öppen disskusion om känslor vid barnlöshet

Hej! Ja jag kände att jag behövde skriva av mig om detta ämne då jag och min sambo inte berättat för våra familjer eller vänner om våra problem med att skaffa barn och ibland behöver man bara få skriva/prata av sig.
Våran situation ser ut såhär: vi har försökt bli med barn i över två år (slutade med p-piller för ca 2 1/2 år sedan) men har inte lyckats, blev inskrivna på RMC (reproduktions medicinskt centrum) för ett år sen för att utreda varför. Det konstaterades att jag hade problem med sköldkörteln och mina värden var på tok för höga så Levaxin sattes in. Det konstaterades även att jag har väldiga problem med ägglossningen, den funkar inte som den ska och jag har tydligen väldigt sällan ägglossning trots att jag har mens. Oerhört oregelbunden visserligen.
Nu till det som jag tycker är jobbigt (förutom att nästan hela vänskapskretsen och större delen av kollegorna fått barn under denna tid och flera av dom började försöka samtidigt som oss, flera är till och med inne på barn nr 2) och det är att då jag haft barnlängtan väldigt länge, sedan jag var 20 år ungefär och idag är jag 28, och dessa två åren har känts som en evighet så känns det inte riktigt som om läkarna och sköterskorna på RMC tar våran sorg på så stort allvar. Dom säger att vi fortfarande är unga och har hela livet framför oss, att vi inte ska stressa för när vi väl blir med barn kommer det kännas så bra att tiden det tog kommer vara bortglömd. Till saken hör även att jag och min sambo blev gravida för flera år sen precis i början av vårat förhållande och av olika anledningar gjorde jag en abort, som jag idag såklart ångrar så mycket att jag knappt orkar tänka på det utan att bryta ihop. Så det sägs att eftersom vi faktiskt blev gravida då så ska vi inte oroa oss. Jag förstår vad dom menar men det hjälper tyvärr inte oss nu.
Det är även så fruktansvärt tråkigt att man själv måste jaga dom för att ens få en tid för vidare planering om nästa steg eller behandling, en gång gick det flera månader utan att vi hörde något och när jag väl fick kontakt trodde dom att jag blivit gravid redan eftersom jag inte hört av mig trots att jag månader innan fick höra av dom kommer kalla oss för nästa steg i behandlingen snart. I över ett år har vi alltså varit inskrivna på RMC men inte fått mer hjälp än att jag fått Levaxin utskrivet och deras ända råd är att försätta försöka på egen hand, trots att vi fått bekräftat att jag har stora problem med ägglossning. Eftersom jag dels inte vet när jag har ägglossning eller när jag ska ha mens betyder det i stort sett att vi måste försöka jämt, och ärligt talat kan jag säga att man efter 2 år inte är så sugen på att ligga 3 gånger i veckan varenda vecka när man inte ens vet om jag överhuvudtaget har ägglossning. Varje gång vi har tid där är det endast på "informationssamtal" om vilka alternativ och behandlingar som finns men vi får inget mer konkret om vad som kommer göras med oss nu.
Jag tycker läkarna och sköterskorna på RMC är trevliga och professionella förstås och har egentligen ingen kritik mot dom men jag tror inte så många av dom har haft svårt att få barn då dom inte verkar förstå frustrationen när man konstant blir tillsagd att fortsätta försöka och att det kommer bli bra till slut.
En sak till, hur känner ni när "alla" runt om er får barn och blir gravida? Jag kan inte längre glädjas åt mina vänner när dom berättar utan jag känner bara avundsjuka och irritation och det är inte vanligt för mig. Jag tror att jag snart kommer, om jag inte redan gör det, lida av en depression för det här är så påfrestande för psyket. Gråter varenda dag, klarar knappt av att träffa dom vänner som väntar barn för det är för jobbigt. Allt känns som en ond spiral och jag vill så gärna höra om någon mer känner igen sig? Eller är jag helt galen med mitt tankesätt?
