Rätt att kräva ett möte

Hur ska vi kunna veta att han inte väljer att försvinna och vara okontaktbar igen? Om vi har ett överenskommet umgänge på papper åtminstone för en kortare tid framåt så är det väldigt goda själ för honom att följa dom och jag behöver inte bry mitt huvud med att fundera på när umgänge skulle passa. Dessutom har han ingen möjlighet att ge mig skulden för sin frånvaro utan allting ligger på honom från och med nu i denna stund. Det är hög tid för honom to step up och visa att han vill vara engagerad och faktiskt visa det. Och om det inte följs så behöver jag inte ha dåligt samvete för att säga nej till honom i framtiden. Jag tänker inte gå med på att ljuga för barnet i syfte att skydda honom från att se ut som en dålig förälder längre (när det är det han har varit). Det har varit nog med beskymmer orsakade av honom genom åren. Även barnet vet var han står om vi har det svart på vitt.

Inget att vara stolt över.

Kjell2 har rätt. Familjerätten är inte rätt forum för att skälla ut pappan eller avkräva svar. Och du kommer inte att få det du söker om det är därför du vänder dig dit.

Jag tänker inte skälla på någon bara ifrågasätta varför han ger mig skulden i allt när han själv har valt att vara okontaktbar under så lång tid. Han vet ju om att han varit en idiot så jag behöver inte trycka in det mer än så. Längre än så kommer jag inte att gå. Kanske att det i fortsättningen kan vara på sin plats att åtminstone höra av sig på födelsdagar då jag såg hur besviket vårat barn blev av att han inte bemödade sig att göra det två år i rad. Och sen bara hänvisa till att ett umgängesavtal för en kortare tid, kanske ett halvår till att börja med ska upprättas.

Är jag idiot för att jag vill få ordning på saker och ting så får jag väl vara det då.

Jag har läst både den här tråden och den andra du har skapat. Jag förstår din frustration och oro, för dina barns pappa låter inte som en speciellt trevlig typ. Som jag förstår det är det inte bara sina barn han har behandlat illa utan även dig, både under tiden ni var tillsammans men även efteråt.

När jag läser det du skriver får jag en känsla av att du kanske skulle behöva hjälp med att bearbeta det du har varit med om. Att befinna sig under lång tid i en destruktiv relation sätter djupa spår i de flesta människor och i och med att du har barn tillsammans med den här mannen så blir du aldrig riktigt av med honom, vilket gör det ännu svårare. Jag tror helt enkelt att du skulle må bra av att få prata ut om hur du har blivit behandlad av honom och dina känslor kring det.

Jag tycker att du låter som en toppen mamma som kämpar för att göra det bästa för dina barn. Ovanstående handlar alltså INTE om att jag tycker att du agerar dåligt på något sätt, verkligen inte, och jag hoppas att du inte tar det på det sättet.

Du släpper inte till umgänge utan att få skälla ut honom först. Du använder barnen som gisslan. Du ser mer till dina egna behov av att få avreagera dig på pappan än på barnens behov av att få en fungerande relation till honom. Du är inte en fungerande vårdnadshavare.

Fick nyss reda på att det inte är pappan som saknas utan hans flickvän och rummet och sakerna. Det här var ju intressant!!

Fick nyss reda på att det inte är pappan som saknas utan hans flickvän och rummet och sakerna. Det här var ju intressant!!

Och? Pappan har rätt till umgänge med sitt barn även om domstolen kallar det för att barnet har rätt till umgänge med sin pappa.

Har du tänkt neka umgänge eller varför var det så intressant?

Fokuserar inte du på fel saker?

Fast, som jag har skrivit tidigare, så tror jag att du måste överväga om det faktiskt inte är så att barnet trots allt vill träffa sin pappa men anger en del andra skäl för detta för att barnet vet hur dina känslor och din uppfattning kring pappan och hans agerande är.

Det är långt vanligare att barn vill träffa även en usel förälder än att de inte vill göra det. Och en frånvarande förälder blir ofta föremål för fantasier, önsketänkanden, idealiseringar vid sidan av känslor av ilska, besvikelse, svek och annat. Det är oftast inte så endimensionell och enkelt i barns känsloliv som du i det här läget och i din frustration förefaller tänka dig. 

Jag måste säga att jag är förvånad över att ditt ex har en flickvän (och att baret har ett rum). Jag föreställde mig att eftersom han lever i misär så stor att barnen inte ens kan ta hem vänner till hans bostad att han inte var så attraktiv över huvud taget. Men kanske är sambon av samma lortiga kaliber? Storrökare hon också? Inomhus? Men tydligen trevlig mot ungarna i alla fall då?