Bonus dotter som är elak

Om hon har så svårt för att vara hyfssad och visablite respekt, skall du inte släppa in henne i ditt liv, föränn hu har lärt att bete sig. Hon är inget litet barn längre, och skall inte daltas med till högre och vänster. Sätt hörlurar på och lysnna på skön musik istället, varje gång hon käfter upp sig och blir otrevlig. Hon mår ju inte bra, men det är hennes föräödras ansvar, hon kan suga ut all energi.????

Du ska inte acceptera att bli kallad hora .Det är ju kränkningar!Markera klart och tydligt.Jag hade blivit förbannad både på pappan och stora barnet!Du är värd mer än så!

Nej det finns inte regler hos er och orsaken till det är din man

Jag tog ett allvarligt snack med gubben igår, han förstod hur jag tänkte och menade till slut efter många om och men. Jag tänker inte ta detta mer har jag gjort klart för honom. Och jag har även stramar åt det jag kan som är mitt. Så länge man behandlar andra respektlöst och kallar folk vad som helst så har man ingenting med mina saker att göra... Hon drog hemifrån på morgonen och dök sen aldrig upp igen? Mest troligt för att hon vet att pappa hennes skulle prata med henne... Även detta tycker jag är så oacceptabelt, bara sticka när de behagar å inte komma hem... Ja herregud jag vet inte vad jag ska göra eller säga mer!

Men de kanske är så för fler, när något går emot en hos ena föräldern då drar man till den andre... utan att lösa problemet...

Jag tycker att du borde säga ifrån själv till flickan som beter sig illa mot dig, inte blanda in pappan bara för att hon inte är din egen dotter. Det är ändå dig beteendet är riktat mot. Personligen skulle jag tycka att det var oerhört fjantigt om jag betett mig illa mot tex min svärmor och sen svärfar kom och ville få mig att be om ursäkt. Ta dina egna strider liksom! 

Dottern vill säkerligen ha nåt slags reaktion från dig, se att du är en riktig människa och möter henne! Hur kan man bo ihop med en person i flera år utan att skapa en egen relation och kunna säga ifrån för sig själv som vuxen till ett barn. Jag fattar faktiskt inte. 

Jag har bott med styvföräldrar x flera, min mammas man och pappas två fruar. De har alla haft en egen relation med mig och fräst ifrån själv om jag skulle ha betett mig illa eller stört dem på nåt sätt. Och likadant tillbaka. Vilket konstigt sätt att leva tillsammans om man bara pratar med varandra genom föräldern. Inte konstigt att flickan inte vet hur hon ska bete sig.

Om jag var du skulle jag säga ifrån ordentligt, berätta hur ledsen och arg du blir, berätta hur kränkande och fel det är att kalla någon såna ord och att du inte tänker acceptera det alls. Och sen hoppas jag att det finns något slags positiv relation mellan er, för utan positiv relation så är det svårt att ha respekt mellan sig också. Man kan inte bara ha en fostrande attityd utan också en vänskaplig. Och som människa markerar man sina gränser mot andra, och det blir bäst om man gör det själ, inte genom nån annan. 

Där vet du inte särskilt mkt om, jag säger ifrån gång på gång på gång men de skiter hon fulla fan i. Jag är ingenting för henne de gör hon klart gång på gång.. där har dem även sin mor bakom sig!

Jag har sagt tusen tals gånger hur sårad jag blir mm men hon skiter i allt jag säger och nu får det vara nog jag orkar inte ta striderna mer....

Jag har skrivit om detta i en annan tråd...

Känner igen det där precis, jag blir tokig snart!! Jag har en dotter som är lite yngre och jag tycker (förstås ) att hon är bästa tjejen i hela världen. Mannens yngsta son (15 år) är också toppen, otroligt omtänksam och gullig (mystiskt eftersom pojkarna fått ungefär samma uppfostran). Så jag håller inte alls med om att alla barn/tonåringar är sådana. Mannens äldsta son (snart 17) håller däremot på att driva mig till vansinne, vi grälar jämt. Vi har känt varandra i snart 5 år och det var ju klart bättre innan han blev tonåring.

Han kan vara så grymt trevlig när han har lust, så när man går bort eller så tycker alla att han är supersocial. Hemma är det en helt annan sak. Jag tycker inte att jag varit annat än snäll mot honom (i synnerhet tidigare, nu börjar jag bli trött på alla påhopp), vi tar alltid med alla barn när vi ska någonstans, bjuder på utlandsresor ett par ggr/år, lagar god mat som de gärna får bjuda in kompisar på, hjälper till med läxor...och ÄNDÅ så kommer han med massa personliga påhopp / svarar emot varenda grej jag säger.

