Jag och min sambo håller på med en utredning och har precis fått våra provsvar, jag ägglossar som jag ska och alla hormonvärden är hur bra som helst men sambons simmare är dock inte helt okej! och jag undrar därför ALLT om insemination hur det går till, hur många har fått lyckade resultat, är det någon väntetid..you name it! tack på förhand
Tack! :) vi gör en stimulerad cykel så jag har tagit Letrozol dag 2-6 för garanterad ÄL (typ Petgotime), ultraljud av äggblåsor sedan Ovitrelle (ägglossningsspruta) 24 h innan insemination.
Vi har valt Nordic ivf center i Malmö. Vi kunde valt Danmark också men det kändes lite meckigare eftersom vi bor i Malmö och det var inte så mycket dyrare totalt.
Och slutligen. Vad fick ni betala? :)
Ja vi valde stimulerad cykel just därför och läkaren rekommenderade det starkt. Jag frågade också om hur länge de lever och enligt vår läkare kan även dessa leva länge, upp till fem dagar, i livmodern.
Nu har vi gjort det och vi är hoppfulla. Läkaren sa att alla förutsättningar var optimala. Vid insemineringen idag var ägget fortfarande i äggblåsan och skulle släppa när som helst och spermierna var av toppkvalitet, ca 17 miljoner st :) och pigga! Hoppas! Det känns ändå som en piece of cake jämfört med alla hormoner, sprutor, äggplock och förväntningar (pressen!) vid ivf. Nu mår jag bättre och det är inte samma insats liksom. Detta är ju inte min mans spermier som bara måste funka så den pressen har släppt.
Jag måste säga att det har varit en lång resa hit. När jag nämnde spermiedonation som plan B för ca 5 år sen ville min man inte höra talas om det. Och bara för ett år sedan kändes det som ett omöjligt beslut även för mig. Jag vill ju egentligen ha HANS barn. Så medan det fanns hopp om att ivf skulle funka ville vi hellre prova det. Men nu verkar där inte vara några alls (helt oförklarligt!) Och vi har båda två sakta kommit till acceptans. Det var rejält knäckande för honom när där plötsligt inte var några alls. Men vi kom till en punkt där vi valde mellan adoption och donation och då har det varit ett enklare beslut med donation. I övrigt känner sig min man väldigt ensam för många i vår närhet väntar barn just nu. Vi känner ingen med samma problem. Och han har mått dåligt för att det är jag som måste göra alla behandlingar. Det finns många komplicerade aspekter av det helt enkelt.
Men nu längtar vi båda efter ett litet barn och jag är övertygad om att vi båda kommer älska den person som (förhoppningsvis) kommer <3.
Vi betalade totalt ca 38 000 för ett paket med tre försök inkl familjerätt (boka donator) och mediciner.
Ja vi valde stimulerad cykel just därför och läkaren rekommenderade det starkt. Jag frågade också om hur länge de lever och enligt vår läkare kan även dessa leva länge, upp till fem dagar, i livmodern.
Nu har vi gjort det och vi är hoppfulla. Läkaren sa att alla förutsättningar var optimala. Vid insemineringen idag var ägget fortfarande i äggblåsan och skulle släppa när som helst och spermierna var av toppkvalitet, ca 17 miljoner st :) och pigga! Hoppas! Det känns ändå som en piece of cake jämfört med alla hormoner, sprutor, äggplock och förväntningar (pressen!) vid ivf. Nu mår jag bättre och det är inte samma insats liksom. Detta är ju inte min mans spermier som bara måste funka så den pressen har släppt.
Jag måste säga att det har varit en lång resa hit. När jag nämnde spermiedonation som plan B för ca 5 år sen ville min man inte höra talas om det. Och bara för ett år sedan kändes det som ett omöjligt beslut även för mig. Jag vill ju egentligen ha HANS barn. Så medan det fanns hopp om att ivf skulle funka ville vi hellre prova det. Men nu verkar där inte vara några alls (helt oförklarligt!) Och vi har båda två sakta kommit till acceptans. Det var rejält knäckande för honom när där plötsligt inte var några alls. Men vi kom till en punkt där vi valde mellan adoption och donation och då har det varit ett enklare beslut med donation. I övrigt känner sig min man väldigt ensam för många i vår närhet väntar barn just nu. Vi känner ingen med samma problem. Och han har mått dåligt för att det är jag som måste göra alla behandlingar. Det finns många komplicerade aspekter av det helt enkelt.
