Biomamma som förstör (långt!)

Till er som svarat. Tack för svar.

Vill dock påpeka att jag SJÄLVFALLET INTE(!!) roddar familjen själv. Herregud, jag skrev att JAG gör mitt bästa för att rodda det jag kan och för att det ska vara trivsamt att komma hit, Vilket innebär att jag är involverad gällande läxläsning exempelvis. Inte så att jag gör det och pappan dricker öl haha. Men jag kanske använder ordet "rodda" fel här. Så ni som hoppar på min sambo och menar på att han är usel. Nej. Verkligen inte. Det är inte så att han pillar naveln men jag ville berättar hur JAG gör eftersom jag antog att kommentarer som "hur mycket hjälper du ens själv till" "du har inget att komma med gällande deras relation" som bonusmammor alltid får på detta forum.

Hur som helst. Jo, det är mamman som är det stora problemet. "Mamma säger att" är väl knappast något som hon inte sagt? Självklart har dom säkert en form av önskan om att kunna återförenas. Men dom vet också efter många gångers ältande att det inte är något pappan vill. Ja, han har pratat med barnen om det. Många gånger. Och jag väljer att stå utanför för att inte stärka intrycket av att det handlar om mig. Han har förklarat att även om jag försvann skulle han inte gå tillbaka (och som har aldrig uttryckt att jag ska bort, bara att hon också ska vara med)

Alltså, under den tiden jag var "utflyttad" så var denna problematik inte speciellt närvarande. Vi umgicks hela tiden som särbos och jag sov här 5-6/7 nätter i veckan. Så det är inte så att det kom som en chock att jag "kom tillbaka". Skillnaden är min soffa och kläderna i garderoben, så att det skulle handla om förändring är inte troligt.

Det det handlar om är att mamman pustar ut i hopp om att jag försvann när vi flyttade isär. Men nu rasade något för henne när jag är inflyttad igen och dessa kommentarer fullkomligt öser ner. Så ni får tycka jag verkar vara precis hur som helst, men nej dessa tankar (visst,några emellanåt kanske) är inte självplanterade hos barnen. Det är hon som ältar och det är ganska uppenbart när hon är i farten.

Och som ett sista tillägg angående mamman och hur han inte kan tycka om henne. Precis som någon skrev så finns det väl en anledning till uppbrottet. Att jag skrev ner vissa saker som har hänt var mer för att ni kanske skulle uppfatta personligheten. Och läsa mellan raderna vad det är för "typ" av person. Det finns inget gott från min sambos sida överhuvudtaget. Men detta är en annan histora. Men han valde att inte lämna i ett par år pga hennes ohälsa med alla sjukdomar. Han har alltid varit ensam inkomsttagare, jobbat natt, kört barnen till dagis efter jobbet, sovit, hämtat upp dom för att sen laga mat och städa medans hon sovit. När han till slut ändå valde att lämna blev hon frisk som en nötkärna. Från att ha använt rullator och legat i sängen 20/24 h, ringt hem honom från jobbet då hon inte kunnat ha barnen i ens en timme (när han tidigare jobbade 2skift) - till att dagen han flyttade ut kunna ha dom varannan vecka (och alltid haft med ett undantag då hon försvann till sin hemstad i 5 veckor bara för hon kände för det, beskedet lämnades två dagar innan hon försvann) till att cykla för att handla, lämna barn osv utan minsta åkomma. Så om man säger att han känner sig utnyttjad är det nog ingen överdrift men det är som sagt en helt annan historia. Trodde det skulle räcka med den info som jag gett tidigare. Men nej. Hur som helst så är det inte en helt normalt funtad person tyvärr.

Hon skyltar på utvecklingssamtal att hon varit specialpedagog men kan inte få sin son att göra läxan, istället skriver hon 2 A4 i hans skrivbok om hur bra det vore att slopa läxorna då det skulle underlätta för både föräldrar och barn.

Jag vet inte om jag kommer svara mer i tråden. Det är liksom inte hur vida det är hon som gör si eller så. Vi och alla som känner mamman i fråga vet hur denna person funkar och ingen blir förvånad, och det blir svårt att övertyga någon på FL om att allt inte står rätt till hos mamman om den info jag redan gett inte räcker Frågan jag ställer är vad man kan göra eller hur man hanterar. Att jag skulle lämna detta finns inte. Jag vill inget hellre, detta är mitt val. Jag älskar att leva Svensson, hade jag velatplugga och supa så hade jag väl gjort det haha . Frågan är HUR man hanterar, vad är okej att sätta för riktlinjer. Vad säger man, hur reagerar man, ignorerar? Ja. Som sagt.

