Bonusförälder och barn i kris

För det första: måste ni verkligen säga att hon sitter i fängelse? Det blir onödigt traumatiskt. Kan ni inte säga att hon är på en längre resa i jobbet eller vad som helst. Min far satt inne när jag var åtta år, i en månad. Man sa till oss barn att han åkte bort för att skriva en bok. Det godtog vi fyra barn. Inget mer med det. Och inte så traumatiskt heller. Jag hade skämts ögonen ur mig om mina kompisar (och jag själv) vetat att han satt inne.

Sen kan jag förstå att din kille kanske inte känner att han klarar av mer än barnen när detta händer. Du vill ju också ta plats. Så jag skulle nog hitta ett eget boende. Därifrån kan ni fortsätta er relation, och då (inför barnen) umgås som kompisar tills de känner dig bättre.

Men att säga att mamman åkt in i fängelse..... det avråder jag bestämt ifrån.

Brottet är så allvarligt att straffet kommer att vara flera år. Så att säga att hon ska resa bort funkar inte. 

Jag vet inte om det är så bra att vi går från att vara ihop (i barnens ögon) till att framstå mest som vänner. Barnen vet att vi är ihop och att han är med med mig för att han är kär i mig och för att han blir glad av att vara med mig. Vilket han ofta uttrycker att barnen är t.ex så sa han här om dagen att han tror att den äldsta (8) skrattar mer och pratar med med mig än hon gör med sin mamma. 

På många sätt är jag redan en ganska stor del av den här familjen. Men nästa helg han har barnen ska jag åka bort och då får han lite egen tid med dem. Och det är lite så jag tänker att det kan funka sen om det blir jobbigt. Vi har båda våra familjer ganska nära så är det superkris någon gång och dem behöver utrymme så kan jag bo hos min far en tid. Men att jag helt skulle flytta ut och bara träffa dem på helgerna ser jag inte som någon bra lösning.

Att ge dem utrymme är viktigt och det är klart att vad som är bäst för barnen är det viktigaste här. Men frågan är vad som är bäst. Att distansera dem från en vuxen som dem har visst förtroende för eller att jag är med under den värsta krisen i deras liv, visst kommer dem att hata mig ibland och tycka att jag är pest. Jag kommer att lida för jag kommer att få mindre tid med min kille. Men jag tror att vi alla kommer att komma ur det starkare och tightare om jag är med. 

Ok, jag fattar.
Som bonusförälder hade jag funnits där som en pålitlig vuxen. Däremot hade jag inte gått in och fostrat om barnen är äldre än 4-5 år. Det är pappans sak.
Huruvida du ska bo där är ju pappans önskemål som är drivande. Vill han inte ha dig där, så får du vackert acceptera det. Annars tycker jag du ska ta upp diskussionen ang bo hos din far om det skulle behövas.
Fy fan vilken sits ni sitter i! En mamma som begår brott som har fängelse på straffskalan är ju helt uppåt väggarna när man har barn.

Ni får helt enkelt sätta er ner och diskutera igenom detta från era bådas synvinklar och sen ta beslut efter vad ni kommer fram till. Jag hade nog valt att vi båda bor ihop och ta en dag i taget. Skulle det inte funka, så får man ju ta ett nytt beslut. Men att söka lägenhet och flytta ut innan man ens vet hur det blir om barnen skulle flytta till er, verkar ju lite huvudlöst. En dag i taget. Barnen blir inte traumatiserade av att ni bor ihop. De blir däremot traumatiserade av att ha en mamma i fängelse. Kan ni på något sätt undanhålla hennes brott, vad hon nu gjort? Men att hon gjort något som fått henne att hamna i fängelse.

Svårt läge.

Vi vill vara ihop, det är väldigt tydligt men jag tror att hans oro handlar mest om att han är rädd att det kanske inte ska funka fast vi båda känner att det här förhållandet är något väldigt speciellt och vi båda har alltid pratat om att det här är den kärleken man väntat på hela livet. Så jag tror som dig, det handlar mer om hans oro. Att jag bor här kommer förmodligen inte att påverka barnen negativt på lång sikt, men jag kan ju också åka bort ibland om det behövs. 

Jag vill inte gå in på vad brottet består i eftersom rättegången inte har varit än. Men det är mycket allvarligt och det kommer nog sluta med att äldsta dottern inte vill ha något med henne att göra i framtiden. 

