Ess skrev 2017-09-17 11:09:03 följande:
Föräldern är skyldig att sätta sitt barn före sig själv, andra behöver inte göra det samma.
Att påstå att man ska bygga upp ett förhållande med barnet genom att plåga sig igenom sömnlösa nätter är bs. Vill man ha en relation till barnet går det utmärkt att göra det vid andra tidpunkter och på andra sätt.
Här finns medlemmar som plockat russinen ur kakan och bara gjort roliga saker med barnen, vilket funkat bra och de har en mkt bra relation när barnen blivit vuxna.
En styvmamma som lever med en 2-åring i familjen behöver inte juridiskt ansvara för 2-åringen. Hon kan ansvara för 2-åringen i den grad hon vill ändå. Hon kan t.ex. tänka på barn som barn, oavsett biologisk förälder. I vissa situationer kan 2-åringen få en oerhörd trygghet av sin styvmamma. I andra fall får 2-åringen den tryggheten från andra håll.
Jag tycker att om man har en 2-åring i en familj ska man i alla lägen sätta barnets/barnens trygghet i första rummet, oavsett biologisk tillhörighet. Vad det innebär är olika i olika situationer.
Att påstå att man ska bygga upp ett förhållande med barnet genom att plåga sig igenom sömnlösa nätter är bs. Vill man ha en relation till barnet går det utmärkt att göra det vid andra tidpunkter och på andra sätt.
Ett barn som inte får trygghet när det behöver blir inte tryggare av att anknytningspersonerna är snälla mot dem, vid ett annat tillfälle. Det är skadligt för barnet att inte få trygghet. Det kan utveckla en otrygg anknytning, och därför är det extra viktigt att man tryggar upp små barn, och är lyhörda för deras behov. Ibland kan det innebära att ens egen sömn blir störd. Det är därför det är jobbigt att vara småbarnsförälder.
Här finns medlemmar som plockat russinen ur kakan och bara gjort roliga saker med barnen, vilket funkat bra och de har en mkt bra relation när barnen blivit vuxna.
Om barnet har lämnats t.ex. ensam och det t.ex. har skrikit sig själv till sömns eller om dess behov på andra sätt inte tillgodogjorts kan barnet ha fått en störd anknytning. Som vuxen kan relationen mellan mor och dotter vara toppen - men personen med otrygg anknytning har ändå fått ett slags handikapp i livet som kan leda till problem när det gäller t.ex. närhet och förmåga till att ha ett normalt känslomässigt samspel med andra.
En insats när barnet är litet kan förhindra mycket av problem senare i livet. Anknytningsfasen är så otroligt viktig. Det krävs då ofta att anknytningspersonerna börjar tänka i andra banor. Kanske anknytningspersonen själv har en otrygg anknytning, och har därför svårt att inse barnets behov av kärlek och närhet. Då blir det ännu svårare...
Den intresserade kan läsa om anknytningsteorin, som jag har tagit upp i andra trådar. Kan leta reda på de inläggen om någon är intresserad.
Låt mig ta upp ett scenario som visserligen inte berör TS, (utifrån hennes kommentarer i tråden), men som belyser det jag vill säga.
Antag att en pappa inte klarar av att i tillräcklig grad ombesörja ett barns behov vid nattning och sömn. Barnet har knutit an riktigt bra till styvmamman. Dock har styvmamman till barnet valt att på nätterna sova i ett annat rum, hon anser att barnets väl och ve helt ligger på pappan. Barnet antar vi, får en otrygg anknytning.
Vems är skulden till detta? Det kan ju inte vara barnets. Det måste delas mellan de vuxna, och givetvis faller ansvaret tungt på pappan och även den biologiska modern i det fall hon har vårdnad och träffar barnet. Men styvmamman då? Med en relativt liten insats i en kort period av barnets liv, kunde hon kanske ha gjort en skillnad...
Om man har större barn, kanske man tänka annorlunda, men om man har en så litet barn som 2 år, skulle jag sätta barnets behov av trygghet först i alla lägen.
