kan jag tvingas åka 30 mil med mitt barn till pappan för umgänge?

Men snälla jag har ju gått igenom detta själv. Lawline må vara en tolkning av lagen men i domstol är det fastslaget för mig att det gäller över 10 mil, har du ens läst? Det handlar inte om att jag vikt ned mig, jag har kunnat driva mitt fall hur långt som helst och bara motsatt mig allt- men vem hade det gynnat förutom mig själv? Mitt råd TS är att var inte egoistisk som Kjell2 försöker uppmuntra dig till. Utgå ALLTID från barnets bästa och även om de känns som att du vill driva detta till vansinne så försök tänka vad som är rimligt. Det du vet är att du har en pappa till ditt barn som vill börja träffa sin dotter - jättebra! Det är där du ska mötas för en sån bra lösning som möjligt. Det betyder inte att du måste förbereda dig med advokat och utgå från det värsta. Gör det inte till en infekterad konflikt i onödan. Ett råd från en mamma till en annan.

Du har inte skrivit att du blivit tilldömas i en domstol att betala hälften. Du har skrivit att ni genom familjerätten skrev ett avtal som ni båda godkände. Alltså har du "vikt ner dig" OM det inte var så att du ansåg avtalet vara rimligt.

Sedan är det ju så att det DU varit med om på intet sätt är allmängiltiga för alla med umgpngeskpstnader (speciellt som du som sagt skrivit att ni gick till familjerätten, inte till domstol).

Nej jag har skrivit att det som familjerätten skrev avtal som handlade om annat än umgängesresor. Och att vi fick fastslaget i domstol angående umgängesresor bland annat. Läs igen.

Jag läser och läser men jag hittar faktiskt inte att du skrivit att du fått en dom (inte innan inlägget till Kjell2 där du ganska irriterat frågar om han ens läst.

Jag måste missa det - kan du visa i vilket inlägg du skrivit att ni fått en dom på kostnaderna gällande umgängesresor (innan inlägg #41)?

Den här lilla pappan som nu har blivit så mån om sitt äldsta barn kanske kan tänka sig att komma till din stad men att då bo på hotell? Då kan ni ju ses och barnet får träffa sin pappa på ett lugnt och sansat vis. Jag kan ju inte tycka att det ligger i barnets intresse att som treåring färdas 60 mil tutte och retur för att ha sporadiskt umgänge med en frånvarande far. Det borde ju vara pappan i det här fallet som gör sitt yttersta för att skapa en relation och ts roll borde väl vara att vara tillmötesgående?

Har endast skrivit det i inlägg #41 om min dom. Anser dock att det är irrelevant vad jag själv har fått för dom och gått igenom. Skrev i inlägg #27 att familjerätten gällde annat än umgängesresor. Samt att jag skrev i början att jag legat i tvist. Min tanke med svaren i tråden var inte att hetsa TS till att driva detta för långt utan att de kanske ens behövs. Jag skulle uppmuntra ALLT till att försöka nå överenskommelser själva utan myndigheters inblandning så långt det är möjligt vilket jag även skrivit tidigare. Skulle aldrig peppa någon att gå igenom det jag gått igenom. De drabbar dessutom barnet/barnen att gå igenom en smutsig tvist för att man inte känner för att försöka kommunicera som vuxna människor. Varken du, jag eller Kjell vet vad pappan är för människa och har för intentioner, vi kan bara råda TS utifrån det hon skrivit och jag tycker INTE det låter som att hon behöver advokat och gå upp i tinget direkt i tvist, utan verkar som att dom kan prata med varandra ändå. Fastän det är märkligt att höra av sig efter flera år. Så, vänligen gör inte om denna tråden till att det ska handla om min tvist utan vi kan väl hålla oss till TS situation. Tpfh.

Anledningen att jag ifrågasatte dig var att du for ut mot Kjell2, och det lät som om han - vi - borde förstått ngt du faktiskt inte skrivit. Det, samt att det du skrivit faktiskt inte är generella sanningar. Även om du får det att låta så.

Jag anser det fel - farligt - att leverera "sanningar" som baseras på ens egna åsikter istället för fakta. Levererar man åsikter är det kanske bättre att framhäva det som en erfarenhet eller åsikt och inte som "fakta".

Jag förstår. Anledningen till att jag "for ut mot" var för att jag "anklagades" för att ha vikt ned mig, ha en dålig advokat, att det inte är sant och blev så irriterad för inte någonstans har jag skrivit vad domen ledde till och hur nöjd jag är med den TROTS att jag inte är nöjd med att behöva betala en tågresa per gång. Ingen av er vet något om min tvist och varför den fanns och det är bland det mest påfrestande jag gått igenom. Domaren sa till mig att det oftast blir så med resorna, att det är hälften. Därför jag skrev om det. Ingen universal sanning, men en möjlig och högst troligt utgång. Som vi ändå inte ska sopa under mattan, tänker jag.

