Har mitt barn autism eller adhd?

Låter som du beskriver min son, 2 år och 3 månader ????

Rutiner, rutiner och åter rutiner.

Och framför allt, lågaffektivt bemötande fungerar jättebra hos oss ????

Jag har ett barn som är lika gammal och pratar dåligt och har lite andra egenheter som gör att JAG börjar fundera hur det är ställt.

Men du skriver att det är psykologen i erat fall. Vem har kopplat in psykologen och varför?

Hur kör ni lågaffektivt bemötande?

BVC gjorde det, för o hjälpa oss med hur vi ska handskas med hans svartsjuka o trots hemma. Det var så det började.

Psykologen ska till förskolan o träffa min son o se hur han fungerar där. Men förskolan tycker det är väldigt konstigt för de tycker att han är som vilket barn som helst.

Lugnt bemötande. Jag kan inte lugna sonen om jag inte själv är lugn. Förhandla och välja mina strider. Det handlar inte om att han alltid ska få som han vill utan att undvika konflikter!  

Framförallt handlar det om hur man som vuxen bemöter =) 
Bo Hejlskov Elvén är en känd barnpsykolog som förespråkar lågaffektivt bemötande! Många bra tips och exempel från honom

Appropå talet så kom det fram på vår son att han hade väldigt mycket vätska bakom öronen så han fick rör inopererade för ca två veckor sedan och vi har redan börjat märka att han hör och lyssnar bättre! Han börjar även ljuda fram olika ord, vilket är positivt =)

Alltså om pedagogerna på dagis inte upplever några problem så är det knappast ADHD eller autism. Det är mest troligt någonting hemma som gör honom frustrerad och trotsig.. Jag har själv ADHD och jag har mina svårigheter överallt, oavsett vart jag befinner mig så är ju mina svårigheter med mig.. det ingår i diagnosen. Så jag tror inte du behöver oroa dig. Kanske har dom några bra tips på hur ni kan komma vidare och så, men ADHD eller autism tror jag inte han har. Inte utifrån din beskrivning iaf.. 

Man sätter inte gärna en adhd-diagnos på en sån liten parvel, och hade han haft autism eller autismliknande drag så hade det märkts även på förskolan. En logoped skulle antagligen hjälpa ditt barn att komma framåt i språkutvecklingen, och då kan han göra sig mer förstådd bland kompisar och även hemma.

Sen kan det helt enkelt vara så att han är lite extra mycket barn, lågaffektivt bemötande är bra för ALLA barn, men särskilt de som är lite extra. Alla två-treåringar är impulsiva, de har en impulskontroll som en kladdkaka ungefär.

Jag tror att krutet borde läggas på er föräldrar, i stället för jobbiga utredningar, ni kanske behöver stöd i hur ni ska bemöta ert barn och förekomma honom, och hjälpa honom leka på ett okej sätt.

En sak jag reagerar på är att han inte vill gråta inför personalen på förskolan. Det låter som att han inte är helt trygg där?

Tycker mig känna igen beteendet från många barn i den åldern.
Tänker ni på honom som storebror, killen som får följa med till simhallen utan lillasyster, som får skära grönsaker till middagen, som får beröm för att han är fin, duktig mm.
När min yngste gick på dagis började en 2åring i samma grupp.
Mamman var hemma med den urgulliga lillasystern som hela tiden stod i centrum. 2åringen var lite sen i talet och bet vid upprepade gånger andra barn.
Min uppfattning är att detta barn inte hade några diagnoser utan bara inte hade förmågan att uttrycka sig och att bli sedd. 

Detta är inte sant alls. Min dotter som nu vid 7 års ålder fått diagnosen autism (Asperger) med drag av adhd, ansågs "normal" av dagis. Hon kan "skärpa" sig för att passa in och där hon inte känner sig trygg. Hon fick visserligen "låsningar" ibland och var/är envis som få men de sakerna ansåg de vara "egenheter" eller ja, pga personlighet/ålder osv.

