Hur hanterar man livet utan en familj?
Hej, är en kvinna i 30 års åldern. Jag har varit fosterbarn hos en tyvärr dysfunktionell familj hela min uppväxt tills jag flyttade hemifrån. Mina biologiska föräldrar led av psykisk ohälsa så att de misskötte mig. Idag har jag ingen kontakt med fosterfamiljen som är självvalt. De tryckte ner mig känslomässigt. Jag har en väldigt underbar kille som jag umgås mycket med. Det gör ont i mig när jag blir påmind av att man inte har någon som är som en föräldrabild för en, någon som bryr sig om en som en förälder gör. Är självklart tacksam för min kille att han bryr sig. Jag längtar så mycket efter en mamma som man betydde något för. Någon som bryr sig och ringer och frågar hur man mår osv. Jag har inga syskon. Några nära vänner men vi hörs inte av jätte tätt. Finns det några till som lever som mig, utan någon familj som bryr sig om en. Hur hanterar ni livet i sådana fall? Ibland känns det så tufft så att man tänker, kommer jag att klara det här livet. Annars är jag nöjd med mitt liv. / Maskrosen.
