Vi hade det precis tvärt om - min sambo har tjatat i 4 (!!) år om att han vill ha hund, och jag har tvekat. Precis som du säger var det svårt att se hur det skulle kunna vara värt den enorma uppoffringen som krävs både tidsmässigt, känslomässigt och ekonomiskt eftersom jag inte hade någon erfarenhet av hundar alls.
Gick till slut (motvilligt) med på det med klara regler: hunden är hans ansvar på alla sätt. Jag planerar inte att vara involverad, förutom att jag självklart hjälper till och vaktar när han måste göra saker osv.
Vi åkte och hämtade vår lilla tjej och hon satt i mitt knä i bilen på vägen hem. Ungefär 30 sekunder tog det mig att gå från att aldrig ha sett poängen med en hund till att inte kunna förställa mig en dag utan henne. Jag längtar efter henne varje minut jag är ifrån henne, finns ingenting bättre än att somna med henne i famnen eller mötas av henne i hallen när jag kommer hem.
Jag är lika engagerad som min sambo, älskar att träna med henne, leka, mata, se alla framsteg hon gör. Blir stolt som en tupp när hon snällt väntar i hallen efter en promenad och vet att vi har lärt henne det.
Det har verkligen kommit som en total chock hur otroligt mycket jag älskar henne och att ha henne i vår lilla familj.
Så jag tänker att om din sambo redan gått med på det, men du vill att han ska se fram emot det, så oroa dig inte... Även om han inte tycker att det känns spännande nu, så har jag svårt att tänka mig att han inte kommer att kära ner sig när ni får hem er lilla tjej eller kille. Så om han är okej med det - köp valpen! Han hoppar nog på tåget ska du se :)