Hade jag fått göra om hade jag helst hört historier från folk som gått igenom detta själv, helst nyligt, för att skaffa sig "erfarenhet" och förbereda sig på möjliga utgångar. De flesta vårdnadstvister slutar idag i Sverige ungefär likadant. Beroende på vad de handlar om förstås. Det absolut viktigaste dock är att man som förälder visar att man är samarbetsvillig och utgår från barnets bästa! Aldrig någonsin blanda in egna känslor angående pappan för de hugger på det direkt. Vänder emot en. Du blir så otroligt granskad. Idag är vi goda vänner jag och pappan och har kunnat lösa saker tillsammans istället vilket är det absolut bästa!

Håller med om att en så lång resväg är högst olämpligt för att bygga relation och det tror jag de flesta anser, i mitt första inlägg skrev jag också att pappan bör åka till dem först. Men sedan finns det massor av lösningar när relationen väl sitter där. Jag åkte själv med mitt barn de första åren och betalade min egen tågbiljett för jag vågade inte släppa iväg själv. Vi turades om att åka varsin väg och betalade då den själv. Delade på barnets. Nu är det för dyrt och barnet är för stort

Var inte min mening att uttrycka mig klumpigt och få det till att låta som att endast jag kommer med sanningar när jag försökte förmedla att jag vet vad som kan hända.

Jag tror att flera uppfattade dina inlägg som jag gjorde. Att ni inte fick en dom utan att ni skrev på papper utanför domstol, alltså att du "vek ner dig" genom att gå med på ngt du egentligen inte tyckte var ett bra alternativ :)

Men nu lämnar vi det - ibland framgår inte allt man tänkt i en text, nu var det tydligt dock :)

Vi har 20 mil hem till bonusdottern. Det har alltid varit självklart att vi kör varannan väg, även om det var mamman som flyttade. Skulle jag separera idag hade det varit självklart nu med. Så länge avståndet varit rimligt. Jag anser det vara ett självklart alternativ även i TS fall SEDAN när umgänget tex är hela helger. Nu i början kan jag dock tycka att det ligger på pappan.

Du är skyldig att sammarbeta och underlätta ett umgänge. Genom att vägra släppa in honom i ert hem OCH vägra åka till honom så ser det ut som att du försöker försvåra. Tänk framåt, han ska ha regelbundet umgänge så han ev i framtiden kan ha delar av boendet. Det blir omöjligt med ett regelbundet umgänge om du kräver att han ska betala alla resekostnader själv, bo på hotell osv så ofta. Det är ofta så att umgängesföräldern betalar resorna men i vissa fall så får man dela på kostnaden för umgänget. Då du inte tillåter umgänge i ert hem så måste du bidra till alternativa lösningar.

Se det positiva! Pappan vill ha en relation! Pappan kan erbjuda en stabil familj med syskon! Det är inte fel att er dotter får ta del i den familjen också.

Fundera redan nu över hur dina handlingar ser ut ufall han stämmer dig för delad vårdnad och umgänge (och senare del av boendet). Då är han en pappa som skärpt sig,som vill ha dottern som en del av sin familj. Han kan erbjuda syskon och familjeliv. Du vägrar släppa in honom för umgänge i hemmet, vägrar åka till honom och vill inte hjälpa till med kostnaderna. Bor i en tvåa med inneboende, så trångt att barnet inte ens kan umgås med någon utomstånde i sitt eget hem. Tänk framåt så du plötsligt inte sitter i rätten ich ångrar att du inte var mer samarbetsvillig. Det finns fall där mammor förlorat hela vårdnaden pga att dom försvårat umgänge. Till och med i ett fall där pappan inte träffat barnet alls (då fick mamman boendet i en övergångsperiod och pappan ensam vårdnad ) Så skadligt anses det vara för barnet om man inte samarbetar och arbetar för en god relation

hon behöver absolut inte släppa in honom i sitt hem och det kommer INTE räknas som att hon försvårar!! 

Att hon inte vill lämna sitt barn till pappan och hans nya familj bara sådär kommer inte heller ses som att hon försvårar. De måste fasa in barnet och pappan och nya familjen med varann eftersom de inte haft nån regelbunden relation innan. 

Jag skulle ta kontakt med familjerätten och se till att de gjorde något slags upptrappningsschema om hur dottern ska fasas in med sin pappa och även vem som ska betala och vart de ska ses! 

Lycka till!