abort i v.21
Hej alla fina medlemmar.
Det här inlägget kan säkert väcka många starka känslor och reaktioner men jag känner att jag behöver skriva av mig någonstans. Jag önskar att jag kunde säga att jag öppnar mig pga att eventuellt hjälpa någon som befinner sig i samma sits men det vore en lögn. Jag skriver för min egen skull, för att lindra min egen smärta och på något sätt kunna sätta ord på all den där dimma som övertar mina tankar.
Jag var 16 år när jag började dricka stora mängder alkohol, åren passerade och mitt missbruk eskalerade likt alla andra beroendes. För tre år sedan började jag med amfetamin, benzo och ökade min alkoholkonsumtion till daglig basis. Idag har jag varit ren ifrån substanser i 2 1/5 vecka. Det är tidsmässigt en droppe i havet jämfört med de tio år jag har bakom mig.
Förra fredagen visade ett graviditetstest två starka streck och chocken slog över mig som en stark vind. Dels pga att jag har fått sagt till mig att jag med största sannolikhet inte kan bli gravid på grund av ärrbildningar i underlivet, dels på grund av att min mens har varit regelbunden genom hela min graviditet. Anledningen till att jag tog testet var pga att min omgivning påpekade min kroppsliga förändrig samt pga långvarig smärta i bröstvårtorna. Personligen trodde jag att bröst och övrig viktuppgång berodde på att jag slutat med drogerna.
En snabb tid till bvc bokades och jag bad en bön om att jag inte gått för långt i tiden. En läkare tillkallades till plats då barnmorskan uppskattade tiden till 18v genom att känna på min mage med händerna.
UL visade 20v, förmodat befruktningsdatum den 24 januari. Under samma tidpunkt, plus minus några månader, hade jag och min nuvarande sambo ett uppehåll och jag träffade under tiden en annan, min dåvarande langare, idag inlåst pga drogförsäljning.
Nu var det snabba puckar som gällde. Ville jag göra en abort var jag tvungen att ansöka om godkännande hos socialstyrelsen då den lagliga tiden snart rinner ut i sanden. Jag svarade ja och på måndag får jag besked. Går det som planerar får jag redan på måndag mitt första piller och blir sedan inlagd på onsdag för att sätta igång processen.
Mitt hjärta går sönder. Jag kommer frivilligt ta bort min prins/essa och skulden jag bär över detta är omöjlig att omvandla till ord. Samtidigt klarar jag inte av tanken att vara anledningen till att sätta ett säkerligen skadat barn till världen, speciellt inte med tanke på att jag precis börjat ta mina egna första stapplande steg som drogfri. Jag har en lång väg att vandra innan jag kan erbjuda ett barn den trygghet och kärlek han eller hon förtjänar. Mitt missbruk har satt mig i höga skulder, närmare 120 000kr i sms-lån och min kropp värker av ansträngningen jag tagit på mig genom att sluta med droger och samtidigt tagit två jobb för att klara slutet av månaden.
Jag hoppas att på måndag få en ultraljudsbild med mig hem. Jag vill köpa en fin ram och ett vackert ljus och påminna hen om att jag älskar hen varje kväll. Jag vill berätta att himlen är en vacker plats och att Gud kommer ta väl hand om mammas älskade. Jag vill säga förlåt om och om igen och hoppas på att bli förlåten. Kanske främst av mig själv.
Lilla vän. Du är inte ovälkommen, du förtjänar bara bättre än det jag har att erbjuda just nu. Jag vill kunna ge dig ett löfte om en drogfri mamma, inte bara nu utan 18 år framåt men det kan jag inte. Inte än.
Godnatt min skatt. Mamma älskar dig