Men nu längtar vi båda efter ett litet barn och jag är övertygad om att vi båda kommer älska den person som (förhoppningsvis) kommer <3.
Vi betalade totalt ca 38 000 för ett paket med tre försök inkl familjerätt (boka donator) och mediciner.
Sade läkaren att frysta spermier kan leva kvar så länge i livmodern? Hört så olika här på FL... Det har även skrämt mig. För hur lite marginal har man isåfall om man gör en insemination efter ÄL om spermier lever i 20 h som några skrivit. Känner du dig orolig över att inte lyckas eller känns det någonstans som att su genuint kan lyckas nu när du får pigga spermier i dig? Förstår du frågan :)?
Det var läkaren som valde ut donatorn va?
Hur gamla är ni?
Jag förstår din killes känslor då min kille känner likadant. Det är tungt för dem. Hade nog inte hanterat det bättre än han gör. <3
Håller tummarna för ert plus. Du får inte glömma att uppdatera här! Jag inväntar själv att några saker ska ordnas innan vi kan börja med inseminationen :)
Ja vår läkare sa det men jag vet inte om hon var helt säker. Hon sa först att de lever upp till fem dagar. Då frågade jag om det där som jag läst med 20 timmar och då så hon att hon vet inte om de testar just det - alltså jämför färska och tinade för överlevnad - men att de testar överlevnad och upptining och att det är ett absolut kriterie för att bli donator att de klarar det bra. Svårt att återge :) men slutsats: vem vet? Vet inte var det där med 20 timmar kommer från.
Jag känner mig ju "som vanligt" under rivning lite spänd och känner efter i magen hela tiden. Men såklart känns det ju som en nystart med fina spermier och då nya förutsättningar. Vi har ju gjort icsi förut och det är ju typ påtvingad befruktning där man sprutar in spermier i ägget. Nu är det ju ett "naturligt" urval och jag tänker att det också är bättre. Jag är inte lika rädd för typ missfall delvis pga av det. Jag fick ju missfall en gång med icsi och då kanske det inte var meningen att den befruktningen skulle ske tänker jag. Det är ju heller inte lika mycket på spel den här gången eftersom det inte är min mans spermier. Vid ivf var det sån press på att det skulle funka just för att det var bådas barn. Nu vet vi att det ändå inte blir det och det tar bort en del press tycker jag.
Ja läkaren valde ut donatorn. Vi fick välja hårfärg, ögonfärg, etnicitet och längd. Sen är det inte säkert att man kan matcha alla de utan man får prioritera en, tex färger framför längd.
Jag är 31 och min man är 38.
Hormonerna: Letrozol tar man i fem dagar. Den stimulerar ägglossning, ifall man inte skulle få det annars. Sedan tog jag ovitrelle (spruta) men det är inte alla som gör det. Fördelen är att man kan styra när ägget släpper. Jag tror att ägglossning sker ca 36 timmar efter man tar ovitrelle, så brukar det vara vid ivf. Nu tog jag ovitrelle 24 timmar innan. Vid inseminationen sa läkaren att ägget skulle släppa när som helst (såg hon på UL). Det betyder att spermierna har tid att möta ägget eftersom inseminationen sker precis innan ÄL. Sedan tar jag lutinus från idag fram till gravtest och ev längre. Vet inte om alla gör det men det är progesteron som ger en bra miljö i livmodern. Det är när progesteronet sjunker som man får mens. Jag har i vanliga fall lågt av det och brukar ha lite småblödningar innan mens. Därför är det bra om jag tar det.
Ja jag vet hur det känns. Jag vågar knappt hoppas för jag är så rädd att bli besviken igen, men så hoppas jag och tror jättemycket ändå och då känner jag mig dum som inbillar mig att det ska hända mig. Jag känner mig på nåt sätt immun mot graviditeter efter så många år av försök. Som att det inte kan hända mig. Det händer andra men inte mig. Jag tittar på alla som har barn och undrar hur det gick till! Och efter missfall senast känns det som att vägen fram till ett barn är så lång även om det skulle bli ett plus. Men så fort jag får en liten indikation tänder jag till och tror med hela hjärtat att det kommer funka den här gången.
