Avundsjuk på hans barn?
Jag antar att det är något fel på mig och jag känner mig extremt fånig som känner så här, men jag tror att jag är svartsjuk på min sambos 6-åring som bor hos oss varannan vecka. Eller kanske är det avundsjuk jag är, jag vet inte riktigt.
Det är verkligen jätte svårt att förklara, men han liksom ser på sitt barn på ett sätt han aldrig ser på mig, med en blick fylld av kärlek men när han tittar på mig är den mest bara död. Han låter henne komma nära, men mig är det som han håller på avstånd. Ibland gör det nästan ont i mig att se de tillsammans med varandra, för jag vill också bli sedd på med en kärleksfull blick, vara nära och känna mig älskad av honom.
Jag älskar honom så att jag skulle kunna gå sönder och han säger att han älskar mig, men jag kan inte känna det. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen eller något, som att jag inte vet vad som är på riktigt och vad som bara är i mitt huvud. Jag vet liksom inte om det är mig det är fel på som inte känner hans kärlek, om jag vill ha för mycket, eller om det är så att han faktiskt inte känner så mycket för mig. Är jag så pass patetisk att jag inte klarar av att han älskar sitt barn också?
Värst är det när hans barn är här, för det är då jag ser det så tydligt, hur väldigt mycket hon betyder för honom och hur de vi har ihop är alldeles betydelselöst i jämförelse. Det gör mig så fruktansvärt ledsen ibland, för även om jag inte vill betyda mest eller ens behöver betyda lika mycket, så vill jag också känna att jag betyder någonting för honom i alla fall.
Jag hatar att känna som jag gör och önskar inget hellre än att det gick över, men jag vet liksom inte vad jag ska göra, jag vet ju inte ens varför jag känner som jag gör. Jag vill verkligen inte låta dessa konstiga känslor förstöra det vi har, för det är så mycket som är bra och om de bara försvann så känns det som att vi skulle kunna få det ganska bra tillsammans alla tre. Så är det någon som har några synpunkter, råd eller någonting så tas det tacksamt emot.
Avslutningsvis vill jag bara tillägga, så att ingen får för sig något annat, att jag tycker om hans barn och absolut inte har någonting emot henne. Jag unnar henne all den kärlek hennes pappa har för henne, och tanken på att han skulle börja älska henne mindre ger mig ingen som helst glädje. Jag vill inte ändra på någonting i deras relation, jag vill inte ta någonting ifrån henne, jag vill bara också ha. Jag blir inte ledsen för att han umgås med henne, jag blir ledsen när jag ser dem tillsammans för att jag ser någonting i honom då som jag aldrig ser när han är med mig.
