En intressant tråd jag skrev i försvann...

...så jag får väl försöka återskapa den.

Kärnfrågan i den var om offermentaliteten ges för stort utrymme i media? Alla över 40 år kan nog konstatera att dagens media oftare innehåller berättelser av och med någon person från en "utsatt grupp" som vill berätta sin historia. Naturligtvis ska orättvisor uppmärksammas, men har det blivit för mycket av detta? Och vart leder det? Någon jämförde dagens många snyfthistorier med porr, och det kanske inte var så fel. Om vi gottar oss för mycket i snyfthistorier, kan vi då bli snyfthistorieskadade på samma sätt som vi påstås kunna bli porrskadade? Kommer vår förmåga till att känna och visa sympati och empati för våra näras situationer att ta skada av att vi gottar oss i obekanta människors elände?

Och vad fyller detta för funktion? Många i mitt facebookflöde verkar tävla i godhet och om att älska och tycka synd om allt och alla. Är det så att alla självutnämnda offer (eller deras företrädare) och "de goda" föder och bekräftar varandra, medan vi andra trevar efter skämskudden utan att säga något, allt i rädslan över att bli anklagade för att vara svin?