• Anonym (Vill finnas där)

    Bonusförälder och barn i kris

    Jag och min pojkvän håller på att flytta ihop, allt har gått ganska fort, vi känner oss väldigt trygga med varandra och till min stora lättnad så känner jag också att han är någon som jag kan vara helt ärlig med så jag har självklart pratat med honom om allt jag känner kring det här. Som det ser ut just nu har jag fortfarande kvar min lägenhet men bor mer med honom och hans 3 barn som är här varannan vecka. 

    Nu till saken. Barnens mamma har begått ett brott och kommer med största sannolikhet att få sitta i fängelse. Det här vet förstås inte barnen om än, de är alla under 10 år och resonemanget kring det har väl varit att det inte är någon ide att berätta för dom förens efter domen när man vet vad som kommer att hända. 

    När barnen får reda på vad som har hänt kommer det ju att bli kris! Det finns stöd från olika myndigheter och jag är säker på att min pojkvän kommer att klara det väldigt bra.

    Det som jag tycker är jobbigt är att jag just nu inte alls vet vad min plats i allt det här kommer att vara. Jag vill finnas där för hela familjen, för jag ser dem ju som min familj också eftersom jag bor här. Men igår började han prata om att det kanske vore bra om jag hittade en egen lägenhet i närheten. Jag är helt med på att han behöver egentid med sina barn, det är inget konstigt med det. Men jag är inte lika med på att jag blir utpuffad från en familj som jag vill vara del av och som han också vill att jag ska vara en del av. 

    Krishantering är kanske inte mitte expertområde men jag tänker att det inte är en nackdel att det finns en till vuxen till hands hela tiden om det så bara handlar om någon som hjälper till med praktiska saker, lagar mat och ser till så att saker och ting flyter någorlunda normalt när allt annat inte gör det. 

    När jag började prata med honom mer om det här så verkar det som att det bottnar i någon form av rädsla för att det inte ska funka mellan honom och mig. Också en ganska vettig tanke att tänka ibland. Han vill inte involvera mig för mycket ifall att jag kanske försvinner en dag. 

    Som det ser ut just nu är min relation till barnen väldigt bra. När jag inte är här så frågar dem efter mig och det händer till och med att de vill att jag ska hjälpa dem med saker. T.ex den minsta som vill att jag ska hjälpa honom med bilbältet gör någon annan det så skriker han att jag ska hjälp honom.

    Så frågan är hur man som bonusförälder ska förhålla sig till en familj och barn i kris?

  • Svar på tråden Bonusförälder och barn i kris
  • Anonym (nej!)

    För det första: måste ni verkligen säga att hon sitter i fängelse? Det blir onödigt traumatiskt. Kan ni inte säga att hon är på en längre resa i jobbet eller vad som helst. Min far satt inne när jag var åtta år, i en månad. Man sa till oss barn att han åkte bort för att skriva en bok. Det godtog vi fyra barn. Inget mer med det. Och inte så traumatiskt heller. Jag hade skämts ögonen ur mig om mina kompisar (och jag själv) vetat att han satt inne.

    Sen kan jag förstå att din kille kanske inte känner att han klarar av mer än barnen när detta händer. Du vill ju också ta plats. Så jag skulle nog hitta ett eget boende. Därifrån kan ni fortsätta er relation, och då (inför barnen) umgås som kompisar tills de känner dig bättre.

    Men att säga att mamman åkt in i fängelse..... det avråder jag bestämt ifrån.

  • Anonym (Vill finnas där)

    Brottet är så allvarligt att straffet kommer att vara flera år. Så att säga att hon ska resa bort funkar inte. 

    Jag vet inte om det är så bra att vi går från att vara ihop (i barnens ögon) till att framstå mest som vänner. Barnen vet att vi är ihop och att han är med med mig för att han är kär i mig och för att han blir glad av att vara med mig. Vilket han ofta uttrycker att barnen är t.ex så sa han här om dagen att han tror att den äldsta (8) skrattar mer och pratar med med mig än hon gör med sin mamma. 

