• Anonym (Problematiskt samboskap)

    Hur mycket ska en bonusförälder umgås med sitt bonusbarn?

    Jag förstår att man ingenting kan kräva av en bonusförälder. Men vad är önskvärt? Kan man önska att en bonusförälder vill umgås en stund om dagen med sitt bonusbarn? Eller är det för mycket begärt? Min sambo vill inte ha den uppdelning vi har nu då jag har mitt barn oftare än biologiska pappan, och där vi inte delar upp det veckovis utan har en annan, tätare modell. Sambon anser att det blir för mycket fokus på barn och för lite tid för oss, och drar sig undan och är ensam istället. Dels är det sorgligt för barnet som märker att han är frånvarande, och dels är det sorgligt för att... ja, för att jag inte tänkte mig denna känsla av att vara ensamstående utan att vi mer skulle vara som en "familj". Är det naivt av mig?

    Hur har ni det, ni som är sambo med någon som inte har egna småbarn men som är bonus åt ert barn? 

  • Svar på tråden Hur mycket ska en bonusförälder umgås med sitt bonusbarn?
  • Anonym (blomman)
    sextiotalist skrev 2016-12-22 05:45:11 följande:

    Här kommer det klassiska svaret och kan vara en av orsakerna till att det är svårare att få nyfamiljer att fungera. Min kommentar är nej, nej och åter nej. Genom.att inte acceptera att barnet ät en egen individ (inte i symbios med sin förälder) att den nya är en egen individ så pressar man både barnet och den nya in i en relation.

    Genom att inte kunna särskilja mellan en vuxenrelation och en föräldrarelation, dvs man ställer dessa relationer mot varandra. Så skapar man styvfamiljsproblem.


    Fast att acceptera barnet innebär väl ändå att barnet ska accepteras som egen individ, något annat påstods inte. Så nej nej och nej, barnets behov ska komma främst och inte den nya killens som vill ha ändra hela vistelseschemat samt att barnet får känna av att han tar avstånd.
  • sextiotalist
    Anonym (blomman) skrev 2016-12-22 07:30:03 följande:
    Fast att acceptera barnet innebär väl ändå att barnet ska accepteras som egen individ, något annat påstods inte. Så nej nej och nej, barnets behov ska komma främst och inte den nya killens som vill ha ändra hela vistelseschemat samt att barnet får känna av att han tar avstånd.
    På samma sätt som att en barnlös partner ska acceptera att den ens partner även är förälder, ska den med barn acceptera att den barnlösa inte är förälder.
    Jag har varit den som hävdat att klickar det inte mellan barnen och den nya, så är det inte läge att bo ihop, men man kan absolut ha ett förhållande.

    När det gäller mina relationer generellt, så vill jag inte umgås med någon som är elak mot min familj och vänner. Så, om jag hade varit singel, så hade jag självklart inte accepterat en man som varit elak mot sonen (eller mot någon annan som står mig nära)
  • BioBonus
    Anonym (blomman) skrev 2016-12-22 07:30:03 följande:
    Fast att acceptera barnet innebär väl ändå att barnet ska accepteras som egen individ, något annat påstods inte. Så nej nej och nej, barnets behov ska komma främst och inte den nya killens som vill ha ändra hela vistelseschemat samt att barnet får känna av att han tar avstånd.

    Fast ts vägrar ju att ändra schemat för sin skull, inte för att det är bäst för barnet. Så det är inte barnets behov som ts sätter i främsta rummet just i den frågan, utan sig själv.


    Men både ts och killen får känna efter hur mycket de är villiga att kompromissa och "offra" för att deras relation ska ha en chans. Man kan inte tvinga någon att umgås med ett barn, lika lite som barnet kan tvingas till att umgås med en vuxen. Påtvingade relationer brukar sällan sluta bra. 

  • Anonym (blomman)
    BioBonus skrev 2016-12-22 07:47:15 följande:

    Fast ts vägrar ju att ändra schemat för sin skull, inte för att det är bäst för barnet. Så det är inte barnets behov som ts sätter i främsta rummet just i den frågan, utan sig själv.

    Men både ts och killen får känna efter hur mycket de är villiga att kompromissa och "offra" för att deras relation ska ha en chans. Man kan inte tvinga någon att umgås med ett barn, lika lite som barnet kan tvingas till att umgås med en vuxen. Påtvingade relationer brukar sällan sluta bra. 


