Den där önskan och längtan som aldrig kommer slå in (kön)

Aldrig har jag läst en tråd med så många fördomsfulla kommentarer och underliga tankesätt.

Var har du fått detta ifrån, att män endast producerar spermier av ena könet? Det är slumpens skördar vilket kön det blir. Tror du på tomten, med? Var var du på sexualundervisningen? 1. Så du vill ha en flicka så att du kan upptäcka att det inte spelar någon roll, om ett barn är en flicka eller pojke?  Om du resonerar så, tycker jag att du behöver tillrättavisa dig själv. Gå till psykolog och få hjälp med dina tankar så att du njuta av dina barn som du har, och ev. kommer få. Alla människor är olika, kön är inte avgörande för vem man är.

2. Jag betvivlar inte på att du älskar dina pojkar. Däremot undrar jag hur du kan vara så säker på att du inte visar dem omedvetet att de är oönskade jämfört med en flicka. Man kan inte kontrollera sina omedvetna handlingar. Det kan handla om att man betonar ett ord på ett visst sätt, eller har något i blicken. Och barn är proffs på att uppfatta sådana signaler. Ditt synsätt gör att du riskerar att få dina barn att känna sig oönskade. Gå i terapi. Terapeuter har tystnadsplikt, så du behöver inte oroa dig för att de ska berätta för någon annan om något. De hör dessutom knäppa saker varje dag, så de är härdade...
Det finns andra kriterier för att barn ska må bra än att de är friska och energiska. Hade du oroat dig över dina barn, skulle jag ha gissat på att de nog mådde bra. Det är när föräldrar inte oroar sig, som jag börjar oroa mig. Läs inlägget 2. ovan, och du kan inte säkert veta att dina barn inte blir negativt psykiskt påverkade av dig. Det kan ingen.Anonym (förstår) vill alltså få döttrar för att de kan få mens och bli gravida? Så galet! Du kan inte tänka dig att släppa kravet på kön och bara ta emot barnet för den det är - och älska barnet för dess personlighet och egenskaper som inte är vad du tänkte från början? Du kan inte styra vad det blir. Du kan önska dig innan, men när barnet kommer är det viktigt att du släpper dina önskningar och blir tacksam för det du fick istället. Det är jätteviktigt, för hur ska du annars kunna knyta an till ditt barn?

Allt i livet blir inte som man vill, men om du är flexibel, öppen och nyfiken så ordnar det sig ändå.

Det här med att skaffa barn för sin egen skull och inte för barnets, är ju helt korkat. Men du (Samma här) har tagit det till en helt ny nivå! Du vill leka med barbiedockor med barnet, alltså vill du ha en flicka! Öppna upp istället och se vad barnet kan lära dig om dig själv. Var lite nyfiken på mötet med en annan människa. Fokusera inte på bilder hos dig själv som du vill förverkliga - barnet har inte kommit till världen för att tillfredsställa dig! Detta oavsett om ditt barn är en flicka el. pojke...Barnet påverkas starkt av båda sina föräldrar oavsett kön (förutsatt att båda föräldrarna är medverkande i barnets liv). Det påverkas t.ex. av att mamma går och drömmer om att få ett annat barn än det hon redan har.

Slutligen några ord till TS.
TS jag kan förstå din längtan efter en flicka när du fått så många pojkar. Denna känsla verkar vara stark hos dig, så jag tänker att du behöver bearbeta den på något sätt så att den inte går ut över dig själv eller din omgivning. Men barn är något man får och inte något man beställer. I slutänden är det viktigt att du börjar fokusera på andra saker än kön, och lär dig att uppskatta alla dina barn oavsett vilket kön det blir. Målet är väl att skapa en fantastisk familj och ge kärlek till dina barn och din man? Vägen dit blir kanske annorlunda än vad du tänkt dig, men kanske du kommer vinna i personlig utveckling på vägen dit!

Ts, jag känner faktiskt med dig. Inte så mycket för att jag kan relatera till just detta utan för att jag vet hur det känns att vara ledsen och må dåligt över saker som andra inte stöttar i utan ger en skit istället.

Har funderat lite och tror det är lite samma typ av sorg som vid (tidigt) missfall. När jag fick missfall kände jag att jag förlorat mitt barn, men skulle aldrig jämföra min 1-åring med ett 8-veckors foster. Det är drömmen om barnet och sin egen framtid man förlorat och sörjer. Ts sörjer på samma sätt, bilden av hur livet tett sig med en flicka. För hon vet ju trots allt inte hur hennes dotter hade blivit om hon fått en, det är hennes fantasier som slagits sönder.

När männen vill ha en son så tycks det vara sååå gulligt!

Men när en kvinna önskar sig en flicka då ska hon stenas!

Blir då trött..

En sak jag har funderat på lite då och då under alla dessa år. Nu har jag chansen att fråga någon som kanske förstår min mamma.

Min mamma önskade sig en pojke, men sen kom jag och min syster. Det blev ingen pojke.

