Sjukt förälskad i manlig kollega

Hej alla glada.

Visste inte i vilken kategori jag skulle posta detta inlägg men hoppas det blir rätt ändå.

Jag är en man i 20års åldern som bor i en ganska stor stad. Jag har tidigare haft relationer med både tjejer och killar och identifierar mig som bisexuell, dock mer åt det kvinnliga hållet senaste tiden. Hur som helst så har jag fått en ny post på jobbet sedan 6 månader tillbaka vilket resulterat i nya kollegor. En av dem är en man i 40års åldern. Vi fick inte så bra kontakt i början men så fort vi började prata för första gången kände jag att det var någonting speciellt med honom, hans leende, röst, sätt att prata på och hans humor... Efter vårt första samtal började han le mycket mer varje gång jag kom in i rummet, han kollade bort med blicken varje gång han tog tag i min hand för att hälsa och det syntes på honom att han vart nervös av att träffa mig. Jag hade inte fått upp ögonen för honom riktigt då men efter 2-3 månader träffade jag på honom av en slump på stan. Han vart så stel och nervös att han knappt kunde få fram ett ord, han vart så nervös att jag själv började bli nervös. Efter denna gång började jag tänka mer och mer på honom, är  han verkligen intresserad eller får han bara panik av att träffa människor? (vilket jag senare kommit fram till inte kan stämma då han haft chefspositioner tidigare och ständigt haft kontakt med folk) 

Kort efter denna träff på stan var jag på en weekend med några polare. Jag kunde inte sluta tänka på den här mannen. Jag tänkte ständigt på honom, låtsades prata med honom för mig själv och drömde tom om honom, även när jag var på semester! Jag hade gjort upp en plan för hur jag skulle prata med honom när jag kommer tillbaka. Hur jag ska börja, hur jag ska kolla med blicken och hur jag ska förta. Allt var planerat i detalj och jag kände mig så säker på min grej.

När jag var tillbaka på jobbet efter min resa kom jag in i rummet där han satt tillsammans med massa andra kollegor. Jag tog fram handen för att hälsa och han vart helt stel igen som alla andra gånger. Han tog tag i min hand och det tog honom ca 30 sekunder att släppa den. Av att träffa honom, se hur nervös han vart och att han höll i min hand så länge vart jag jätte ofokuserad och kunde själv inte få fram ett enda ord. Allt jag hade planerat bara försvann och det slutade med att alla kollegor pratade med varandra. När jag gick därifrån kände jag ett stort misslyckande från min sida. Allt jag hade planerat bara rann ut i sanden och jag kände mig så dum. Kunde inte släppa en gnutta av alla känslor jag bar på den kvällen, kunde inte ens sova en timma den natten!

Dagen efter hände en grej på jobbet och jag erbjöds skjuts av honom hem.  Den här gången var jag lite lugnare och kunde konversera lite enklare. Vi skämtade lite och han sa att han endast erbjöd mig skjuts för att det var jag. (vet inte om han menar det eller bara skämtade) Han frågade mig om civilstånd, vad jag gjort i livet osv. och jag frågade detsamma. Samtalet flöt på riktigt bra och jag ville typ inte att det skulle ta slut. 

Det här var för några dagar sen och jag har inte träffat honom sedan dess. Mina känslor plågar mig så mycket för jag har aldrig i mitt liv känt så här för en person. Aldrig aldrig aldrig har jag varit så förälskad. Jag tänker på honom bokstavligt talat typ dagar in och ut. Jag drömmer om honom och låtsas prata med honom. Det är extremt jobbigt för mitt psyke och jag vet inte hur länge jag klarar av detta. Jag vill inte gå in på detaljer om vad det är  som gör att jag är så kär i den här mannen med risk för att outa mig själv och honom. Det jag vill ha nu är ärliga tips. Jag har absolut ingen seriös person att dela med mig denna story förutom min kompis som sagt "han vill ligga med dig kör på", så därför vänder jag mig till er på familjeliv. 

Handen på hjärtat, vad hade ni gjort om ni var i min sits? Hade ni varit modiga och frågat om ni ska hitta på någonting?  Jag är så osäker på hans signaler. Jag uppfattas av folk som väldigt social, trevlig och riktigt snygg. Jag får till mig många blickar och ibland vet jag inte om folk bara blir nervösa av att vistas med sådana som mig eller om de är intresserade på riktigt. Jag är mest rädd för konsekvenserna om jag skulle berätta mina känslor för honom, rädd att förlora honom för gott.

Som sagt ni på familjeliv är min enda hjälp just nu. Seriösa svar tack.