Jag tror att jag har några symtom och kan inte låta bli att hoppas. Fast allt kan såklart vara Lutinus - och inbillning. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag tror att det har lyckats. Jag har haft rikliga vattniga flytningar nu i flera dagar. Det hade jag inte vid senaste återföringen som inte tog sig, men jag hade det när jag blev gravid. Så det talar för. Och så mår jag lite illa till och från. Fast det är jättetidigt. Bara dag 7. Det hade jag dock även när det inte tog sig, fast senare i rivningen. Och så har jag en märklig känsla i kroppen som att nåt är annorlunda. Och lite högre puls. Och så lite molvärk, men det verkar man ha oavsett. Jag blir knäpp. Jag vet att jag bara måste vänta och se och att inget tyder på nåt.
Vi har testdag den 2 maj. En EVIGHET kvar!
Ja jag vet hur det känns. Jag vågar knappt hoppas för jag är så rädd att bli besviken igen, men så hoppas jag och tror jättemycket ändå och då känner jag mig dum som inbillar mig att det ska hända mig. Jag känner mig på nåt sätt immun mot graviditeter efter så många år av försök. Som att det inte kan hända mig. Det händer andra men inte mig. Jag tittar på alla som har barn och undrar hur det gick till! Och efter missfall senast känns det som att vägen fram till ett barn är så lång även om det skulle bli ett plus. Men så fort jag får en liten indikation tänder jag till och tror med hela hjärtat att det kommer funka den här gången.
Jag tror att jag har några symtom och kan inte låta bli att hoppas. Fast allt kan såklart vara Lutinus - och inbillning. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag tror att det har lyckats. Jag har haft rikliga vattniga flytningar nu i flera dagar. Det hade jag inte vid senaste återföringen som inte tog sig, men jag hade det när jag blev gravid. Så det talar för. Och så mår jag lite illa till och från. Fast det är jättetidigt. Bara dag 7. Det hade jag dock även när det inte tog sig, fast senare i rivningen. Och så har jag en märklig känsla i kroppen som att nåt är annorlunda. Och lite högre puls. Och så lite molvärk, men det verkar man ha oavsett. Jag blir knäpp. Jag vet att jag bara måste vänta och se och att inget tyder på nåt.
Vi har testdag den 2 maj. En EVIGHET kvar!
Sedan tar jag lutinus från idag fram till gravtest och ev längre. Vet inte om alla gör det men det är progesteron som ger en bra miljö i livmodern. Det är när progesteronet sjunker som man får mens. Jag har i vanliga fall lågt av det och brukar ha lite småblödningar innan mens. Därför är det bra om jag tar det.
Se om Lutunus från inlägg ovan :)
Så kul att läsa att du uppskattar det jag skriver :) det är skönt att känna att det finns fler där ute som har liknande problem.
Ja den 2 maj är testdag. Man väntar några dagar extra för gravtest om man gör stimulerad cykel som jag gör, eftersom ägglossningssprutan man tar dagen innan ägglossning kan ge falskt positivt test. Det tar ca 2 v innan den går ur kroppen helt. I vårt fall väntar vi tre dagar extra för att man ska vara helt säker. Detta är samma som för ivf behandlingar. Vissa fusktestar men jag ser ingen mening med det. Om jag får plus vill jag kunna lita på det.
Vi gjorde 4 ivf, icsi, med följande resultat:
IVF 1: 10 ägg, ingen befruktning (Besvikelsen!!!)
IVF 2: 2 ägg (jag blev felstimulerad) ingen befruktning
Här valde vi mellan att fortsätta med ivf eller gå vidare med DI, valde ivf
IVF 3: 14 ägg, 4 befruktningar, blev gravid, missfall i vecka 7 (BESVIKELSEN, sorgen...)
Ett embryo till frysen
En frysåterföring, ingen graviditet
IVF 4: 16 ägg, inga spermier hittades (Chocken!)
Sedan lite mer utredningar och funderingar.
Och nu första donatorinseminationen genomförd :)
Men vi har totalt försökt i över 5 år. Vår utredning drog ut rejält på tiden. Vi upptäckte att något var fel i november 2012. Då hade vi försökt på egen hand i ca 9 månader. Min man gjorde utredning i ca 6 mån men de hittade inget. Förmodligen beror det på att han är född väldigt mycket för tidigt i typ vecka 27 tror jag.
