Hur förändras tonåringar?

Det är nog hemskt olika.......min dotter som nu är 16 snart är snudd på en helt annan människa än vad hon var vid 12-13 . Då var hon tyst, inåtvänd och vågade ingenting med kläder och sånt. Nu kan hon spexa inför klassen och köper kläder som varit helt otänkbart tidigare. Mycket mer öppen än tidigare.

Jag har inga barn i den åldern, men svaret på din fråga varierar väl, vissa har en jobbig övre tonårstid med massa drama både hemma och annars, andra får en behaglig segeltur genom gymnasiet etc. Det låter ju som att ni har en alldeles utmärkt relation, så det borde väl inte bli så mycket kaos framöver.

Det som är naturligt är väl att barnet blir mer och mer självständigt, och att relationen kanske går från att vara ett beroendeförhållande till att vara mer jämlikt. Som förälder antar jag att man får försöka balansera det, fortsätta vara förälder, men samtidigt bli mer tillåtande och låta barnet få och ta mer ansvar.

Jag hade inga stora konflikter hemma i övre tonåren, skötte mig själv ganska mycket, hade en bra relation med min mor, och har en bra relation med henne nu också, även om hon kan vara ganska intensiv, jag pallar inte att hänga med henne för mycket. Men över t ex julhelgen som nu är det väldigt kul att träffa henne.

Beror helt på personen, det går nog inte att förutspå.

Jag och mina syskon:
- Första fortsatte vara precis som vanligt: lite enstöring och gärna hemma på rummet. Irriterad oftare vid 12-13 år vilket var jobbigt men det gick över fort. Fortsatte vara förtrolig med föräldrarna som förr.
- Nästa fortsatte också vara precis som vanligt: glad, social och utåtriktad. Var däremot mer sällan hemma eftersom kompisar drar iväg på lite större grejer och sover över oftare i de åldrarna än förr.
- Nästa gick från att vara ganska enstörig till att bli VÄLDIGT enstörig. Sa knappt ett ord på flera år! Skötte sig dock i skolan och hade kompisar. Tinade upp och började prata mer vid ca 18 år.
- Nästa var precis som vanligt. Lite finnigare bara.
- Sista gick från att vara en väldigt clownig unge till en lite mer normalallvarlig tonåring. Ville plötsligt tillbringa mycket mer tid på rummet och vara i fred.

Tycker att de flesta tonåringar beter sig ganska likt hur de var som barn - känner man personen i fråga så känner man igen dem, liksom. De stora skillnaderna brukar ligga i hur mycket ensamtid tonåringen vill ha från familjen (ofta mer) och hur umgänget med kompisarna utvecklar sig. Är man förtrolig med sitt barn är det 50/50 om barnet fortsätter dela med sig i tonåren eller slutar berätta saker för en, men ofta blir de i alla fall lite mer hemlighetsfulla.