    På många sätt är jag redan en ganska stor del av den här familjen. Men nästa helg han har barnen ska jag åka bort och då får han lite egen tid med dem. Och det är lite så jag tänker att det kan funka sen om det blir jobbigt. Vi har båda våra familjer ganska nära så är det superkris någon gång och dem behöver utrymme så kan jag bo hos min far en tid. Men att jag helt skulle flytta ut och bara träffa dem på helgerna ser jag inte som någon bra lösning.

    Att ge dem utrymme är viktigt och det är klart att vad som är bäst för barnen är det viktigaste här. Men frågan är vad som är bäst. Att distansera dem från en vuxen som dem har visst förtroende för eller att jag är med under den värsta krisen i deras liv, visst kommer dem att hata mig ibland och tycka att jag är pest. Jag kommer att lida för jag kommer att få mindre tid med min kille. Men jag tror att vi alla kommer att komma ur det starkare och tightare om jag är med. 

  • Anonym (nej!)

    Ok, jag fattar.
    Som bonusförälder hade jag funnits där som en pålitlig vuxen. Däremot hade jag inte gått in och fostrat om barnen är äldre än 4-5 år. Det är pappans sak.
    Huruvida du ska bo där är ju pappans önskemål som är drivande. Vill han inte ha dig där, så får du vackert acceptera det. Annars tycker jag du ska ta upp diskussionen ang bo hos din far om det skulle behövas.
    Fy fan vilken sits ni sitter i! En mamma som begår brott som har fängelse på straffskalan är ju helt uppåt väggarna när man har barn.

    Ni får helt enkelt sätta er ner och diskutera igenom detta från era bådas synvinklar och sen ta beslut efter vad ni kommer fram till. Jag hade nog valt att vi båda bor ihop och ta en dag i taget. Skulle det inte funka, så får man ju ta ett nytt beslut. Men att söka lägenhet och flytta ut innan man ens vet hur det blir om barnen skulle flytta till er, verkar ju lite huvudlöst. En dag i taget. Barnen blir inte traumatiserade av att ni bor ihop. De blir däremot traumatiserade av att ha en mamma i fängelse. Kan ni på något sätt undanhålla hennes brott, vad hon nu gjort? Men att hon gjort något som fått henne att hamna i fängelse.

    Svårt läge.

  • Anonym (Vill finnas där)

    Vi vill vara ihop, det är väldigt tydligt men jag tror att hans oro handlar mest om att han är rädd att det kanske inte ska funka fast vi båda känner att det här förhållandet är något väldigt speciellt och vi båda har alltid pratat om att det här är den kärleken man väntat på hela livet. Så jag tror som dig, det handlar mer om hans oro. Att jag bor här kommer förmodligen inte att påverka barnen negativt på lång sikt, men jag kan ju också åka bort ibland om det behövs. 

    Jag vill inte gå in på vad brottet består i eftersom rättegången inte har varit än. Men det är mycket allvarligt och det kommer nog sluta med att äldsta dottern inte vill ha något med henne att göra i framtiden. 

    Det jobbig är att vi just nu påverkar så mycket av morsans korkade val. Det styr just nu våra liv. Men vi har också siktet inställt på framtiden, vi pratar mycket om vad vi ska göra sen. Vart vi ska bo, för att flytta är ett måste och hur vi ska få ihop våra respektive karriärer. Att prata om framtiden är lite ett sätt att fly det som vi har precis framför oss men också för att påminna varandra om att vi vill vara ihop. 

  • Anonym (nej!)

    Om ni båda de facto vill bo ihop, så låt inte detta med barnen hindra er. Barnen behöver två väl fungerande vuxna och då kan ni komplettera varandra. Så jag skulle föreslå att ni inte göra några förändringar. De får tillräckligt med förändringar i och med att mamma åker in, och barnen måste bo på heltid med pappa. Då kanske det kan vara bra att du också finns på heltid där som extra trygghet om de nu gillar dig. Ta det lugnt med offentliga ömhetsbetydelse mot pappan bara - risk för svartsjuka :).

  • Anonym (a)

    ni kanske skulle behöva gå tillsammans i rådgivning hur ni ska hantera ev kommande kriser hos barnen och råd om hur ni ska kunna hantera det och samarbeta

  • ellendellen90

    Jag har föreslagit att han ska involvera mig i krishanteringen sen. Han har kontakt med dels soc och med en grupp som hjälper barn som har en förälder i fängelse.

