Varför anser så många att barnen ska bestämma över föräldrars kärleksliv?!

Nej såklart inte. Alla bestämmer själva vem de vill bo med.

Föräldrar som inte klarar av att själv fatta beslut om vem de ska bo med är inte riktigt vuxna och är i behov av stöd. Tack och lov är det inte vanligt.

De flesta föräldrar sätter barnens välmåga i främsta rummet, men vissa vill flänga från partner till partner utan att ge barnen en chans att lära känna personen i fråga. Man flyttar ihop efter ett par månader, man introducerar barnen till någon ny som sedan försvinner. 

Man får helt enkelt ta saker i den takt som passar barnen, inte bara tänka på sig själv.

Barn har rätt till ett tryggt hem. Och det säger väl allt?  Därför ska en förälder självklart inte ta hem någon potentiell partner som de inte känner mycket väl. Det händer tyvärr att barn drabbas när föräldrar ta hem någon som de inte känner tillräckligt väl och som sedan inte beter sig helt optimalt.

Föräldrar kan ha ett kärleksliv - visst. Men de ska gärna hålla den utanför hemmet tills relationen är stabil och tänkt att vara långvarig. Och sedan kan man introducera den nya partnern försiktigt. Och det kräver också att den nye partnern  är lite smidig där och gör sitt bästa för att göra ett bra intryck.

Jag frågade mina tre barn - enskilt - om det var okej att min nya partner flyttar in. De var runt tonåren då. Min äldste son hade haft problem med en styvpappa tidigare (mina andra två barns pappa). Det visade sig tyvärr först efter ett antal år.
Det krävs alltid lite jobb för att flera personer ska fungera bra ihop. Varför skulle det inte vara så för barn? De ska bara anpassa sig, eller? 

Sant. Jag tycker det pratas för lite om vad föräldern har för ansvar. Föräldern har ett stort ansvar både gentemot sina barn och den partner han har valt, man måste verkligen vara spindeln i nätet, även vad gäller barnets andra förälder. Går inte att lägga sig ned och beklaga sig över hur svårt det är och lägga ansvaret på sin nya. Vet inte om det är särskilt män som tror att saker och ting ska lösa sig av sig själv, med lite moderskänsla ifrån sin nya flickvän och expertkunskap i omvårdnad som kvinnor anses ha av naturen.

Mn kan göra saker på fel sätt och man kan göra saker på bra sätt, svårare än så är det inte

Det är en balansgång.

Har man valt barn har man som förälder ett ansvar mot dessa barn, och ett av dessa många ansvar är att barnet är trygg i sin hem-miljö.

Indirekt, JA! 

Jag är av åsikten att om du väljer, för vi har friheten till det här i väst, att skaffa barn så väljer du också bort en del "frihet" (eller vad man ska kalla det) att göra som du vill för att du får lust till det. Dina barns välmående måste komma i första rummet. Om du skaffar barn och sedan hela tiden prioriterar olika kärleksrelationer framför dem så är du en riktigt sunkig människa i mina ögon.

Men var och en för sig..

Jag tycker inte att barn ska få bestämma över sina föräldrars kärleksliv. Jag anser dock att mitt barns trygghet går före mina behov. Har själv vuxit upp med en mamma som bytt partner flera gånger, och där dessa män spenderat mycket tid, dag som natt, hemma hos oss. Det skapade mycket oro och otrygghet hos mig.

Mitt barns bästa går alltid först för mig. Skulle aldrig sätta mitt kärleksliv framför mitt barns behov så länge vi bor tillsammans.

Observera att detta gäller för mig, jag lägger mig inte i andras val och värderingar i frågan.

Fegis, du har helt rätt i att man inte ska sätta sitt kärleksbehov framför barnens behov. Mamma får ligga med ett helt fotbollslag eller bli tillsammans med en omogen 18-åring om hon vill det men hon behöver ju inte släpa hem alla.

Fegis?

Jepp. Du verkar ha vettiga och genomtänkta värderingar, varför skulle de bara gälla dej?

För att jag knappast kan tala för hur andra människor ska göra. Jag har en åsikt, men jag bestämmer liksom inte hur andra väljer att leva sina liv.

Förstår halvvägs hur du menar, jag kan ha åsikter och tycka saker men i slutänden kan jag inte tycka hur mycket som helst om hur folk lever sina liv så länge de själva är nöjda och inte skadar andra, men om man har åsikter och sunda värderingar som de flesta bör leva efter för att inte andra ska hamna i kläm eller ta direkt skada av det så är det inte fel att tala om för andra vad de ska göra. Integritet.

Jag har valt att leva ensam med barnen.Dels för att jag inte vill att någon utomstående ska blanda sig i vårat liv och hem.Ochså för att jag vill koncentrera mig i mina barn och inte på nån man.Barnen ska få känna att dom har 100% min uppmärksamhet när dom är hos mig.

Det håller jag faktiskt med om. Så då är jag väl en fegis då. ;)

Varför måste de ha 100% uppmärksamhet? Jag känner inget barn som inte skulle känna sej kvävd med så mycket uppmärksamhet.