Hon säger att hon aldrig skulle byta mig mot en pojke när jag väl kom. Och att hon älskar de barn hon har fått, är enormt tacksam lycklig osv. Och att hon inte tänkte mer på pojken sen.

Men kan det vara så att hon ändå någonstans känner en sorg? Vad tror du TS?

Jag och min man hade två pojkar och inte en tanke på att skaffa fler barn egentligen. Vi var nöjda med dom killarna vi hade och upplevde aldrig att jag saknade att ha en dotter. Men så blev jag oplanerat gravid med spiral och vi började ju genast tänka att det kanske var så att vår familj skulle utökas med en flicka, att det var ödet liksom att våra pojkar skulle ha en syster. Så medvetet eller omedvetet hoppades vi på en flicka och vi var nog ganska övertygade om att det denna gång var en liten tjej med tanke på att graviditeten också var helt annorlunda. Men så gjorde vi RUL och det visade sig att det var ännu en pojke. Jag grät av lycka, allt såg bra ut och vi skulle få ett till barn!!

Min man blev oerhört beskriven. Han åkte hem och grät och ifrågasatte sig själv, varför han inte fick berika våra liv med en flicka också. Pojkar kunde vi ju redan. Det tog honom ungefär hela graviditeten att komma över det faktum att vi väntade ytterligare en pojke. För att inte tala om omgivningens reaktioner "nä men nu måste ni ju försöka med en fjärde så ni får en flicka!!" Eller "är ni säkra på att ultraljudet har rätt?". Så otroligt jobbigt och såg hur min man bara blev mer ledsen av dessa kommentarer. Tror ofta det är samhället som styr dessa tankar, att det ska vara så självklart att vi ska producera barn av båda könen. Som att det är en skyldighet.

Idag älskar han sina pojkar mer än allt och det var såååååå självklart att det var just denna pojke som skulle komma till vår familj dom har enormt mycket glädje av varandra också och såklart kan vi ibland tänka tanken och då mest för min mans skull som önskar sig en dotter att skaffa fler barn men nu börjar vi vara för gamla.

Inte bara kvinnor som bär dessa tabubelagda känslor. Vet också en man i min närhet som har 5 flickor och sörjer att han aldrig fick en son. Tror inte det är helt ovanligt, bara tabubelagt och så möts man av så otroligt mycket hat och oförstående människor som prompt ska ha det till att man inte älskar sina barn som finns - hur nu man ens kan göra den kopplingen??

[quote=78002700][quote-nick]jrockyracoon skrev 2017-09-10 10:03:13 följande:[/quote-nick]Aldrig har jag läst en tråd med så många fördomsfulla kommentarer och underliga tankesätt.

...

Barnet påverkas starkt av båda sina föräldrar oavsett kön (förutsatt att båda föräldrarna är medverkande i barnets liv). Det påverkas t.ex. av att mamma går och drömmer om att få ett annat barn än det hon redan har.

...

Jag som desperat önskade mig bli gravid med ett småsyskon till mitt dotter (önskade mig dessutom en son denna gång), påverkade jag också mitt barn negativt?

Jag drömde ju också om ett annat barn, och ett annat kön, även om jag första gången fick den dotter jag då önskade mig.

Hej TS!

Att känna såhär är vanligare än du tror. Nu är jag inte i ett läge då det passar att skaffa barn än men jag vet att jag förr eller senare kommer göra det och ser då en dotter framför mig. Har alltid drömt om en dotter, det har liksom inte funnits i min värld att jag ska ha en son och hade blivit sorgsen om det inte blivit som jag tänkt mig. Såklart älskar man det barn man får men det är inget att skämmas över att drömma om ett visst kön på sitt barn.

Jag har stor förståelse för att du känner såhär och tycker inte du ska känna dig "onormal" eller skämmas över detta. Du kan ju inte hjälpa att du känner såhär! Tycker du ska prata med en psykolog om detta, det är värt ett försök och jag tror inte du kommer bli hånad utan stöttad istället.

Håller tummarna för att allt löser sig på bästa sätt för dig!

Att drömma på ett sunt sätt om det ena eller det andra lär ju inte påverka någon negativt. Att dela in mänskligheten i två läger och förutsätta att det ena lägret är si och så, och att det andra är si och så, tycker inte jag leder vidare.

I TS fall tycker jag, utifrån det hon nämnt i tråden, att hennes längtan efter en dotter har gått över gränsen att vara "en sund dröm". Hon mår t.ex. så dåligt av detta att hon skriver en tråd om det. Hon skriver att hon inte kan "relatera" lika bra till sina pojkar, som hon skulle kunna göra till en dotter. Jag tror inte hon behöver relatera för att komma nära sina pojkar, utan mer öppna upp och visa kärlek på deras villkor.

Varför inte acceptera det kön man får, och utifrån det individuella barnet hitta vägar till närhet, istället för att önska sig ett visst kön så att man kan leka med barbiedockor, eller liknande? 

