Hur är kärleken gentemot en partner annorlunda annan kärlek?

Typ den där kärleken man känner som i att man aldrig kan tänkas leva utan personen i fråga? Rent krasst skulle jag kunna leva utan syskon, föräldrar, vänner osv. Men partnern kan jag inte ens tänka mig tanken att inte ha i mitt liv. Det är väl också mycket därför man står ut med alla ovanor personen har också

Det är klart att sexet/åtrån är en del i det för jag känner ju inte sexuell åtrå till mina föräldrar eller mina barn eller till mina kompisar. 

Om jag nu ska diskutera mig och min sambo så är vi i princip oskiljaktiga. I början när vi möttes på en  dejt (kände inte varann alls) hade jag inga höga förhoppningar, var dessutom sjuk och var tveksam på om jag ens orkade gå på en dejt. Det blev en oerhört trevlig fikadejt som varade i flera timmar. Efter det hördes vi av och hade en middagsdejt ca 1,5 vecka efteråt. Den varade i 6 timmar och tja, sen var vi väl i princip ihop (hade inte ens kysst varann då än) men båda ville vi fortsätta ses. 
Den här känslan av att man är "i varandras huvuden", som om det finns en kontakt mellan oss fastän vi egentligen knappt kände varann. 

Det är ju en speciell känsla att bli förälskad, rent kemiskt är det ju mkt som sker i kroppen när man blir det och som skapar det här ruset man talar om, kärleksruset som gör att man blir lite "knäpp" :). 

Sedan lärde vi känna varann mer och insåg hur oerhört bra vi passade ihop och då växte känslorna bara mer och mer och vi var båda väldigt säkra på vad vi ville efter mkt kort tid. 

TS, har du läst mycket om vad som sker i kroppen vid förälskelse? Jag tror det är där du har svaret på dina frågor egentligen. 

Vi är mkt mer styrda av vår biologi än vi tror. Tex hur mkt doften spelar in i vårt val av partner, det är nog inget gemene man precis går omkring och funderar på när de är ute efter att hitta någon. 

Både min sambo och jag skrattade åt varann minns jag, när vi diskuterade just att vi tycker den andre luktar så gott, tom på morgonen när man precis är nyvaken (och eg kanske är ganska ofräsch både i munnen och kanske att man har svettats på natten). Det skulle jag vilja påstå har att göra med vår kemiska attraktion. 
Vi har säkert många varit med om motsatsen: en ny bekantskap, man tillbringar natten tillsammans men på morgonen tycker man den andre stinker ur munnen och inte alls är så attraktiv som man tyckte på kvällen. Då är det kanske heller inte rätt partner att satsa på, men vi är inte medvetna om hur mkt lukten påverkar oss. 

Nu har jag iofs uttryckt i TS att jag syftar på kärleken man känner EFTER förälskelse-fasen har gått över. Men tack för era svar.

För mig, efter 10 års förhållande, är det en djup och total kärlek. Som en hummande basnivå som alltid finns där. Vi delar alla grundläggande värderingar och många intressen, vi har både fina gemensamma minnen och tuffare perioder när vi funnits för varandra. Vi sitter absolut inte ihop utan har egna liv, där vi delar med oss av nya upplevelser och erfarenheter och är nyfikna på och intresserade av varandra. Fysisk åtrå finns förstås fortfarande och har alltid gjort, även om uttrycket gått i perioder.

Jag tycker frågeställningen är intressant och har själv funderat över det här ibland. Har flera nära vänner som jag älskar men det är absolut skillnad i känslans djup. Räcker med en vecka dygnet runt med en av dessa vänner för att jag ska känna att deras egenheter är närmast outhärdliga - det skulle aldrig hända med min partner, vars egentligen irriterande olater nästan bara väcker ömhet. Märkligt.