Är så otrolig stressad för ålderskillnaden. Min son är 2,5 år idag och överallt har alla ungefär det som ålderskillnad. Det stressar mig så. Har haft två missfall och det gör inte saken bättre.
Kan någon peppa mig med lite fördelar med att ha 4 år mellan barnen? <3
Jag har tre år mellan och det blir samma fördelar som fyra: den första hinner växa ur spjälsäng, barnvagn, bebisleksaker, blöjor och första bilbarnstolen i lugn och ro utan att bli stressad. Det kan gå själv och man slipper syskonvagn. Det kan äta i alla fall det mesta på egen hand. Sover ofta bättre.
Det som passar er familj och ger er lugn, kommer vara det bästa och förresten det enda era barn känner till. Inte spelar det barnen nån roll.
Ta det lugnt och lycka till!
Finns det någon nackdel med 4 år jämfört med 2,5? Du slipper stor del av syskonsvartsjuka och de får då bättre relation från början. 4åringen får känna sig stor och utvecklas pga det. Du kan ge mer tid till lillen då 4åringen kan gilla att leka själv/med kompisar/förskola. Du har inte 2 blöjbarn samtidigt = billigare och mindre jobbigt. Åldersskillnaden är ändå så liten att de kommer kunna leka tillsammans ganska fort. Innan dess kan 4åringen leka med/underhålla lillen som kommer tycka 4åringen är det coolaste som finns. Du behöver inte ha en syskonvagn för 4åringen kan gå/ståplatta. 4åringen sover bättre än en 2,5 och blir kanske inte väckt av lillen på nätterna.
Finns bara fördelar tycker jag :)
Har 3,5 mellan mina första och nu kommer det vara 6,5 år mellan minsta och mellanbarnet. Och jag tycker det är sååå skönt! De stora klarar sig själva mycket mer, leker med kompisar och jag kan vara gravidtrött och få mer chans att vila utan att jaga efter en liten...så med facit i hand hade jag nog hellre haft längre mellan de första med. Man får ju mer möjlighet att njuta av sin graviditet och den lilla med när den stora är med mer och förstår vad som händer. Skulle aldrig pallat ha två blöjbarn samtidigt...
Det är fyra år mellan mig och mina syskon (åtta mellan mig som är äldst och den yngsta) och jag tycker att fyra år har varit riktigt bra :)
Jag har fina minnen av att få mitt första syskon, som jag kanske inte hade kunnat minnas om jag var yngre. Jag var dessutom glad och förväntansfull inför att få ett syskon - jag förstod lite vad det innebar och ville gärna hjälpa till och gulla med lillebror när han kom. Upplevde att vi ändå var tillräckligt nära i ålder för att ha utbyte av varandra, både i barndomen och tonåren och såklart nu i vuxenlivet. Enda svåra perioden var i övergången när jag blev tonåring och han fortfarande var en irriterande liten unge, haha, men lite syskonbråk är nog oundvikligt.
Vet att mamma och pappa var väldigt nöjda med åldersskillnaden - de planerade det medvetet så för att ge sig själva och varje barn tid och utrymme. Med två småbarn samtidigt är det nog lätt att känna att man inte hinner med riktigt och räcker till, kan jag tänka mig, medan en fyraåring börjat bli lite mer självgående och förståndig, och helt enkelt har andra behov än den nya bebisen och inte konkurrerar i samma liga som den.
Åtta år var däremot lite långt. Alldeles underbart (!) första åren, ojojoj vad jag gullade och grejade med honom som bebis och småbarn, men innan han blev stor nog att bli en riktig personlighet så att säga så hade jag hunnit bli lite för upptagen med puberteten etc. Tappade delvis kontakten med båda syskonen den perioden men efteråt var det väldigt lätt att hitta tillbaka till relationen med han det var fyra år till, eftersom vi ju faktiskt haft en relation i många många år och växt upp ihop, men det har aldrig riktigt funkat med den yngste eftersom det alltid varit för långt mellan oss. Mellanbrodern som har fyra år till oss båda andra har ett starkt förhållande till båda, han är vår brygga :)
Om jag får välja har jag nog gärna 3-4 år mellan mina. 2 verkar lite stressigt både för föräldrar och barn faktiskt, i alla fall i yngre åldrar.
Har 3,5 år mellan mina och tyckte att det var bra att stora hade hunnit bli lite mer självgående och kunde sysselsätta sig själv en stund medan jag ammade till exempel. Nu är de 5 och snart 9 och har jättekul ihop!
Jag har precis fått mitt första barn och det är inte aktuellt för syskonförsök än men jag har inte tänkt börja försöka få syskon förrän mitt barn är 2,5-3 år. Fördelar som jag kan tänka mig är: Du slipper förhoppningsvis att ha 2 blöjbarn, du behöver inte ha en syskonvagn, första barnet är förbi värsta trotsåldern och kan underhålla sig själv en stund när bebisen behöver din uppmärksamhet. Finns nog mer men egentligen så finns det ingen perfekt ålder mellan syskon och att andra gör på ett visst sätt behöver inte betyda att jag måste göra likadant.
Det enda råd jag kan ge är att inte låta sig dras med i den hetsen. Du och din man bestämmer över er familj! Det var samma när jag fått mitt första barn och kompisarna i mammagruppen började skaffa nr 2. Mitt ideal hade varit att ha ca 6 år mellan barnen, så att stora hann börja i förskoleklass. Hade inte orkat stressa till förskola med ett 15-timmarsbarn och en liten bebis. Jag har också behov av tid för mig själv och med min man så täta barn hade aldrig funkat för oss.
Nu blev det ännu längre, vår stora är 11 år och vi har precis fått en liten. Och trots det, att min stora kille är i princip självgående, så upplever jag att jag har svårt att räcka till för båda.
Relationen syskonen emellan finns det ju aldrig några garantier för. Man kan ha tätisar som avskyr varann eller det kan vara 8-9-10 år emellan och de får en jättefin relation ändå. Mina barn kommer ju aldrig att "leka" med varandra. Men jag hoppas att de ska växa upp och få fin kontakt ändå. Jag har själv en syster som är 12 år yngre än jag och nu när vi båda är vuxna och har familj så spelar åldern ingen roll längre.