När du Biobonus säger att du drömde om ett annat barn, så tror jag du menar att du drömde om ett till barn. Du drömde väl inte om ett annat barn istället? 

Jag inser inte fördelen med att ha sådana drömmar som du har/hade. Man kan ju önska, men eftersom man inte vet, tycker jag att det riskerar att slå fel om man ska ha starka preferenser om kön. Varför inte bara se fram emot den individ som man snart kommer att få möta, och vara nyfiken på det istället för att skapa massa onödiga inre konflikter för sig själv om ens önskan inte slår in.

Inget barn, pojke eller flicka, tycker jag förtjänar att ha en förälder som är besviken över ens kön - tycker du det?

I det stora hela håller jag med dig om principen att acceptera det kön man får, men jag får inte alls intrycket av att TS drömmer om ett annat barn än de tre pojkar hon har, utan att hon också drömmer om ett till barn - en flicka, därav min jämförelse.

Att hon nu drömmer om en dotter tror jag inte skadar hennes nuvarande barn, och högst troligtvis kommer hon också så småningom att antingen acceptera att hon aldrig får en dotter eller att älska sina tre söner + en dotter lika mycket.

Det är svårt att veta till vilken grad hennes fixering vid att få en flicka påverkar hennes relation med de övriga barnen, och det nya. Jag tror det är fullt möjligt att det påverkar i ett eller annat skede. Ett ytterligare skäl till att inte ha preferenser för kön. 

Det finns en risk att TS visar mer uppmärksamhet och kärlek till den efterlängtade dottern (om hon får någon) än hennes övriga söner som kanske då kan känna sig mindre älskade eller att hennes besvikelse över att få en ytterligare son påverkar sonen negativt.
 
Hennes pojkar som hon har svårt att "relatera" till, har möjligen redan drabbats lite av hennes inställning. Har man svårt att relatera till en individ som är ens barn, tänker jag att man får anstränga sig och söka nya lösningar. Förklarar man bort den ev. bristen på relatering med könsskillnader så kanske man inte ser någon möjlighet att komma förbi det hindret, och söker en lösning i att få ett till barn av önskat kön som man kan relatera till... 

På något sätt blir det ändå så, att om man väljer att starkt önska sig ett visst kön på barnet, så blir barnet som föds med oönskat kön mindre önskat.

Varför inte önska sig att få ett barn som uppfyller allt det man inte vetat innan att man velat ha?

Men vänta

Jag förstår dig värkligen inte. Men ja hoppas att du förstår att det finns par där ute som inte ens kan få ETT barn?! Skriver bara denna som en tankeställare, vill inte vara otrevlig

Hej TS! Hur gick det? Vet du vad det blir för kön? Här är en som känner samma som du...

Men vänta med att skaffa barn tills du mognat då.

Vi vet inte än. Ska på undersökning nu i veckan.

Men all tecken säger att det är en pojke, all skrock. Vart gravid på själva äl-dagen, trots att jag skulle haft äl två-tre dagar efter så lurades kroppen och flyttade min äl... alla mina barn har blivit till på äl-dagen, försökte ju bli befruktad genom att ha sex flera dagar innan äl. Men som sagt så hävlades kroppen med mig :( andra saker som tyder på pojke är: Låg mage, som bara syns från sidan, torra händer, torrt hår men ändå rätt glansigt, fin hy- inga finnar, sover hellre på höger sida än vänster, sparkar mer på höger än vänster sida.... så jag är helt inställd på pojke. Det gör mig ledsen då detta är vårt sista barn. Men jag får bara acceptera detta. Har en tid att smälta och bearbeta det men det känns ändå väldigt tungt och ledsamt.

Ni som inte förstår, eller bara vill trycka ner mig pga mina känslor, snälla skriv inget. Känns jobbigt som det är just nu.

Känner med dig!

Och blir CHOCKAD över hur mycket elaka människor det finns här!!

Jag har tre barn och älskar alla tre lika mycket. Äldsta är en son och sen två döttrar. Mina döttrar har dock autism eller kommer utredas, dock väldigt lindrigt och de är helt underbara och går i vanlig klass....men nu fjärde barnet i magen...hade velat ha en tjej till utan diagnos...men blir en kille till. Jätteglad ändå men hade velat ha en dotter som inte har "något". Som jag har kämpat för mina döttrar och älskar dem....så detta är verkligen tabu att känna såhär men så är det.

Hit har det gått? Eller när ska du på undersökning?

Hoppas barnet är friskt! Har väldigt svårt att förstå att det känns tungt och ledsamt att vänta ett barn, bara pga KÖN. Stackars pojke, om det nu är en pojke.

Tungt och ledsamt är det som mina vänner känner, de som gjort ivf efter ivf i många år, och ändå inte fått något barn... Bara negativa tester och missfall.

Men i alla fall, de där myterna kan du strunta i helt och hållet! De betyder inget!