Jag hade högt prolaktin, vilket man kan bli infertil av. Min gynekolog lät mig gå på kontroller i ca 1 år fram och tillbaka innan jag fick rätt medicin. Sedan upptäcktes en stor dermoidcysta på min äggstock som jag var tvungen att operera bort innan ivf. Sedan glömde de bort att kalla oss till ivf så det gick ett extra halvår pga det. Så allt som allt tog det ca 3 år innan vi började Med ivf. Med facit i hand hade vi legat på mer, men det är lätt att vara efterklok.
Tack för stödet! Väldigt få vet att vi gör detta just nu så det är skönt att ventilera lite! :)
Hej, hur går det för dig? :)
Jo, tack :) dagarna går långsamt. Men nu är det snart bara helgen kvar innan vi vet hur det gått. 4 dagar kvar... imorgon är det egentliga BIM. Testdag på tisdag.
Här kommer en liten statusuppdatering :): Just nu skulle jag gissa 80/20 att jag är gravid. Eller kanske att jag är 90/10... procent säker/osäker alltså. Brösten ömmade inte i samband med ägglossning och insemination, men nu har de börjat ömma och är lite större och tunga. Och idag smakade kaffet inte gott. Beskt liksom. Jag har dragit ner på det men har behövt min morgondopp när jag kommer till jobbet. Nu smakade den inte som det brukar. Det upplevde jag när jag var gravid senast. Jag har varit ganska trött också men det har kommit och gått från dag till dag senaste veckan. Ingen mens än iallafall. Det borde vara dags imorgon. Men senast blev mensen sen pga lutinus så det säger inte så mycket tror jag.
Håll tummarna för att det går i mål nu! :)
Jo, tack :) dagarna går långsamt. Men nu är det snart bara helgen kvar innan vi vet hur det gått. 4 dagar kvar... imorgon är det egentliga BIM. Testdag på tisdag.
Här kommer en liten statusuppdatering :): Just nu skulle jag gissa 80/20 att jag är gravid. Eller kanske att jag är 90/10... procent säker/osäker alltså. Brösten ömmade inte i samband med ägglossning och insemination, men nu har de börjat ömma och är lite större och tunga. Och idag smakade kaffet inte gott. Beskt liksom. Jag har dragit ner på det men har behövt min morgondopp när jag kommer till jobbet. Nu smakade den inte som det brukar. Det upplevde jag när jag var gravid senast. Jag har varit ganska trött också men det har kommit och gått från dag till dag senaste veckan. Ingen mens än iallafall. Det borde vara dags imorgon. Men senast blev mensen sen pga lutinus så det säger inte så mycket tror jag.
Håll tummarna för att det går i mål nu! :)
*morgonkopp ska det ju stå :)
Testdag på G. Hur känns det?
Vi testade en dag tidigare, igår. NEGATIVT. Jag testade idag igen för säkerhets skull. Negativt. Och sen kom mensen.
Jag trodde verkligen att det hade lyckats. Kände mig hur gravid som helst. Jag blev jätteförvånad. Och såklart sjukt besviken.
Det är en så ovärdig process. Man hoppas, längtar, försöker, tror att nu så, nu är det kanske vår tur. Räknar 9 månader fram och fantiserar om föräldraledighet och barnvagnspromenader. Väntar tålmodigt, tackar nej till vin för säkerhets skull, drar ner på kaffe och undviker att bära tungt.
Och sen - INGET. Så förnedrande, otacksamt och meningslöst. Ja jag känner mig rentav kränkt. Av livet. Som har gett mig en så stark längtan som jag inte kan införliva. När samtidigt femhundratrettioelvatusen av mina vänner kan det. Så otroligt knäckande och "fuck you in your face"-frustrerande.
Jag ringde kliniken och vi ska förmodligen försöka direkt igen. Sköterskan skulle ringa och bekräfta imorgon efter samtal med läkaren.
Så det är bara att kämpa på. Hur jobbigt det än är. Hoppet är ju det sista som överger en.
Jag beklagar ert negativa besked. Jag blev oerhört ledsen av att läsa ditt inlägg men det är bara att gå på det igen som du säger! Finns det någon anledning till att vänta? Håller tummarna för bättre lycka nästa omgång!
Stor kram!!!
Tack, vad fint av dig att du bryr dig <3
Lycka till själv och stor kram!