Förresten så fick vi driva ut henne ur deras gemensamma hus (som han lät henne bo kvar i tills hon bestämt var hon ville flytta) eftersom hon vägrade skriva på försäljningspapper eller ens dyka upp hos banken på bokade möten. Detta TROTS att hon INTE hos någon bank fick ta över huset eftersom hon aldrig haft inkomst och är sjukskriven. Alternativet var att hennes mamma var borgenär, men nej hon fanns hos fogden. 2 år tog det innan det blev sålt med hjälp av bodelningsförättare. Under denna tid betalade VI hennes driftskostnader eftersom kostnaderna gick över till honom när hon SKET i att betala. Hon la även en polisanmälan när han hämtade möbler som var hans föräldrars i sitt eget hus, när hon dessutom öppnade dörren och stod och tittade på! Och begärde dessutom hyra retroaktivt för att möblerna "magasinerats" där - i hans egen fastighet haha! Behöver jag säga att polisen la ner ärendet?

Idag delar han fortfarande ett konto med henne som hon vägrar säga upp om hon inte får hela summan som ligger kvar där från husförsäljningen. Det är hans enda alternativ, säga upp det och överlåta pengarna till henne, annars tänker hon inte avsluta det.

Så jag vet inte. Blev ännu mer less nu att man ÄNDÅ tamefan ska bli ifrågasatt. Hon ÄR som hon är.

Frågan är inte varför eller om jag överdriver. Jag söker för jössenam råd eftersom hon förstör för oss.

Ytterligare tillägg : han grät inte för vad hon tycker, utan för att HENNES MORSA, alltså barnens mormor, som träffar barnen en gång på 15 månader, skrev långa utlägg om hur värdelös han var.

Tror ni man bryter ihop så om man inte försökt och försökt i flera år och utstår den här draman jag skriver ovan om men ändå är den som ska få hatbrev. Ni kan verkligen missuppfatta precis allting..

Sparka din gubbsjuka sambo på kuken och be honom lappa ihop förhållandet med biomamman samtidigt som du lämnar honom så att kärnfamiljen kan återförenas.

Är du en sådan person som tror att alla ska leva ihop med varandra bara för att de har barn ihop?
Vet du, när folk har gått vidare från ett förhållande så är chansen att förhållandet lappas ihop minimimalt. De brukar välja att hellre leva singel än leva ihop med sin tidigare partner

Dåligt val av partner från början då. Man tycker ju att den man väljer skaffa barn med ska vara rätt men vissa verkar inte riktigt ha så mycket koll utan sprider sin säd runt sig som pollen i juni. T.ex. ts sambo verkar ju inte vara nån höjdare, skulle tippa att han går vidare till nästa 20åring om några år när han tycker ts blivit för "gammal".

Ja. Varför inte?

Jag är som sagt 24. Min sambo 35. Och exet 44. Så du har verkligen många rätt i ditt antagande.

Min sambo är oerhört rädd för att jag ska lämna honom eftersom han själv vet hur det är att leva med någon äldre. Så att anta så flitigt som du gör, baserat på att han är ihop med mig

som är 10 år yngre. Nja. Bra jobbat.

Vet inte var i min text det står att det skiljer 25 år på oss och att han är gubbe? Bara för hon är äldre måste han väl inte vara det? Nej, deras relation var inte konstig åldersmässigt, inte heller våran. Men att exet är såpass mycket äldre än MIG har ju inte med relationer i sig att göra. Förutom att hon kanske känner sig ersatt med lammkött. Men det kan jag ju kanske inte ta hänsyn till, vore ganska jobbigt att tänka på alla som råkat bli födda tidigare än mig. Vore dessutom konstigt om jag i framtiden vid en eventuell separation inte skulle kunna dejta någon yngre bara för jag varit med någon äldre förut? Hoppas verkligen folk i denna tråd har parters från samma årskull.

Lev du ditt liv som du vill. Du vet ju precis hur deras relation har varit. Den stackars mannen blev utnyttjad och uppenbarligen våldtagen av en hemsk kvinna som han aldrig har älskat.

Du vet hur det kommer gå. All statistik säger att det sannolikt går åt ett håll.

