hopplös till livet

jag vet inte riktigt hur jag mår. jag känner mig som vanligt, det vill säga bättre än för 1-2månader sedan, men samtidigt känner jag mig så himla kass. så ledsen och meningslös. jag har ingen framtid, alla tycker att jag är en börda och jag tycker att det har gått så långt att jag inte kan lösa det längre. jag menar om exakt 5dagar är jag arbetslös. och om 1månad är jag bostadslös. och jag vill inte plugga för det klarade jag inte, det ledde mig ju hit. Och samtidigt som jag känner allt detta så känner jag att jag är vanlig, jag kan skratta och dansa och säga roliga saker till mina vänner. jag kan gå till jobbet och jag kan gå upp på morgonen. men jag orkar inte bry mig om framtiden. jag orkar egentligen inte utföra mina arbetsuppgifter på jobbet och jag orkar bara vara social med vänner i kanske 30minuter. jag har inte duschat ordentligt på säkert 3 veckor och jag har inte tvättat mina kläder på 3månader. jag har inte lagat mat ordentligt i köket på 2 månader.

Vad gör man då?

Alla jag känner har ju massvis med smarta, optimistiska idéer som jag borde följa. men som antingen är fantasier eller för svåra för mig. ingen förstår. alla har bara krav, men samtidigt som dom har krav så tycker dom synd om mig. "Ååååh lilla du som inte orkar träffa folk längre, du kanske ska söka ett heltidsjobb på en förskola med 100 skrikande barn?"

och så träffade jag en kurator som sa "jag tror inte att jag kan hjälpa dig, du borde nog träffa en psykolog och en läkare för en depressionsutredning" och så fixade hon en läkartid åt mig. Den läkaren kollade på mig och sa "Du har ångest vilket suger och det är en lång återhämtningsprocess som inte kommer vara lätt, du borde fortsätta träffa kuratorn". och så ledde läkaren ut mig hela vägen till utgången och lät mig ha en panikattack där, helt ensam, framför andra människor på stan. Jag har bett min kurator kontakta mig, men det har hon inte gjort. har bara fått total tystnad från vården. antar att de tyckte att jag överdrev och att jag var jobbig. bättre att skicka ut mig på gatan.

Jag ska egentligen träffa kuratorn imorgon, 20 dagar sedan jag träffade läkaren, ett sedan länge inbokat besök. men orkar inte. det är 4mil dit och jag känner mig bara så hopplös och ledsen. och jag har det inte i mig att säga till henne att jag är besviken. jag kommer bara rabbla upp det läkaren sa till mig och säga att det är planen och att jag gillar den. jag kommer inte nämna någon besvikelse eller sorg. jag kommer inte säga att jag gett upp och att jag tycker att mitt liv är förstört och att jag om 1 månad ska låta min kropp tyna bort då jag varken har jobb eller husrum. jag kommer bara vara medgörlig och snäll som jag alltid är. jag kanske kommer gråta lite och skylla det på ångesten över att ta mig till henne. för jag är bra på lögner. lögner om hur jag mår. jag har till exempel sagt till alla på jobbet att jag ska fortsätta mina studier till hösten, fastän jag sedan början av sommaren bestämt mig för att ta paus då jag inte klarar av det just nu. men jag ljuger hellre än att förklara. jag är hellre frisk.

'du är bara lat, ta tag i livet och var lite positiv' får jag också höra hela tiden.

'ingen kan hjälpa dig med jobb och boende, bara du själv. sluta tycka så synd om dig."

jag ber inte om hjälp, jag vill ha förståelse, jag vill att någon säger "jag förstår, på riktigt' och att någon vet hur man slutar "tycka synd" om sig själv. jag vill inte tyna bort och bli en som bor på gatan eller dör ung. jag vill vara frisk, på riktigt. men jag vet inte hur

LMA

Äldre 20 Aug 23:26

#1

Det finns inga lata människor.

När man är frisk finns motivationen där av sig själv. Åtminstone när det gäller saker som man tycker om att göra.

Saker som att diska och städa känns också lättare och som bagateller när man är fullt frisk (när man väl kommit igång).

Det låter som du är utmattad och handlingsförlamad. Finns det någon i närheten som du kan öppna dig för med dina problem? Speciellt med pappersarbete nu när du blir arbetslös? Du måste få igång a-kassa eller söka socialbidrag och detta är ganska jobbigt och nästan omöjliga projekt för en person som är innerligt trött.

Du måste göra livet lättare för dig själv. Genom att hitta någon som stöttar dig och hjälper dig praktiskt. Skäms inte för din situation utan berätta att du verkligen behöver praktisk hjälp en tid framöver för att kunna få saker utförda. Att du lider av handlingsförlamning och detta håller på att påverka dig psykiskt.

Tassen Cz

Äldre 20 Aug 23:29

#2

Hejsan.
Jag förstår dig på riktigt och jag tor inte att du tycker synd om dig själv.
Jag ska försöka hjälpa dig om du kan vara riktigt ärlig mot mig?

Du har många rättigheter i samhället.
Inom din kommun finns hjälp att få.

A-kassan
Personligt ombud
Socialen
Troligtvis behöver du medicin

Vad vet du själv? Vad orkar du göra för att få hjälp?

LMA

Äldre 20 Aug 23:30

#3

Finns det någon som kan följa med dig till läkaren imorgon. Som rentav kan köra dig dit? Eller åtminstone hjälpa dig att ringa boka om tiden? Sök bland dina vänner och släktingar. Ofta finns det någon som bryr sig mer än du vet om.

Anonym (Jag med)

Äldre 20 Aug 23:40

#4

Min situation är annorlunda, men jag känner ungefär liknande. Jag förstår din känsla av maktlöshet. Och hur det är när ingen förstår. Jag är precis där själv. Och vården litar jag inte på längre för de har inte resurser att hjälpa mig. Stackarna där kämpar i motvind för att försöka hjälpa fler än det är möjligt. Jag har inga råd att ge, jag vet att för att klara av att vara sjuk så måste man vara frisk. Man måste kriga och jag har inte orken att kriga. Bättre att låtsas vara frisk. Eller ja, inte bättre, men det är lättare. Jag har helt tappat livsgnistan. Och både du och jag vet att det är inte bara att rycka upp sig, sluta vara lat och tänka positivt. Isf hade vi ju för tusan gjort det. Lycka till med allt. Inte för att jag kunde hjälpa dig så mycket, men jag hoppas verkligen att det kommer lösa sig för dig.

nadek

Äldre 21 Aug 19:42

#5

Tack för svar, allihop. Jag har en mamma och vänner som vill hjälpa men som själva inte vet hur, jag tror att de förväntar sig att jag ska ropa "nu kör vi, låt oss åka till en läkare". Men jag känner att vården visat att jag inte är sjuk nog och jag känner mig tillräckligt frisk för att inte störa där mer, jag kan låtsas vara glad när folk ser. Men får väl försöka prata med någon igen, och se om något händer.
Och till dig Anonym; håller med i allt du skriver, och önskar dig all lycka i framtiden, när du hittar tillbaka dit. Och det hjälper lite, eller känns bättre, att någon finns i en liknande sits.

hopplös till livet

INNEHÅLL