    Hans reaktioner just nu är ganska mycket osäkerhet. Så jag tänker låta honom landa ett par dagar innan jag tar upp det här igen. Men när vi pratade om det igår så kom vi mest fram till att vi älskar varandra mycket, att vi vill vara ihop resten av livet och att vi får se hur allt går, ta det som det kommer. Att jag skulle hitta en annan lägenhet nu är inte aktuellt. Men jag kommer behöva säga upp min lägenhet till hösten eftersom det är en studentlägenhet och jag har slutat plugga. 

  • Anonym (nej!)
    ellendellen90 skrev 2017-03-27 15:15:57 följande:
    Jag har föreslagit att han ska involvera mig i krishanteringen sen. Han har kontakt med dels soc och med en grupp som hjälper barn som har en förälder i fängelse.

    Hans reaktioner just nu är ganska mycket osäkerhet. Så jag tänker låta honom landa ett par dagar innan jag tar upp det här igen. Men när vi pratade om det igår så kom vi mest fram till att vi älskar varandra mycket, att vi vill vara ihop resten av livet och att vi får se hur allt går, ta det som det kommer. Att jag skulle hitta en annan lägenhet nu är inte aktuellt. Men jag kommer behöva säga upp min lägenhet till hösten eftersom det är en studentlägenhet och jag har slutat plugga. 
    Låter som en bra plan. Eftersom hon ännu inte fått någon dom och straffpåföljd så är ju väldigt mycket ovisst nu. Och det kan göra att man grunnar på saker som kanske är lite verklighetsfrånvända. Så mitt förslag är att ni sitter lugnt tills hon är dömd.

    Om hon är på fri fot just nu, och släppt i väntan på dom, så verkar det som om fotboja kanske är mer aktuellt? Vid en straffskala på flera år i fängelse så skulle hon, enligt min erfarenhet, INTE blivit släppt i väntan på en längre fängelsedom. Så ta bekymren när de väl kommer. Det låter som om ni är två kloka vuxna som kommer kunna hantera detta bra.
  • Anonym (Vill finnas där)

    Hon har varit på fri fot hela tiden. Mycket pågrund av att hon erkänt och anmält sig själv. Huvudvittnet för åklagarens sida är soc. Jag hoppas också på fotboja, för barnens skull. Sen är det troligt att han ändå ansöker om ensam vårdnad. Men för att han ska kunna flytta och bestämma allt själv. Hon är inte en fungerande vuxen men hon borde fortfarande ha rätt att träffa barnen. 

    Vad gäller brottet så har straffen skärpts nyligen och det mest sannolika är fängelse (sett till liknande fall), även om hon har barn och är tidigare ostraffad. Det som talar mot att hon skulle få fotboja är att det finns aspekter i brottet som gör det värre/grövre. Dessutom är det problematisk att ge henne fotboja när andra fått fängelse för liknande saker. Sverige kritiseras ofta för att just kvinnor som begår den här typen av brott får betydligt lindrigare straff än män, något som man nu är mer medveten om. (Jag är människorättsjurist)

    Hon behöver dessutom få hjälp med sitt sätt att tänka så att hon inte gör samma sak igen. Som det är nu så erkänner hon det hon har gjort men inte att hon har begått ett brott. 

  • Anonym (krokus)
    "Jag och min pojkvän håller på att flytta ihop, allt har gått ganska fort, vi känner oss väldigt trygga med varandra och till min stora lättnad så känner jag också att han är någon som jag kan vara helt ärlig med så jag har självklart pratat med honom om allt jag känner kring det här. Som det ser ut just nu har jag fortfarande kvar min lägenhet men bor mer med honom och hans 3 barn som är här varannan vecka"

    Ni har inte flyttat ihop helt ännu enligt dig och det har gått ganska fort. Du skriver också att ni är väldigt trygga med varandra. Men kanske har det gått lite för fort för honom med allt det andra som också händer. Hans ex ska in i fängelse och hans barn bo heltid hos honom. Dessutom ska du flytta in. Hur länge har ni varit ihop? Om han känner sig så trygg med dig borde han ju se dig som en tillgång och inte tveka.