Om några år så kommer en ny kvinna. Då ska du lämna dina barn vv till en ny 20årig styvmamma som tycker att hon är en så mycket bättre mamma än du. Hon (och barnen) kommer självklart få höra hur hemsk du var, att han aldrig älskade dig och att alla (till och med personalen i kassan) hatar dig. Om du försvara dig så är du en galen biomamma.

När du startar en tråd om hur jobbigt det är att ditt ex blev gubbsjuk (igen) och en 20 åring tar hand om dina barn vv. Ja, tillåt mig att i förväg säga "vad var det jag sa"

För din egna skull. Hitta en vettig man. Någon du kan få en trygg kärnfamilj med. Någon som inte är gubbe med tvivelaktig kvinnosmak. Dina framtida barn kommer få det riktigt dåligt om du får dom med denna gubben.

Alltså.. va? Undra vem som gjort dig så ont för att bli så bitter??

Men eftersom du känner otroligt mycket för biomamman här.. och mannen är så värdelös.. Varför vill kvinnan då fortfarande ha honom? Varför kan hon inte sluta älta och hoppas på att det ska bli dom? Förstår inte din logik. Uppenbarligen är han inte så kass ändå när han blir dragen i från båda håll ;)

Dessutom har jag aldrig skrivit att jag är bättre än henne eller att han inte älskat henne? Det är klart han har? Han har ju varit gift med henne? Men han har också slutat älskat henne och valt något annat.

Att inte kunna tänka långsiktigt när man är 24 var det knäppaste jag har hört, möjligtvis något man säger om en åttaåring.

Och nej du behöver inte lägga ner mer tid på att utveckla hur kass mannen är, hur omogen jag är och hur jobbigt detta är för bio. Du gynnar inte riktigt syftet med tråden. Och eftersom jag inte kommer lämna mitt förhållande och eftersom det är ditt enda och absolut klokaste råd, så slipper du slösa mer tid! Bra va?

Har någon däremot ett seriöst förslag på hur man gör det till det bättre för alla parter så hit me please.

Men en liten tanke.. om vi nu skaffar barn och gifter oss. Är det fortfarande med henne han ska vara? Har hon extra mycket rättigheter för att hon var först? Eller? Är mina barn inte lika värdefulla som hennes? Eller blir allt helt plötsligt mer okej när vi också blir en kärnfamilj? Eller kan vi inte bli det bara för att han redan har två barn? Konstigt isåfall, om jag inte isåfall blir lika respekterad här på FL som alla andra biomammor efter jag också varit sån underbar kvinna som fött hans barn.

Och eftersom du tycker en 24 åring är för omogen, och en 35åring är gubbe och har gubbsjukan. Såå antar jag att du är på pricken 30 år?? Alltså lite omogen och med ett precis nyutvecklat långtidstänkande men samtidigt på sträcket att bli tant?

Eller när blir man gubbe och kärring? 33? Själv tänkte jag typ 55+, men alla har vi ju våra världsuppfattningar.

Eller du kanske rent utav har lust att svara på hur gammal du är, och i vilken ålder jag alltså kan förvänta mig att utveckla ett så moget och nästintill medialt tankesätt?!

Jag har några seriösa råd. Jag tycker att du verkar vara alldeles för besatt av mamman och hur dålig hon är. Tänk på att du (eller vi!) inte kan ändra på henne.
Det enda du kan ändra på är din inställning och hur du och din sambo hanterar saker. Jag tycker att han ska fungera som en mur mellan henne och dig. Tex såhär:

- Du ska inte ha någon kontakt alls med henne
- Om hon snackar skit om dig med honom ska han ignorera det och INTE vidarebefordra skitsnacket till dig.
- Han ska undvika att prata om henne med dig. Du kan vara hans stöd när det gäller andra saker, men om han behöver prata om henne kan han prata med en kompis eller psykolog, just för att det är så infekterat.
- Han kan säga till barnen att han bryr sig om deras mamma just för att hon är deras mamma, men att det är dig han älskar och vill leva med. Han kan också säga att om de har behov av att prata om mammans och pappans förhållande, så kan de göra det med honom i enrum, när inte du är där. Han kan berätta att du blir ledsen av sånt prat, det borde de vara stora nog att förstå. De tycker ju om dig och vill inte göra dig ledsen. Försök att se att de är egna personer som själva väljer vad de säger och inte robotar styrda av mamman.

Hoppas det blir bättre för dig!