Det jobbig är att vi just nu påverkar så mycket av morsans korkade val. Det styr just nu våra liv. Men vi har också siktet inställt på framtiden, vi pratar mycket om vad vi ska göra sen. Vart vi ska bo, för att flytta är ett måste och hur vi ska få ihop våra respektive karriärer. Att prata om framtiden är lite ett sätt att fly det som vi har precis framför oss men också för att påminna varandra om att vi vill vara ihop. 

Om ni båda de facto vill bo ihop, så låt inte detta med barnen hindra er. Barnen behöver två väl fungerande vuxna och då kan ni komplettera varandra. Så jag skulle föreslå att ni inte göra några förändringar. De får tillräckligt med förändringar i och med att mamma åker in, och barnen måste bo på heltid med pappa. Då kanske det kan vara bra att du också finns på heltid där som extra trygghet om de nu gillar dig. Ta det lugnt med offentliga ömhetsbetydelse mot pappan bara - risk för svartsjuka :).

ni kanske skulle behöva gå tillsammans i rådgivning hur ni ska hantera ev kommande kriser hos barnen och råd om hur ni ska kunna hantera det och samarbeta

Jag har föreslagit att han ska involvera mig i krishanteringen sen. Han har kontakt med dels soc och med en grupp som hjälper barn som har en förälder i fängelse.

Hans reaktioner just nu är ganska mycket osäkerhet. Så jag tänker låta honom landa ett par dagar innan jag tar upp det här igen. Men när vi pratade om det igår så kom vi mest fram till att vi älskar varandra mycket, att vi vill vara ihop resten av livet och att vi får se hur allt går, ta det som det kommer. Att jag skulle hitta en annan lägenhet nu är inte aktuellt. Men jag kommer behöva säga upp min lägenhet till hösten eftersom det är en studentlägenhet och jag har slutat plugga. 

Hon har varit på fri fot hela tiden. Mycket pågrund av att hon erkänt och anmält sig själv. Huvudvittnet för åklagarens sida är soc. Jag hoppas också på fotboja, för barnens skull. Sen är det troligt att han ändå ansöker om ensam vårdnad. Men för att han ska kunna flytta och bestämma allt själv. Hon är inte en fungerande vuxen men hon borde fortfarande ha rätt att träffa barnen. 

Vad gäller brottet så har straffen skärpts nyligen och det mest sannolika är fängelse (sett till liknande fall), även om hon har barn och är tidigare ostraffad. Det som talar mot att hon skulle få fotboja är att det finns aspekter i brottet som gör det värre/grövre. Dessutom är det problematisk att ge henne fotboja när andra fått fängelse för liknande saker. Sverige kritiseras ofta för att just kvinnor som begår den här typen av brott får betydligt lindrigare straff än män, något som man nu är mer medveten om. (Jag är människorättsjurist)

Hon behöver dessutom få hjälp med sitt sätt att tänka så att hon inte gör samma sak igen. Som det är nu så erkänner hon det hon har gjort men inte att hon har begått ett brott. 

Som det ser ut kommer vi förmodligen att ha två hem. Jag kommer med största sannolikhet att hitta ett jobb i närheten väldigt snart och då kommer jag att säga upp min gamla lägenhet som är en timme bort och skaffa något i närheten. Kanske i stan där jag kommer att jobba för målet är att vi alla ska flytta dit så fort läget har lugnat ner sig eller en lägenhet så nära honom som möjligt (också nära till tåg och bussar). 

Han och jag kommer alltså att ha två hem. Barnen kommer att ha ett där han bor med dom och där jag är ibland. Som det är nu bor jag mest hos honom och igår frågade ena dottern mig vart hon skulle vara i Påsk "Ska jag vara hos dig och pappa eller hos mamma?" och det är även så deras mamma pratar om det, vi gör också det. Och yngsta barnen brukar ibland sitta och rabbla upp alla som är i hans familj "pappa, "mitt namn", mamma, och hans två storasystrar". Så jag inser ju att jag på många sätt kommer att behöva vara delaktig även om jag inte är på plats för precis allt. Men på distans kommer jag att kunna lägga mitt fokus mer på hur min pojkvän mår. Så att han har någon att prata med på kvällarna när barnen sover.