Några exempel är att han kallade mig får idiot/dum i huvudet/ pappas lilla slav för att jag köpte en familjepizza istället för två likadan pizzor till middag (alla ville ändå ha en hawaii). Ett annat exempel är att han informerar mig om att hans mamma minsann sett hans pappa naken (tack för upplysningen, liksom). Jag genomgick även en stor skalloperation för ett tag sedan och var då sjukskriven efteråt (tog bort en tumör) och då sa han till mig att jag borde hämta paket åt honom eftersom "jag skulle göra lite nytta när jag ändå var ledig hemma". För att inte tala om att han delgav min stackars dotter en massa skräckscenarier om min operation och hur jag skulle kunna påverkas av detta i framtiden. Rasistisk är han också, och tycker alla i hans klass är korkade (han går natur på gymnasiet, så det är ju inte sant). Nu är jag inte den enda han är otrevlig mot, det gäller även resten av familjen, hans biologiska mamma samt lärare, men mig verkar han ogilla särskilt.

Vad gör man? Hade han varit tre år så hade jag haft mer förståelse, men han ska ju bli myndig om ett år och borde ta lite eget ansvar för att vara lite trevlig också kan man tycka.

man kan aldrig kräva att människor ska gilla varandra i nya familjer men man kan kräva att folk respekterar varandra i samma hem, man behöver inte gilla varandra men bor man under samma tak får man visa respekt eller åtminstonde hålla tyst om man inte har något bra att säga, kritik får man framföra men det kan man göra på ett bra sätt

Är nog ganska vanligt ja.. Inget jag tycker är ok dock och där ar jag och pappan helt överens och det vet barnen om..

Sambon barn har hotat med er dock när det stormat hör hemma... I början blev han ledsen och tyckte synd om dom som inte trivdes men han insåg själv att det här fungerar inte att dom ska få som dom vill annars flyttat dom.. Så han började säga gör det och erbjuda dom hjälp att packa... När dom då sa att han var taskig svarade han bara lungt.. Ja men du ville ju flytta.. Jag vill att du ska bo kvar såklart men mår du bättre av att flytta till mamma så för vi göra så... Dom har slutat hota...Nej det går till en viss gräns... Jag tar inte strider med sambons barn längre... Det blir så fruktansvärt jobbigt. Den pärsen får han ta.. Jag har klargjort min gräns provocerar dom får dom ingen reaktion från mig utan den kommer från pappan.. För när jag reagerar kan dom springa till mamman och säga hur dum jag är.. Jag säger såklart till om vissa saker men större konfrontationer det får sambon ta... Det är trots allt pga hans uppfostran det kraschar... Mina barn är inte guds bästa men dom vet bättre än att säga och göra vissa saker för dom har tidigt lärt sig att handling ger konsekvens både i positiv och negativ bemärkelse.... Mina barn skulle aldrig säga till sambon att han inte bestämmer över dom.. För dom vet att det är vi vuxna som sätter reglerna i hushållet spelar ingen roll vem. Som är förälder...

Ja herregud,

Å hör här då,

Allt är mitt fel... som vanligt så vrids å vänds allt till att de ska vara jag som gjort allt fel..

Jag tycker givetvis bonusdottern gör fel, men det största felet gör din sambo som har låtit detta pågå så länge och dessutom är det grova kränkningar bonusdottern kommer med.

Visa normal hövlighet, men för övrigt så skit i henne. Hon är gammal nog att laga mat själv och sköta allt hon behöver för att klara sig i övrigt.
Ber hon dig om hjälp så står det dig fritt att säga nej. Du har ingen anledning att springa och fjassa för henne, är hon dum så ge igen med samma mynt.
Kallar hon dig hora, så ryck på axlarna och säg -det är inte jag som ligger runt i alla fall!

Ja, det här är svårt. Du ska verkligen inte acceptera att behandlas på det sättet av bonusdottern, men det är ju hennes pappa som måste vara tydlig i gränssättning och om vad som är ett okej beteende.

Jag lever också med en bonusdotter (16 år) som går första året på gymnasiet. Hon är schyst och bra mot mig, sköter plugget och hjälper till en del hemma. Däremot röker hon vilket både min sambo och flickans mamma tillåter och jag vet att hon dricker alkohol om det är någon fest. Dessa saker hade jag aldrig accepterat om det varit min dotter, men där får jag inget gehör.

Jag har så svårt att förstå hur det kan fungera att leva tillsammans med människor man visserligen visar respekt, men inte gillar. Tycker det borde vara svårt att skapa trivsel i en sån familj,

Tycker att du och sambon ska sätta er ner och bestämma en gemensam strategi som ni konsekvent håller gentemot hans dotter. Så kan ni bägge två markera tydligt att hennes beteende gentemot dig är långt i från ok.Det vore bra om även dotterns mamma kan informeras så hon inte bara kan kontakta henne och beklaga sig eller få stöd och medhåll därifrån. Det här är ju en jätteviktig del i hans dotters uppfostran och att låta hennes beteende pågå är ju detsamma som att signalera att det är ok att uppföra sig så. Att det har fått pågå så länge är skrämmande dåligt.