Här kan jag bara hålla med! Jag är 28 år och aldrig att jag skulle lägga mina ungdomsår på att ta hand om styvbarn, handskas med en biomorsa som talar skit om en och manipulerar allt och alla, och en partner som är äldre. 

Man är bara ung en gång, och att välja en situation som innebär så mycket problem är för mig ofattbart. Å andra sidan så förstår jag att du älskar din sambo, men åren går och det blir inte bättre vad jag har förstått. Vissa konflikter kan man inte vinna - tyvärr. Man får bittert inse att det finns människor, situationer, och andra grejer som gör att hur mycket man än vill så kan man inte vinna. 

Jag tycker definitivt inte att biomamman ska leva med honom! Han har ju sagt så otroligt mycket hemska saker om deras relation till dig så dom bör verkligen inte utsätta varandra för skitsnack mer.

Det är så naivt av dig att tro på det han säger och bara svälja allt med hull och hår. "Ingen har ett gott ord att säga om henne", "hon söker konflikt med alla" osv. Han tog omsorgsfullt hand om henne, barnen osv och slavade för henne medan hon låtsades vara sjuk... osv. Du missar att dom haft ett väldigt långt förhållande bakom sig. Bara 4 år innan du blev tillsammans med honom så älskade han henne så mycket och tyckte att deras relation var så bra och att hon var en så bra mamma att han gjorde henne gravid igen. Det säger en hel del om antingen honom ( som tänder på och vill ha fler barn med någon som ingen tycker om, bara söker konflikter, är en dålig mamma och han har ett kärlekslöst förhållande med) eller om henne ( hon kanske inte är djävulens högra hand). Han levde med henne så länge och hon är mamman till hans barn och han säger så hemska saker om henne. Hemskt gubbigt.

Vad som kommer hända om ni skaffar barn? Ja uppenbarligen har ni en väldigt dålig relation. Och du skriver: "Jag har inga egna barn och roddar denna familj med bakverk, tvättning och läxläsning så gott jag bara kan! Jag ansvarar och kontrollerar att saker kommer med dit dom ska. Gör allt för att det sla vara trivsamt och tryggt. Jag tar hand om och försörjer hennes barn varannan vecka och allt man får är skit och hat. Blir så jävla ledsen. Hur kan man vara så elak? " Han ÄR gubbsjuk och en dålig pappa! Han tog in en 20 åring och la på detta ansvar! Vem fan låter en 20 åring som knappt hunnit ens bli vuxen själv försörja ens barn?! Ansvarar för att saker kommer dit dom ska osv?

Du har inte ens fått bli vuxen själv innan du fick ta över rollen som han bör bära själv. Du har redan flyttat ut och in och du mår dåligt redan vid morgonkaffet skriver du. Du mår dåligt av saker som barnen säger, inte saker som biomamman säger.

Och ja, just nu så är hans barn viktigare än dina eventuella barn. Ni bör inte skaffa barn så länge som det påverkar hans barn negativt. Dom har inte kommit över separationen ännu och mår inte bra med dig ( uppenbarligen då dom så ofta säger såna saker. ) Deras bästa går först eftersom att dom redan finns här. Barnen kommer före både dig och eventuella fantasibarn. Det borde dom göra om han är en pappa.

En 20 årings hjärna och en 30 årings hjärna skiljer sig enormt åt. Det är inte bara det att 20 åringen inte hunnit bara vuxen speciellt länge, hjärnan har inte blivit vuxen. Vissa bitar är inte klara ännu. Så är det bara. Det är större skillnad på en 20 åring och en 30 åring än det är på en 30 åring och en 60 åring om man ser till de kognitiva förmågorna.

Att man som vuxen man med barn och livserfarenhet väljer en 20 åring som inte har någon vuxen livserfarenhet, en omognad och låter denna ta så stort ansvar för ens egna barn är gubbsjukt. Han har noll förståelse för hur ung du var och är. Är han själv omogen? Lågbegåvad?

Enligt statistiken så skiljer sig oftast par om någon av dom varit gift innan. En stor ålderskillnad är också ett statistiskt recept till skilsmässa. Bonusbarn är spiken i kistan. Man behöver inte se framtiden för att kunna läsa statistik. Lägg till det faktum att ni redan, så tidigt i relationen, separerat en gång. Du mår dåligt väldigt ofta, barnen inte vill att du ska vara där och att du får ta för mycket ansvar. Vad tror du själv? Är du verkligen så naiv?