Ursäkta för den otroligt långa texten!

Hej! Ja jag kände att jag behövde skriva av mig om detta ämne då jag och min sambo inte berättat för våra familjer eller vänner om våra problem med att skaffa barn och ibland behöver man bara få skriva/prata av sig.
Våran situation ser ut såhär: vi har försökt bli med barn i över två år (slutade med p-piller för ca 2 1/2 år sedan) men har inte lyckats, blev inskrivna på RMC (reproduktions medicinskt centrum) för ett år sen för att utreda varför. Det konstaterades att jag hade problem med sköldkörteln och mina värden var på tok för höga så Levaxin sattes in. Det konstaterades även att jag har väldiga problem med ägglossningen, den funkar inte som den ska och jag har tydligen väldigt sällan ägglossning trots att jag har mens. Oerhört oregelbunden visserligen.
Nu till det som jag tycker är jobbigt (förutom att nästan hela vänskapskretsen och större delen av kollegorna fått barn under denna tid och flera av dom började försöka samtidigt som oss, flera är till och med inne på barn nr 2) och det är att då jag haft barnlängtan väldigt länge, sedan jag var 20 år ungefär och idag är jag 28, och dessa två åren har känts som en evighet så känns det inte riktigt som om läkarna och sköterskorna på RMC tar våran sorg på så stort allvar. Dom säger att vi fortfarande är unga och har hela livet framför oss, att vi inte ska stressa för när vi väl blir med barn kommer det kännas så bra att tiden det tog kommer vara bortglömd. Till saken hör även att jag och min sambo blev gravida för flera år sen precis i början av vårat förhållande och av olika anledningar gjorde jag en abort, som jag idag såklart ångrar så mycket att jag knappt orkar tänka på det utan att bryta ihop. Så det sägs att eftersom vi faktiskt blev gravida då så ska vi inte oroa oss. Jag förstår vad dom menar men det hjälper tyvärr inte oss nu.
Det är även så fruktansvärt tråkigt att man själv måste jaga dom för att ens få en tid för vidare planering om nästa steg eller behandling, en gång gick det flera månader utan att vi hörde något och när jag väl fick kontakt trodde dom att jag blivit gravid redan eftersom jag inte hört av mig trots att jag månader innan fick höra av dom kommer kalla oss för nästa steg i behandlingen snart. I över ett år har vi alltså varit inskrivna på RMC men inte fått mer hjälp än att jag fått Levaxin utskrivet och deras ända råd är att försätta försöka på egen hand, trots att vi fått bekräftat att jag har stora problem med ägglossning. Eftersom jag dels inte vet när jag har ägglossning eller när jag ska ha mens betyder det i stort sett att vi måste försöka jämt, och ärligt talat kan jag säga att man efter 2 år inte är så sugen på att ligga 3 gånger i veckan varenda vecka när man inte ens vet om jag överhuvudtaget har ägglossning. Varje gång vi har tid där är det endast på "informationssamtal" om vilka alternativ och behandlingar som finns men vi får inget mer konkret om vad som kommer göras med oss nu.
Jag tycker läkarna och sköterskorna på RMC är trevliga och professionella förstås och har egentligen ingen kritik mot dom men jag tror inte så många av dom har haft svårt att få barn då dom inte verkar förstå frustrationen när man konstant blir tillsagd att fortsätta försöka och att det kommer bli bra till slut.
En sak till, hur känner ni när "alla" runt om er får barn och blir gravida? Jag kan inte längre glädjas åt mina vänner när dom berättar utan jag känner bara avundsjuka och irritation och det är inte vanligt för mig. Jag tror att jag snart kommer, om jag inte redan gör det, lida av en depression för det här är så påfrestande för psyket. Gråter varenda dag, klarar knappt av att träffa dom vänner som väntar barn för det är för jobbigt. Allt känns som en ond spiral och jag vill så gärna höra om någon mer känner igen sig? Eller är jag helt galen med mitt tankesätt?
Ursäkta för den otroligt långa texten!