    Tycker inte man ska offra något som kan påverka barnet negativt. Trivs barnet och föräldrarna med hur barnet vistas nu ska det inte ändras pga att det nya är ego. Alla vuxna med lite innanför pannbenet vet att barnet/barnen går före allt annat, så som det ska vara.

    Min åsikt är att kan man inte acceptera att den nya har barn från tidigare relation så bör man inte vara i den. Skaffa då en partner utan barn för allas skull. Barnen ska accepteras och respekteras.
  • Anonym (blomman)
    sextiotalist skrev 2016-12-22 07:47:00 följande:

    På samma sätt som att en barnlös partner ska acceptera att den ens partner även är förälder, ska den med barn acceptera att den barnlösa inte är förälder.

    Jag har varit den som hävdat att klickar det inte mellan barnen och den nya, så är det inte läge att bo ihop, men man kan absolut ha ett förhållande.

    När det gäller mina relationer generellt, så vill jag inte umgås med någon som är elak mot min familj och vänner. Så, om jag hade varit singel, så hade jag självklart inte accepterat en man som varit elak mot sonen (eller mot någon annan som står mig nära)


    I det fallet så anser jag att det inte är läge till relation alls. Jag tycker alltid barnen ska gå före. Varför ens ha en relation med någon som har barn om man inte gillar/vill ha barn...
  • Anonym (blomman)
    sextiotalist skrev 2016-12-22 07:47:00 följande:

    På samma sätt som att en barnlös partner ska acceptera att den ens partner även är förälder, ska den med barn acceptera att den barnlösa inte är förälder.

    Jag har varit den som hävdat att klickar det inte mellan barnen och den nya, så är det inte läge att bo ihop, men man kan absolut ha ett förhållande.

    När det gäller mina relationer generellt, så vill jag inte umgås med någon som är elak mot min familj och vänner. Så, om jag hade varit singel, så hade jag självklart inte accepterat en man som varit elak mot sonen (eller mot någon annan som står mig nära)


    I det fallet så anser jag att det inte är läge till relation alls. Jag tycker alltid barnen ska gå före. Varför ens ha en relation med någon som har barn om man inte gillar/vill ha barn...
  • sextiotalist
    Anonym (blomman) skrev 2016-12-22 10:12:46 följande:
    Tycker inte man ska offra något som kan påverka barnet negativt. Trivs barnet och föräldrarna med hur barnet vistas nu ska det inte ändras pga att det nya är ego. Alla vuxna med lite innanför pannbenet vet att barnet/barnen går före allt annat, så som det ska vara.

    Min åsikt är att kan man inte acceptera att den nya har barn från tidigare relation så bör man inte vara i den. Skaffa då en partner utan barn för allas skull. Barnen ska accepteras och respekteras.
    Det är det som många gör fel. Nej, barn går inte före allt annat, det är faktiskt en del av föräldraskapet, att lära barnen att hantera nya situationer och inte vara rädd för förändringar och framför allt, att barnen får insikt att man måste lära sig backa.
    Dvs de som har något innanför pannbenet inser att det är en del av livet att kunna hantera förändringar.
    Jag tror faktiskt att de barn som alltid fått gått före alla andra är de som sämst klarar av att hantera relationerna som uppkommer i nyfamiljer. De barn som redan som små lärt sig att de är både respekterade och sedda, utan att de med automatik går före allt annat, är troligen tryggare och kan hantera nya familjebildningar bättre.
    Barn ska absolut både respekteras och accepteras, precis på samma sätt som de andra runt omkring barnen.


  • sextiotalist
    Anonym (blomman) skrev 2016-12-22 10:18:07 följande:
    I det fallet så anser jag att det inte är läge till relation alls. Jag tycker alltid barnen ska gå före. Varför ens ha en relation med någon som har barn om man inte gillar/vill ha barn...
    Jag delar inte din uppfattning och inte heller sambons ex, eftersom hennes nuvarande sambo och sambons barn gillar inte varandra, ömsesidigt. men de accepterade hennes val av man, så länge de inte behövde leva med honom. Men det har inneburit att de inte har firat jul tillsammans, om barnen har firat med henne, inga semestrar och hon fick vänta med att flytta ihop tills barnen flyttat hemifrån (de gjorde klart för henne att om de flyttade ihop, så bor de hemma hos oss och är bara på besök hos henne)
  • BioBonus
    Anonym (blomman) skrev 2016-12-22 10:12:46 följande:
    Tycker inte man ska offra något som kan påverka barnet negativt. Trivs barnet och föräldrarna med hur barnet vistas nu ska det inte ändras pga att det nya är ego. Alla vuxna med lite innanför pannbenet vet att barnet/barnen går före allt annat, så som det ska vara.