Jag är inte speciellt gammal. 34 år. Men jag har gjort bra val i livet. Valt en bra man som jag faktiskt mår bra med. Har skapat ett liv jag mår bra av. Våra barn har ett tryggt och bra liv. Dom ser bara kärlek och behöver aldrig oroa sig för vem som bor här, om mamma eller pappa ska försvinna eller behöva vara tysta om sin kärlek till en förälder av rädsla för att såra någon.

Det låter som du hamnat i en fälla av att vara oavlönad hushållerska.

Är du dum i huvudet på riktigt?

Förstår inte vad mammans ålder har med detta att göra öht?
Min nuvarande sambos extjej är 15 år yngre än mig och jag är MKT snyggare och smartare än henne. Tror knappast att biomamman bryr sig om din ålder mer än möjligen oro över mognadsgrad? Att bli ihop med en 2 barnspappa som 21 åring är väl inte helt optimalt.
Tror det bästa för er alla är att separera igen, du är ung och kan träffa en barnfri man och slippa dessa problem.
Då slipper du även svartsjukan mot ett ex.

Nej, jag är väldigt intelligent. Har till och med det till pappers. Hur står det till själv då?

Men vilka kommentarer, skulle en 35 åring vara gubbsjuk för att han är ihop med en 24- åring? Skulle ts kasta bort sitt liv på en "gubbe " istället för att festa? Hur var det nu, ska alla leva sina liv exakt likadant? Det är inte alla 24åringar som tycker festande och frihet är maxlycka precis som alla 40 åringar inte ser man och två barn och villa som ideal. Träffar man en fantastisk partner tidigt kan man knappast göra slut för att man tänkte ha precis 3 långa förhållanden, 4 korta och 9 ONS först. Ts kan förstås festa med vänner och plugga trots att sambon har barn vv men det är valfritt som för alla.

Ts, det verkar hur jobbigt som helst. Jag har en vän som är lite som din killes ex. Inte alls otrevlig annars, men hon har oerhört svårt att hantera att exet träffat en ny kvinna efter många år som skilda och kan inte ens uttala hennes namn utan pratar väldigt otrevligt om henne. Jag tror det blir som ett tvång att fantisera och drömma om de bra stunderna i gamla familjen och att ingen annan ska få glädje av killens goda sidor. Tyvärr tror jag bara att tiden kan bleka problemen. Hon tröttnar och hittar någon amnan att hänga upp sej på. Ni får stötta varandra och vara tydliga mot barnen, som ni redan är. De blir ju äldre och ser tydligare att andra barn också har skilda föräldrar och bonusföräldrar.

Men eller hur! Förstår inte svaren TS fått. Precis som om det inte är möjligt att en biomamma beter sig precis så svartsjukt som TS beskriver!? Gör hon det är det väl inte konstigt att TS reagerar.

Tycker för övrigt du verkar mogen för din ålder, TS. Bra mycket mer mogen än exet, om hon är som du beskriver (det är ju det enda jag har att gå på här, och jag ser inte att du har någon anledning att hitta på!). Själv ligger jag närmare exet i ålder.

Eftersom du älskar din sambo och livssituation hoppas jag situationen lugnar sig för dig. Som någon annan tidigt i tråden skrev tror jag din sambo behöver markera tydligare för henne att han inte tolererar kommentarer som att du inte tappat mjölktänderna.

Även att han/ni sätter er ner och pratar med barnen. De har ju inte gjort något fel, men jag tror de behöver hjälp med att hantera det de får med sig från mamman. De måste ju uppleva en enorm press på sig att göra sin mamma till lags genom att försöka förstöra mellan er och i stället fösa ihop föräldrarna. Det verkade som att de fick en respit från mammans press när du flyttade ut, och kunde då visa att de verkligen tycker om dig.

Se det från barnens perspektiv. De kanske helt enkelt behöver få höra typ "jag förstår att mamma hemskt gärna vill att vi blir tillsammans igen. Men jag slutade vara kär i mamma och vi kommer aldrig bli tillsammans igen. Det finns ingenting ni kan göra som kan påverka det. Men jag är väldigt glad att jag var tillsammans med mamma förut för då fick jag ju er!". Även att när mamma säger något till dem om detta, att de kan känna att de får lov att släppa det för det är inte deras problem att lösa. Så om de tar upp det med er igen kan ni hänvisa till diskussionen och säga "det är ju just detta vi pratat om; ni kan släppa detta".