Hur ska han vara mot mina barn?

Han har redan två egna barn och tycker väl inte att han vill vara pappa till fler. Det måste du respektera.

Om du vill ha en man som tar en föräldraroll, så måste du hitta en man som  vill ta den rollen. Det enklaste är kanske att hitta en man som inte har egna barn.

Jag respekterar det men han borde väl kunna visa lite engagemang o trevlighet mot dom. Det är värst när vi är med hans barn också. Då kritiserar han nästan min minsta.

Ja, det kan man tycka. Men eftersom du redan nu upptäckt hur han är, så tycker jag du ska bryta. Han verkar inte vara rätt man för dig.

Det finns väl ingen mall för hur man skall vara.

Jag har aldrig haft en relation med en tjej som haft barn, men min relation till min morsas partner är vad jag skulle kalla vänskaplig, dom träffades när jag var ungefär i ditt äldsta barns ålder, jag och min biofarsa har kontakt, men det har alltid varit sporadisk, och jag har aldrig bott hos honom, min mamma har haft ensam vårdnad. .
Med vänskaplig, så menar jag det, dvs vi har det trevligt tillsammans när vi hänger och umgås, vi delar en del intressen, och kan hitta på en del aktiviteter tillsammans, t ex åka ut med båten och fiska.

Han har inte varit den uppfostrande typen, men han har inte fegat ur om han tyckt att jag behövt en tillsägelse. Han är inte min pappa, han är NN, en person jag gillar att umgås med och bryr mig om. Hans armé av döttrar är inte mina "bonussyskon", dom är vänner, som jag bryr mig om.

Det spelar liksom ingen roll vad du eller vi tycker att han borde göra. Han har tydligt visat och berättat vilken roll han vill ha i dina barns liv. Detta kanske kan ändras med tiden, men det är inget du ska räkna med, och inget du kan påverka. Vill du ha en ny pappa till dina barn ska du leta efter en man som vill vara det, inte hitta en man först och sedan försöka förändra honom.

Jag tycker jättemycket om min sambos dotter, men hennes mamma kommer jag aldrig att bli.

Tillägg, om morsan var bortrest när jag fortfarande bodde hemma(det är länge sedan, är 33), hon reser en del, så var det han som så att säga hade ansvaret över mig, vi har alltid kamperat bra ihop.

Du kanske skulle satsa på att vara utan karl längre än några futtiga månader? Det måste väl vara väldigt mycket viktigare att barnen får läka efter att du under flera års tid hattat fram och tillbaka till en man som den du beskriver är deras pappa än det är att du får ha ett förhållande igen. Och dessutom med någon som inte ens är trevlig mot dina barn.

Usch, så synd det är om många barn. Det gör ont att läsa om hur de tvingas ha det.

Ja, det var inte alls meningen att jag skulle träffa någon. Men så bara blev det så. Jag kommer aldrig att bli mamma till hans barn heller. Kanske kommer han att bli mer ödmjuk med tiden. Jsg kommer att avsluta det om det visar sig att det fortsätter så här. Han är inte direkt barnkär som person.

Tror att du ska lugna ner dig flera kilo! Först är det under många år fram och tillbaka med deras pappa. Sedan får de knappt se honom alls. Sedan ska en ny gå in och bli "pappa". . . sedan är inte han heller riktigt bra. .

Lugna ner dig nu och tänk lite på dina barn, från deras sätt att se det. Umgås själv med dem och blanda inte in så många andra så fort. Deras tillvaro låter alltför instabil. Att den ny mannen håller sig lite på avstånd låter bara bra, låt det fortsätta så. Det är du och dem som gäller nu!

Det är mest min mamma som haft åsikter om honom. Jag kände mig trygg i situationen tills hon började lägga sig i

Hej TS,

När jag läser det du skriver så är det tydligt att din magkänsla säger dig att något är fel. Sen spelar det mindre roll hur det ska vara, för det är individuellt hur man känner och vill ha det.

Då dina barn, och du också, har genomlidit en hel del under den destruktiva perioden i ert liv så hade det egentligen varit bäst att ni tar det lugnt och försöker att landa i ert nya liv. Hitta struktur där du mår bra själv med dina barn. Du behöver absolut inte göra slut med denna man eller leva i celibat, men jag ser inte det som hälsosamt att involvera er så mycket i varandra och definitivt inte prata någon flytt överhuvudtaget. Det är fyra stycken barn som ni bland annat "spelar med", och insatsen är väldig hög vill jag påstå.

Om du söker en föräldraroll till dina barn så har han svarat dig hur han tänker. Jag hade inte slösat min tid och barnens känslor vidare på honom. Nu är du mer orolig huruvida han är ens trevlig mot dina barn, vilket borde vara varningstecken. Om han visar det så tidigt i relationen vad kommer det att hända sen när han bor med dina barn på heltid. Ta inte det här som kritik, jag vill dig och dina barn bara väl, men jag hade aldrig utsatt mina barn för detta så tidigt efter den trauma de gick igenom. 

Hoppas det löser sig till det bästa, lycka till

Du kommer aldrig få honom att vara någon annan än den han är. Dessutom är han tydlig med hur han vill ha det. Acceptera eller lämna.

Behöver du att han tar en föräldraroll eller är det barnen som önskar att han tar en föräldraroll till dem? Är barnen, du och han nöjda med situationen som den är så strunta i vad din mamma tycker om det hela. 

Han har varit ärlig med vilken roll han vill ha i dina barns liv, du vill inte heller ha någon föräldraroll i hans barns liv (även om de har en fungerande relation till sin mamma till skillnad från dina barn till sin pappa). Det är väl bättre att han är en trygg extravuxen i deras liv som de, efter hand, känner att de kan vända sig till?

På vilket sätt tycker du att han inte visar intresse för dina barn? Och vad är det du gör för hans barn som du skulle önska att han gjorde för dina?

Själv var jag ett sånt barn som inte, under några som helst omständigheter, accepterade att någon annan än mina föräldrar och morföräldrar bestämde över mig. Så min mammas sambo, som hon varit tillsammans med sen jag var 2 år, har aldrig varit något annat än just "mammas sambo" för mig.