Mina styvbarn avskyr mig

Det klassas som psykisk misshandel att alienera barn från deras föräldrar. Din man borde givetvis reagerat och agerat för länge sedan.

Tror ni skulle behöva familjeterapi för att försöka få bukt på alla problem. Både var för sig och tillsammans. Alla kommuner erbjuder familjeterapi gratis.

Stackars dig, det blir säkert bättre..

Du är lite eller mycket dum eller vad är ditt problem?

Så nedlåtande kommentar.

Det har gått flera år.

Tror du på riktigt att det kommer bli bättre?

Jag är INTE TS.

Fast TS mans barn är syskon till hennes barn så jag förstår henne och jag förstår hennes känsla.

Ja,och vad kan hon göra?Barnens mamma skulle bli glad och känna sig vinnare om TS bryter upp.Det är ju hon som mår dåligt och påverkar barnen.

Jag förstår att man har försökt att hantera saker annorlunda förr när barnen var yngre men nu är den ena 17 år och inte ett litet barn längre och där hade jag som far gjort det fullständigt klart att min kärlek har dom men min respekt har dom inte om dom fortsätter bete sig så dåligt.

Som förälder accepterar man ju inte att ens barn beter sig dåligt mot andra människor så varför i all världen gör man det när det gäller ens partner. Nej TS jag tycker din man får ta och förändra sitt beteende nu pockså för barnen är inte små längre och inget har förändrats och dessa barn ska ut i samhället i skolor och sen jobb och då måste man inse att nej man behöver inte tycka om alla människor men man måste bete sig som folk.

Det är ju inte bara mamman som har misslyckats i sin uppfostran utan lika stor skuld har ju pappan så det går inte bara att skylla på mamman i det hela för pappan har inte tagit sin del av ansvaret och krävt ett brauppförande av sina barn.

Jag förstår att man har försökt att hantera saker annorlunda förr när barnen var yngre men nu är den ena 17 år och inte ett litet barn längre och där hade jag som far gjort det fullständigt klart att min kärlek har dom men min respekt har dom inte om dom fortsätter bete sig så dåligt.

Som förälder accepterar man ju inte att ens barn beter sig dåligt mot andra människor så varför i all världen gör man det när det gäller ens partner. Nej TS jag tycker din man får ta och förändra sitt beteende nu pockså för barnen är inte små längre och inget har förändrats och dessa barn ska ut i samhället i skolor och sen jobb och då måste man inse att nej man behöver inte tycka om alla människor men man måste bete sig som folk.

Det är ju inte bara mamman som har misslyckats i sin uppfostran utan lika stor skuld har ju pappan så det går inte bara att skylla på mamman i det hela för pappan har inte tagit sin del av ansvaret och krävt ett brauppförande av sina barn.

Jag har inte haft en likadan situation, men känner igen lite av beteendet (en lightversion). Barnen har kommit hit, men mamman har haft väldig kontroll att det inte blivit mer än vh. Barnen har aldrig vågat svara på något utan att fråga mamma. Aldrig svarat ja om dom velat utan att kollla med mamma. Allt har alltid gått ut på att inte göra henne ledsen, arg eller besviken. Hon har en ledsen blick mm har dom sagt i tonåren.

Dessutom levde hon i stort sett helt ensam i 9 år och det hade dom också på sitt samvete. Min man (pappan) har aldrig känts sig lika viktig eller betydelsefull. Sen har han aldrig spelat på deras samvete heller vilket så klart också har gjort att det varit lättare att säga nej till honom. Han har vägrat att sjunka lika lågt. Det är tur för annars vet jag inte hur barnen hade mått...

Jag känner också att deras kusiner, som är i liknande ålder som deras småsyskon här, är mer näta dom. Det märks på kalas vi varit på tillsammans. Vi känns aldrig lika viktiga, som mammans släkt. Mormor, Morfar, mostern och hennes barn.. Det är aldrig viktigt att pappan sitter i närheten av barnen tex. utan det ska mamman och hennes syster göra (konfirmationen, studenter menar jag som är lite mer än födelsedagar så klart) Däremot är Mormorn och en Morbror med vid oss för att få med oss lite och det känns bra. Det är jag tacksam över. Jag gick också in i en lättare depression för några årsen när allt var som värst och blev för mycket. Jag fick huvudvärk och magkatarr av att alltid må dåligt över hur min man blev behandlad av mamman och barnen. Det gjorde ont att se. Dessutom gick allt ett tag även ut över våra små barn. Då 2 och 4 år och det blev för mycket för mig. När en vuxen människa börjar ignorera ett litet barn som hon innan varit snäll mot blev det så uppenbart vilken hemsk människa hon är.

Trotts detta kan vi fortfarande umgås vid kalas för att vi valt att inte förstöra. Men det kräver mycket att kunna svälja flera års skit. Ibland undrar jag hur barnen tänker om oss. Hur dumma dom kanske tyckrr vi är som är så dumsnälla jämt...men jag hoppas dom vuxna ser allt på ett sätt och ger sin pappa lite vred för att inte använt dom som slagträn.

Ts, jag tycker att din man ska se hur otroligt stark han varit. Han har kämpat men ändå inte använt barnen för att få sin önskan igenom. Kanske får han chansen att tala om sin historia en dag. Dom är lite för unga än faktiskt. Ungdomar är ofta själviska och vänner betyder oftast mest. Så vänta något år och sen kan han ta ett vuxet samtal med dom där han berättar sin sida och hur han försökt och mått i alla år.

Han har ju inte valt bort barnen för att han var med dig. Det är mamman som tog en av de två viktigaste människorna ur deras barns liv. Varför?? Det kan man inte veta, men inte för barnrns skull iaf....

Fortsätt kämpa och skicka presenter osv. Mer kan ni inte göra.

Styrkekramar till er familj! <3