Oförklarligt barnlösa som lyckades till slut?

Vi fick diagnosen oförklarligt barnlösa med misstanke om äggledarproblem och remiss till IVF efter två tidiga missfall på 1,5 år och en bortopererad äggledare.
Vi gjorde en paus efter operationen och blev sen gravida på egen hand på första försöket och fick behålla. Fyra år senare gjorde jag två inseminationer som ensamstående, blev gravid på båda (men första slutade med MA). 

Av det 40-tal kvinnor jag träffade i en kämpartråd härinne under 2007 har idag samtliga barn utom en som skilde sig och slutade försöka, de flesta har flera stycken. Flera fick kämpa med flera IVFer för att sedan bli oplanerat gravida med syskon. Några har adopterat, några har både adoptivbarn och biologiska.

Det absolut värsta med hela processen är att man inte vet hur det kommer att sluta, men något som är bra att tänka på när man sitter där (lätt för mig att säga som sitter här med två barn nästan 10 år senare) är att de allra flesta får barn till slut, på ett eller annat sätt.

Vägen dit är ett rent helvete, det tycker även jag som i retrospekt inte alls behövde kämpa så mycket och så länge som många andra, men det är värt det i slutänden.
Försök att komma ihåg världen utanför också, den är lätt att glömma bort eller prioritera bort när orken tryter, men förlorade vänskaper är svåra att återknyta i småbarnsträsket.

Lycka till!

Hej!

Vi fick diagnosen oförklarad barnlöshet efter ett års försök. Försökte totalt två år på egen hand och prickade varenda ägglossning, mensen kom som en klocka varje månad. Gjorde första ivf med äggplock i höstas där vi fick 7 ägg, 4 blev befruktade och 4 "perfekta" blastocyster. Första ET kom mensen exakt som den skulle, samma på första FET som var ostimulerat. Vårt andra FET bad jag om att få göra stimulerat (med Progynon och Lutinus). Det lyckades och jag är nu gravid i vecka 11. Tappa inte hoppet, tror det handlar mycket om att dels hitta rätt embryo och dels ha rätt tajming. Jag vet inte om det var hormonerna som gjorde att det funkade för oss, men det kan ju alltid vara värt att prova om man gjort ett par misslyckade försök. Hoppas det ordnar sig för er, som sagt tappa inte hoppet.

Hej !
Tänkte bara berätta lite om vår fertilitetsresa:
Vi hade upprepade missfall och missfallsutredningen här i Sverige visade inget.
Men jag hade läst om och misstänkte att mitt immunförsvar kunde vara problemet så vi reste till Dr Dimitri på Life Clinic i Aten och fick mycket bättre utredning där. Han konstaterade bland annat att jag har en blodkoagulationssjukdom och överaktivt immunförsvar (något jag aldrig fått veta om jag inte rest till Aten).
Så jag behandlades med Trombyl, Fragmin, Kortison och Intralipiddropp
men blev tyvärr missfall ändå.

Så då reste vi till AvaRiga och gjorde en annan utredning som bland annat innehöll ett sperma dna fragmenteringsprov som konstaterade att fragmentations nivån var för hög. Så nu håller vi på och ska göra dubbeldonation i Riga med immunmedicinering. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och denna fertilitetsresan har varit ett pussel där man hela tiden fått söka efter fler pusselbitar. Vägen kan bli längre än man tänkt sig från början.
Men absolut inget hade hänt om vi stannat i Sverige.
Hjälpen här är alltför dålig, Sverige ligger långt efter när det gäller fertilitetsvård.
Vi har inte lyckats än men känns som att vi är på god väg nu !
Så fortsätt bara kämpa ! Lycka till !

Hej!

Förstår alltförväl vad du går igenom! Att inte kunna få barn när man vill eller hur många man vill är en av de största sorgerna i livet! Det är också en tyst sorg. Men det värsta är nog att leva i vakuumet, att inte veta hur det skall gå.

Om man försökt länge hemma och sedan övergår i IVF tror/finns en förhoppning om att nu kommer det funka, det är något nytt man får prova och som ju skall öka chanserna. Det positiva är att de allra flesta blir gravida om de bara fortsätter försöka (jag tror inte måmga orkar eller har råd att fortsätta). Har man god äggreserv, bra FSH-värde, rel lättstimulerad, får ut bra med ägg och många av dem blir befruktade och embryona har god kvalitet finns goda förutsättningar men inga garantier. Sen är det dem som har mycket sämre förutsättningar på pappret som lyckas. I en studie rekommenderades att alla skulle få göra tre fulla IVF-försök (ett fullt försök är ett färskförsöket inkl eskimåerna). Detta för att man såg att det gav större odds till en graviditet (du hittar den om du googlar). Procentuellt höjdes chanserna från andra till tredje försöket har jag för mig, det var alltså inte samma statistiska chans varje försök. Har också för mig att 70% blir gravida efter tre fulla IVF-försök (om det inte var 80%). Sen tänker jag att det sedan blir fler procent som blir gravida efter ytterligare försök.

Vet inte var du går men på Huddinge gör de en PGS-studie som man kan vara med på om man uppfyller kriterierna där man tar en cell från ett embryo och undersöker kromosomavvikelser. Jag hoppas det blir standard en dag så man slipper ruva på från början dömda embryon.

Jag vet inte om jag ingav något hopp men hoppas läsningen ger någon form av förtröstan. Hoppas livet går din väg och att du tillslut sitter där med de barn du önskar. Under den väntan kommer du känna och förhålla dig till din barnlöshet på olika sätt. Nu när du är mitt uppe i försöken blir livet väldigt onyanserat och man går omkring i en bubbla. Det varar inte för evigt men det pågår just nu.