    Vill han inte flytta ihop med dig ännu så tycker jag det vore klokt av dig att backa en smula. Avvakta och umgås och se vad som händer. Om du stressar honom för mycket kan det hända att han inte orkar med det samtidigt som han ska tänka på sina barn och allt som kommer att förändras i både deras och hans liv. Ibland kan man förlora mycket på att vara för påstridig. Känner du dig trygg med hans kärlek så var förlita dig på den och låt hans beslut mogna i takt med att ni lär känna varandra ännu mer. 
     
  • Anonym (nej!)
    Anonym (Vill finnas där) skrev 2017-03-27 15:40:07 följande:
    Hon har varit på fri fot hela tiden. Mycket pågrund av att hon erkänt och anmält sig själv. Huvudvittnet för åklagarens sida är soc. Jag hoppas också på fotboja, för barnens skull. Sen är det troligt att han ändå ansöker om ensam vårdnad. Men för att han ska kunna flytta och bestämma allt själv. Hon är inte en fungerande vuxen men hon borde fortfarande ha rätt att träffa barnen. 

    Vad gäller brottet så har straffen skärpts nyligen och det mest sannolika är fängelse (sett till liknande fall), även om hon har barn och är tidigare ostraffad. Det som talar mot att hon skulle få fotboja är att det finns aspekter i brottet som gör det värre/grövre. Dessutom är det problematisk att ge henne fotboja när andra fått fängelse för liknande saker. Sverige kritiseras ofta för att just kvinnor som begår den här typen av brott får betydligt lindrigare straff än män, något som man nu är mer medveten om. (Jag är människorättsjurist)

    Hon behöver dessutom få hjälp med sitt sätt att tänka så att hon inte gör samma sak igen. Som det är nu så erkänner hon det hon har gjort men inte att hon har begått ett brott. 
    Med en bra advokat kan hon få ett lindrigare straff :). Och om pappan får hela vårdnaden så har ju inte det med umgänget att göra (men det vet du ju).
    Så nu håller vi tummarna att det går bra och att barnen får mer eller mindre fri tillgång till mamma.
  • Anonym (Vill finnas där)
    Anonym (krokus) skrev 2017-03-27 15:45:44 följande:
    "Jag och min pojkvän håller på att flytta ihop, allt har gått ganska fort, vi känner oss väldigt trygga med varandra och till min stora lättnad så känner jag också att han är någon som jag kan vara helt ärlig med så jag har självklart pratat med honom om allt jag känner kring det här. Som det ser ut just nu har jag fortfarande kvar min lägenhet men bor mer med honom och hans 3 barn som är här varannan vecka"

    Ni har inte flyttat ihop helt ännu enligt dig och det har gått ganska fort. Du skriver också att ni är väldigt trygga med varandra. Men kanske har det gått lite för fort för honom med allt det andra som också händer. Hans ex ska in i fängelse och hans barn bo heltid hos honom. Dessutom ska du flytta in. Hur länge har ni varit ihop? Om han känner sig så trygg med dig borde han ju se dig som en tillgång och inte tveka.

    Vill han inte flytta ihop med dig ännu så tycker jag det vore klokt av dig att backa en smula. Avvakta och umgås och se vad som händer. Om du stressar honom för mycket kan det hända att han inte orkar med det samtidigt som han ska tänka på sina barn och allt som kommer att förändras i både deras och hans liv. Ibland kan man förlora mycket på att vara för påstridig. Känner du dig trygg med hans kärlek så var förlita dig på den och låt hans beslut mogna i takt med att ni lär känna varandra ännu mer. 
     
    Vi har varit ihop i ca 6 månader men känt varandra lite längre. Du har en bra poäng här som jag definitivt tänker ta upp med honom. Att om han nu känner sig så trygg med mig och tycker att jag är så bra så borde han väl se mig som en bra resurs och tillgång oavsett vad som händer. 

