INNEHÅLL