KlunsSmurfen skrev 2017-07-24 03:03:24 följande:
"Återfallen varade ca 2 dagar." Då är det ju väldigt svart på vitt att man som nykter alkoholist ska ge fan i att dricka öht eftersom man dricker som en alkoholist när man gör det.Det fetstilta har jag ingen förståelse för öht. Det finns nykterister som inte dricker för att de inte har lust att dricka, är det så du ser på dem?
Jag förstår nykterister och jag ser upp till nyktra alkoholister som lyckas hålla sig nyktra men jag har lite svårt att förstå de som inte riktigt förstått varför de inte ska dricka. 6 år som nykter med två (korta?) återfall så är man ju inte lägre stående, du verkar ha offerkofta för att du inte ska dricka istället för att känna dig förbannat stolt över att du är nykter och det är ju en liten varningssignal.
Tror inte jag hade sagt upp bekantskapen om du bara var spydig men det beror ju också på vad du sa. Har ni varit vänner sen du hade missbruksproblem så kan det ju vara en anledning.
Absolut, jag är alkoholist och ska inte dricka. Det var återfall som jag tyvärr tog. Jag kunde inte stå emot efter att ha mått dåligt under flera månader. Det var dumt och jag "vill" inte dricka egentligen.
Jag förstod för 8 år sedan att jag tappat kontrollen, återfallen var för 6 år sedan och 6 mån sedan. Jag vill inte ha fler återfall, ska kämpa för att jag nästa gång jag mår dåligt väljer andra utvägar.
Tror att jag klankar ner på mig själv (offerkofta) för att jag skäms över att jag blev alkoholist, att jag inte kunde behärska drickandet. Typ att jag skulle ha sämre karaktär. Fast jag vet rent intellektuell att det inte har med karaktär att göra utan är ett beroende. Har i övrigt ordnat liv, fast arbete, hus, sambo. Det hade jag inte för 8 år sedan, då var jag arbetslös, kronofogde skulder och jag tog tag i många saker samtidigt som jag slutade bedöva mig med alkohol.
Jag känner att vännen alltid varit besvärad över faktumet VARFÖR jag inte dricker (förutom återfallen). Hon bjuder aldrig med mig till fester, och tar aldrig ett glas vin om vi är ett gäng som är ute och äter. Jag har inga problem med att vara ute på krogen/fester och dricka vatten, återfallen skedde för övrigt hemma ensammen ( jag åkte först till bolaget ).
På personalfester är jag alltid den som är nykter, får fortfarande efter 4 år berätta för kollegor "nej, jag dricker inte, alkoholfritt tack" De verkar inte fatta, fast jag sagt att jag ALDRIG dricker. De vet inte anledningen, tror att jag är nykterist. Men ändå verkar de tro, att den HÄR festen kanske jag vill ha?
Jag var spydig, kommer tyvärr inte ihåg allt vad jag sagt. Och jag hade retat mig på henne senaste året, och det märktes på fyllan. Kännt mig besviken för att jag kännt mig oviktig för henne, att jag som bara duger ibland och att allt ska vara på hennes villkor. Nu stöter hon bort mig, det måste betyda att mina känslor stämde. Om jag hade varit en viktig person då hade hon väl förlåtigt mig att jag var svag för 6 mån sedan? Hon förstod för 6 år sedan...
Det är det jag undrar? Jag förstår att icke beroende människor tror att någon bara kan bestämma sig för att aldrig mer dricka. Och sen är det inte mer med det. Tyvärr måste man varje dag bestämma sig för att inte dricka, släpper man gardet så kan man halka dit. Alkoholmissbruket är ett symptom på något annat man måste arbeta på. I mitt fall ångest, förut bedövade jag ångesten med alkohol. Det betyder att jag nu som nykter måste ersätta alkoholen med ex träning, läsa bok, ringa en vän etc. Den lätta utvägen är alkoholen, tyvärr var jag svag och mådde mentalt dåligt och orkade inte stå emot. Lurade mig själv att "bara litegrann", så fort jag blev nykter igen efter 2 dagar( ja, drack konstant mer och mindre under 2 dygn sambo bortrest) ångrade jag mig och tänkte: FAN, hur kunde jag! Slänga bort 6 års nykterhet för att jag inte orkade kämpa emot :(
Förstår inte vanliga det? Tror de att det är en enkel nonchalant sak man bara lätt väljer? Från det blå en dag nu ska jag dricka? Processen till ett återfall startar flera månader sedan, negativa känslor byggs långsamt upp tills man blir desperat till att kortsiktigt få må bra.
Jag har kommit fram till att hon ser ner på mig, äcklas?, skäms, inte litar längre och ser mig som en annan person. Bara en person som verkligen bryr sig om mig kan förlåta sånt... Hon kan inte det så då betydde jag inte mycket? Så min slutsats är att jag måste låta henne gå och inte fortsätta krusa? Är det så jag ska tolka det? Känner mig lite förvirrad ska jag erkänna. Min sambo har förlåtigt mig, han känner mig innan och utan, han vet att jag är en bra människa som gjorde ett misstag. Och att det kanske någon gång i framtiden kan hända igen ELLER INTE! Jag kanske lyckas vara nykter resten av livet, vilket jag såklart ska sträva efter.