Nu när hon går i skolan är det samma sak. Hon har inga större problem än (kommer troligen bli mer tydligt ju högre kraven blir) men som tidigare så är hon sjövild hemma, grov i munnen, lynnig osv. Här är hon trygg och vågar ta ut svängarna.

Då kanske de pedagogerna inte var så utbildade. Jag fick min diagnos först som vuxen men det beror troligtvis på att man var dåligt insatt förr och såg adhd som en pojk diagnos. Jag trodde faktiskt pedagoger på dagis var mer utbildade idag kring olika tillstånd. Men som du själv skriver så här dom ju uppmärksammat några saker då.

Jag vet inte exakt hur autism funkar men har man adhd så kan man inte "skärpa till sig". Har en bror med AS och han härmar andra människor beteende för att passa in. Dock lyckas han inte jättebra med det då det faller om man stör honom genom att prata eller annat.

Har ett barn med autism. Blir lite irriterad på de som uttrycker här att man inte kan dölja det osv. Det är väldigt vanligt, framförallt när de är rätt små. Att det märks mest med de som barnet är mest trygg med. Mitt barn är 6år nu och sen några år tillbaks är problemen tydliga även i "skolan". Men vi har gått igenom år där personalen inte ville tro vad jag berättade för att hen var så lugn hos dem. Likadant med far o morföräldrar osv. Det är fortfarande något lugnare när utomstående är med, men det märks mer. Och i skolan märks det mkt, just pga brutna rutiner, problem med det sociala osv. Du får tänka på att kraven på en 2.5åring är ingenting i jämförelse om lika länge till. Därför blir det oftast värre, OM de har en diagnos.

Ditt barn behöver dock absolut inte ha nåt. Men psykologen sätter knappast diagnosen själv, utan skriver isf, vid misstanke, remiss till BUP?

Jag tycker inte nödvändigtvis att ditt barn är sent med pratet, många kommer inte igång förrän de är 3 år. Känns som om det generellt hetsas för mkt kring prat väldigt tidigt bland folk.

Med det sagt så sa mitt barn i princip bara "öra" i 2år åldern. "mamma" kom senare. Logoped kopplades in vid 4årsåldern men inga resurser sattes in då barnet utvecklades galant själv. Så de följde upp oss var 6e månad nåt år å sen skrevs vi ut..

Mitt barn pratar flytande, med stora ord. Är klipsk o lär sig fort. Vid de tester som psykolog utfört så låg hen över normen på åtskilliga delar. De delar som inte funkade var när hen behövde koncentrera sig länge o mkt.

Problemen då. Jo hen bits ännu. Framförallt vid starka känslor som glädje o ilska. Hen skadar sig själv i tid o tid. Slår sig med fjärrkontroller, skallar huvudet mot vassa kanter o väggar, kräker sig med allt möjligt. Har vid vissa tillfällen aktivt kissat ner hela huset när hen känt sig i obalans. Hen klarar inte regler, klarar sällan avsked, hatar eller älskar folk så mkt Att de kvävs. Blir utomjordiskt arg och när hen var yngre så skrämdes de andra barnen i fsk av hen. Numera märks det bara att hen är annorlunda. Svårt att sitta still, svårt med koncentrationen, rymningsbenägen osv. Pratar som sagt galant, är i startgroparna till att kunna läsa o skriva men har en sämre ordförståelse, dåligt minne. Tappar namn på folk o minns sällan saker vi nyss sett. Ofta glädjs vi åt samma saker tusen gånger på en vecka här ;)

Det är värt att följa upp vid misstankar. För är det behov av hjälpmedel så är det lättare att få det.

Vi har en fantastisk skola som hjälper oss nu när vi hamnat emellan stolarna hos bup. Vi har väntat 1.5år o man tror att vi får vänta minst lika länge till. Varken barn eller föräldrar mår bra. Att alltid mer vara barnets personliga assistent än förälder.

Va inte rädd för utredning om det skulle kännas intressant. Jag va också rädd att de inte skulle kunna se skillnad på diagnos o vanligt beteende, jag frågade tom. De kan det. Jag lovar. O man kan alltid be om ett andra utlåtande!