    Min åsikt är att kan man inte acceptera att den nya har barn från tidigare relation så bör man inte vara i den. Skaffa då en partner utan barn för allas skull. Barnen ska accepteras och respekteras.

    Mina barn får offra saker. Som när vi var tvungna att flytta till en mindre lägenhet och de inte kunde ha varsitt rum. När ekonomin förändrades så vi var tvungna att sälja den ena hästen. Etc etc. Det är väl ganska självklart att även barn klarar av att "offra" saker. Om man för en dialog med barnen så kan de både förstå och hantera bra mycket mer än många verkar tro.


    Och när det gäller umgänget så kan det ju vara värt att pröva varannan vecka, för varken barnet eller ts har en aning om huruvida de trivs med den formen av umgänge för de har inte testat. Att bara blåvägra "bara-för-att" är en otroligt tråkig inställning.


    Om livet för barn alltid ska se ut som det alltid har gjort får vi ännu fler generationer än vi redan har som är fullkomligt värdelösa på att hantera motgångar och förändringar.

  • Anonym (blomman)

    Stor skillnad mellan materiella saker och barn. Som vuxen ska man kunna hantera barn och deras behov. Ett barn ska inte behöva växa upp med en vuxen som inte tycker om dem. Det är det som skapar problem när barnen blir vuxna. Respekt föder respekt! Detta borde en vuxen klara! Vara en förebild mot barn och samhälle. Regler och uppfostran är en annan fråga.

    Men absolut curla ni er nya pojkvän/flickvän och skit i barnen och deras behov av kärlek och lärdom att de duger som de är samt får möjlighet till en bra och stark individ med rätt vändringar.

  • sextiotalist
    Anonym (blomman) skrev 2016-12-22 10:55:50 följande:

    Stor skillnad mellan materiella saker och barn. Som vuxen ska man kunna hantera barn och deras behov. Ett barn ska inte behöva växa upp med en vuxen som inte tycker om dem. Det är det som skapar problem när barnen blir vuxna. Respekt föder respekt! Detta borde en vuxen klara! Vara en förebild mot barn och samhälle. Regler och uppfostran är en annan fråga.

    Men absolut curla ni er nya pojkvän/flickvän och skit i barnen och deras behov av kärlek och lärdom att de duger som de är samt får möjlighet till en bra och stark individ med rätt vändringar.


    Men var läser du in detta. Jag tror att alla, då menar jag alla, har varit eniga att man ska respektera barnet. Det är ingen som skriver något om att curla den nya.

    Personligen så var jag totalt okunnig om barn och, hur vuxen jag än var, så hade jag väldigt svårt att hantera mindre barn (jag har det fortfarande, trots att jag har barn själv). För mig är verkligen barn ett främmande folk, jag ogillar att leka, sjunga barnsånger, pyssla, vara vid sandlådan. Men det har gått bra ändå, för att det är ingen som hade de förväntningarna på mig och mitt barn har accepterat mig för vem jag är (och pratar ofta om sin underbara uppväxt).
    Och det bästa var, sambon hade inga som helst problem med att jag inte kunde hantera barn. Jag behandlade dom som jag gjorde alla andra i min omgivning (och de tyckte det var coolt med en som inte behandlade dem som barn)
  • elyse

    Nyckeln verkar vara att vänta läääänge innan man flyttar ihop med den nya och speciellt om denne inte har egna barn. Personen kanske inte alls främst tänkt sig vara bonusförälder utan partner till föräldern. Då är ju ett särboskap en bra kompromiss!

  • Anonym (bibo)
    elyse skrev 2016-12-22 11:13:23 följande:

    Nyckeln verkar vara att vänta läääänge innan man flyttar ihop med den nya och speciellt om denne inte har egna barn. Personen kanske inte alls främst tänkt sig vara bonusförälder utan partner till föräldern. Då är ju ett särboskap en bra kompromiss!


    Jag flyttade ihop med min man 2 månader efter vi träffades och köpte hus ca 8 månader efter vi träffades. 10 år senare har vi två gemensamma barn utöver hans (jag hade inga..) är gifta och har det väldigt bra. Finns inget särskilt sätt som passar alla helt enkelt. Jag och barnen klickade direkt och jag sov hos dom första natten jag träffade dom för de tyckte det var synd om mig om jag skulle sova ensam....
Svar på tråden Hur mycket ska en bonusförälder umgås med sitt bonusbarn?