Jag kan verkligen inte bestämma mig om jag vill ha barn eller inte. Ibland har jag en extrem längtan andra stunder tycker jag det är så skönt att inte ha barn.
Vad var avgörande för er att skaffa eller inte skaffa barn?
Att man hittat sin livspartner man älskar.
Jag ville inte heller ha barn.
Det som ändrade mig var:
1. Förhållande. Jag hittade en drömprins. En man som verkligen ville ha barn. Som var en perfekt förebild och ansvarstagande. Vi hade flera år av felfritt förhållande i ryggen och jag kände att vi kunde ge barn en trygg kärnfamilj.
2. Bostad. Vi hittade vår plats på jorden. En gård där jag visste att vi kunde erbjuda barn en väldigt fin uppväxt med djur, skog, sjöar, nära till skola osv.
3. Ekonomi. Vi hade byggt upp en stark ekonomi som gjorde att vi båda kan vara föräldralediga så mycket vi önskar. Och vi slipper kasta in ett litet barn på dagis heltid.
4. Drömmarna uppfyllda. Vi hade allt jag drömt om och jag kan hålla på med mina hobbys trots barn.
Hade någon av dessa sakerna inte varit på plats så hade jag nog avstått.
Så länge det finns folk som ångrar sina barn/sitt föräldraskap så vågar iaf inte jag chansa om att skaffa barn. Tänk att få ett störigt och tråkigt barn med ADHD och grejer, nej tack verkligen.
Föreställ dig att vara singelförälder, om du fortfarande tycker det verkar kul att dra hela lasset själv så tror jag att du kan passa som förälder :). Förstås annat som påverkar men bådar gott.
Jag blev gravid snabbt i ett nytt förhållande, killen verkade vettig och ville verkligen ha barn.
Hade jag inte blivit gravid av misstag så hade jag aldrig skaffat några, det har aldrig känts intressant för mig.
Jag har träffat mannen i mitt liv, och han är redo för barn nu säger han, och egentligen så är jag också det, men jag har dragits med ångest i ett par år nu där "förväntansångest" är ett stort problem, vilket gör att jag tvivlar jätte mycket :-/ jag älskar verkligen barn, och skulle så gärna vilja ha det, men så kommer det stunder och tankar som "klarar ni av det, tänk vad läskigt med en graviditet, läskigt med förlossning, läskigt/ledsamt/tråkigt om barnet kanske skulle bli sjukt".. nån med samma dumma tankar? :-/ (skulle uppskatta om man skippade att skriva kommentarer som "amen så kan man ju inte tänka", för tro mig, det vet jag redan, och ändå gör man det 
)
Det ställdes på sin spets pga min ålder. Jag hade träffat en man som ville bli pappa och som skulle bli en bra sådan. Sedan var det bara att blunda och hoppa. Det kommer finnas tvivel. Jag ville ångra mig så sent som i v 38, men inte på riktigt, och jag har en go bebis nu som jag inte ångrar alls.
Jag fick helt enkelt sluta känna efter så mycket, koppla på rationaliteten och bara göra.
Så länge det finns folk som ångrar sina barn/sitt föräldraskap så vågar iaf inte jag chansa om att skaffa barn. Tänk att få ett störigt och tråkigt barn med ADHD och grejer, nej tack verkligen.
Föreställ dig att vara singelförälder, om du fortfarande tycker det verkar kul att dra hela lasset själv så tror jag att du kan passa som förälder :). Förstås annat som påverkar men bådar gott.
Ingen av oss hade någon barnlängtan när vi bestämde oss för att skaffa barn utan de avgörande faktorerna för oss var:
1. Ålder (båda 30+)
2. Livssituation (fast förhållande, jobb, sparkapital, boende etc)
3. Båda ville ha egen familj på sikt, på samma sätt som vi själva vuxit upp. I ett 10-20 årsperspektiv såg vi oss i ett liv med större barn, med skidresor, skolavslutningar och hormonstinta tonåringar. Dock längtade ingen av oss efter att ta hand om bebisar och småbarn. Det var mer ett ont måste men visade sig vara betydligt roligare och mer smärtfritt än vad vi kunnat ana :)
4. Vårt liv var inte så spektakulärt innan vi skaffade barn så hoppet mellan att vara barnfri till att bli föräldrar blev inte så jättestort. Vi kan fortfarande ha samma livsstil/intressen som innan.
Tidsfaktorn var nog det mest avgörande- började vi inte försöka i tid skulle vi förlora möjligheten att skaffa barn på alternativa sätt (ivf, adoption etc) så det var bara att köra.
Ett liv med barn är inte självklart för alla. Man måste nog försöka känna efter hur man vill leva på sikt- inte bara de närmsta 5 åren. Vill man någon gång ha vuxna barn och ev barnbarn? Eller värderar man mer ett friare liv med möjlighet att göra annat?
Vi har nu fått vårt andra barn- återigen helt utan bebislängtan- helt enkelt eftersom vi båda vuxit upp med syskon och vill att vårt barn ska göra detsamma.
Nej, helt klart överreklamerat att ha barn, mycket bekymmar, kostnader, och helt uppbunden hela livet, och sen kommer barnbarnen, jag har inga stora bekymmer men man är uppbunden, inga barn om jag fick välja idag. Älskar mina barn och barnbarn som jag har idag