    Men som du säger är det säkert smart att inte pressa honom för mycket. Han har dessutom väldigt mycket med sitt jobb just nu så jag försöker hålla mig allmänt cool och bara finnas där så mycket som möjligt. Jag litar på honom och jag vet att han precis som jag vill att det ska funka så länge som möjligt.
  • Anonym (Backa!)
    Anonym (krokus) skrev 2017-03-27 15:45:44 följande:
    "Jag och min pojkvän håller på att flytta ihop, allt har gått ganska fort, vi känner oss väldigt trygga med varandra och till min stora lättnad så känner jag också att han är någon som jag kan vara helt ärlig med så jag har självklart pratat med honom om allt jag känner kring det här. Som det ser ut just nu har jag fortfarande kvar min lägenhet men bor mer med honom och hans 3 barn som är här varannan vecka"

    Ni har inte flyttat ihop helt ännu enligt dig och det har gått ganska fort. Du skriver också att ni är väldigt trygga med varandra. Men kanske har det gått lite för fort för honom med allt det andra som också händer. Hans ex ska in i fängelse och hans barn bo heltid hos honom. Dessutom ska du flytta in. Hur länge har ni varit ihop? Om han känner sig så trygg med dig borde han ju se dig som en tillgång och inte tveka.

    Vill han inte flytta ihop med dig ännu så tycker jag det vore klokt av dig att backa en smula. Avvakta och umgås och se vad som händer. Om du stressar honom för mycket kan det hända att han inte orkar med det samtidigt som han ska tänka på sina barn och allt som kommer att förändras i både deras och hans liv. Ibland kan man förlora mycket på att vara för påstridig. Känner du dig trygg med hans kärlek så var förlita dig på den och låt hans beslut mogna i takt med att ni lär känna varandra ännu mer. 
     
    Mycket klokt inlägg.

    Man kan väl knappast välja ett sämre tillfälle att flytta ihop än nu.. Barnen behöver verkligen sin pappa nu. Att han samtidigt som han ska vara ett stöd för sina barn i denna tragiska situation, också ska flytta ihop med ts, och etablera ett gott förhållande med henne, lär inte bli lätt

    . De har bara varit ihop i 6 månader. Det är ju ingenting. Jag tycker att ts ska backa rejält, och jag hoppas verkligen att mannen kommer att prioritera sina barn före allt annat.
  • Anonym (Vill finnas där)

    Som det ser ut kommer vi förmodligen att ha två hem. Jag kommer med största sannolikhet att hitta ett jobb i närheten väldigt snart och då kommer jag att säga upp min gamla lägenhet som är en timme bort och skaffa något i närheten. Kanske i stan där jag kommer att jobba för målet är att vi alla ska flytta dit så fort läget har lugnat ner sig eller en lägenhet så nära honom som möjligt (också nära till tåg och bussar). 

    Han och jag kommer alltså att ha två hem. Barnen kommer att ha ett där han bor med dom och där jag är ibland. Som det är nu bor jag mest hos honom och igår frågade ena dottern mig vart hon skulle vara i Påsk "Ska jag vara hos dig och pappa eller hos mamma?" och det är även så deras mamma pratar om det, vi gör också det. Och yngsta barnen brukar ibland sitta och rabbla upp alla som är i hans familj "pappa, "mitt namn", mamma, och hans två storasystrar". Så jag inser ju att jag på många sätt kommer att behöva vara delaktig även om jag inte är på plats för precis allt. Men på distans kommer jag att kunna lägga mitt fokus mer på hur min pojkvän mår. Så att han har någon att prata med på kvällarna när barnen sover.

  • Anonym (yes)
    Anonym (Backa!) skrev 2017-03-28 21:47:37 följande:
    Mycket klokt inlägg.

    Man kan väl knappast välja ett sämre tillfälle att flytta ihop än nu.. Barnen behöver verkligen sin pappa nu. Att han samtidigt som han ska vara ett stöd för sina barn i denna tragiska situation, också ska flytta ihop med ts, och etablera ett gott förhållande med henne, lär inte bli lätt

    . De har bara varit ihop i 6 månader. Det är ju ingenting. Jag tycker att ts ska backa rejält, och jag hoppas verkligen att mannen kommer att prioritera sina barn före allt annat.
    Bra skrivet. Hoppas verkligen att mamman inte blir dömd och hon är faktiskt inte dömd än. Kanske går hon fri och då blir situationen en annan, men i nuläget bör ts backa REJÄLT från sin alldeles nyfunna man och hans familj!
Svar på tråden Bonusförälder och barn i kris