Blir så himla ledsen..

Jag upplevde samma sak när mina barn var små och blev lite stött. Tog upp det med min svärmor som gav en bra och rimlig förklaring. De har ju bara sett pappan när han var liten och inte mig, därför kunde de se likheterna med bara honom. Hoppas det hjälper dig lite! Nu när de är vuxna har vi fått varsin, den ena lik mig och den andra lik sin pappa :)

Tack för svar ????

Jo det där med att de bara sett honom som liten förstår jag och att de ser honom i dem är ju inget fel. Det gör ju jag med och det tycker jag om. Men de pratar som att de inte vore mina barn.. Självklart är alla barn söta på sina egna sätt och vill inte låta skrytsam.. men våra är väldigt söta och många som tittar beundrat på dem och kommenterar och ger komplimanger. Då är det ungefär som de säger att "hur kan ni vara så söta när er mamma ser ut sådär?" vilket de båda någon gång sagt fast i en mildare formulering.. Om jag skulle ta upp det med min svärmor vet jag inte alls hur.

Å det händer ju flera gånger varje gång vi träffar dem och känner inte alls för att träffa dem överhuvudtaget längre.. Ikväll när vi åkte hem från dem satt jag bak i bilen tillsammans med våra sovande barn och grät.. Inget som min sambo märkte och han skulle nog inte ta det på allvar heller. Förra helgen kom min mamma med bilder på mig som liten och då såg jag hur vår dotter är lik mig och sa det till min sambo varpå han bara ryckte på axlarna.

Känns lite fånigt att bli såhär ledsen av det som jag är.. Kanske har något med sömnbrist att göra också som jag blir lite känsligare men det är liksom sättet de säger alla kommentarer på och verkligen påpekar att jag skulle vara ful..

Vad mysigt att ni har varsina som är lika er! :) vill du berätta lite vad du kunde få höra?

Frågeteckena skulle vara en blomma*. :)

Alltså, du är lite väl känslig. Det är klart att de tycker de liknar pappan, det gör de ju de är ju släkt! Pappans sida tycker barnen liknar honom, din sida tycker de liknar dig. Vilket de gör eftersom era gener blandats. Det har inget med ditt utseende att göra.

Precis, man ser det man vill se som mormor/farmor/farfar/morfar. Såklart de säger att barnen är sååååå lika hennes son, för han är ju hennes guldgosse och hon vill väl känna någon slags connection med barnen utseendemässigt. Tror det är mycket undermedvetet och instinktivt.

Så där är makens släkt också. Inget att bry sig om! De kanske "räknar med" att din släkt säger samma sak om dig, att barnen liknar mamma.

När sonen var liten, så var han en kopia av sin pappa, vilket jag tyckte var kul. Nu är han en avbild av sin morfar och ingen ser likheten mellan far och son längre.

"Alla" gör så där och det går väldigt lätt att se tecken på barn från ena eller andra släkten. Är det inte direkt från mamman eller pappan så är det morfar, kusin eller tremänning - med andra ord ganska irrelevant 

Man ser nämligen  det man vill se. Sen, som påpekats ovan, förändras barn medan de växer och i en viss ålder liknar man någon men ett par år senare kanske man mer liknar någon annan. 

TS, du får helt enkelt inte tillåta dig bli upprörd över de här sakerna. Du ser ju själv om barnet är likt någon eller inte oh behöver inte lyssna på vad andra säger och ärligt talat, who cares? Barnet ska väl växa upp till sin egen person? 

Känns bättre nu efter lite sömn :)

Mina föräldrar kommenterar inte alls mycket sånt och sambons familj vill ofta att saker och ting ska handla om dem och jag hade inte brytt mig lika mycket om det inte handlat om deras sura ton. Men det känns iaf bättre idag och jag får försöka prata med dem om jag känner liknande nästa gång det händer :)

Det låter bra.

När jag var liten och vi besökte släktingar i Finland fick vi höra mycket av det där. De på farfars sida sa "typiskt Eklund", de på farmors sida sa "typiskt Skur".

Men å andra sidan har de inte fel heller. Pappa och jämngamla sysslingen är som kopior av varandra och gamla bilder på min morfar och min farfars pappa ser precis ut som min bror. Alla är ju släkt och vissa mönster kommer upprepas.