Om att flytta ihop.

Jag har inte varit i den sitsen, men hade jag haft två tonåringar, varav den ena var mycket hos mig för att få en fristad, då hade jag valt att förbli särbo. 
1,5 år är inte lång tid och personligen så hade jag, om jag var förbi den perioden, inte velat ha två yngre barn igen hemmavid. Är det så svårt att vänta ett par år till, så de äldsta hade börjat flytta hemifrån.

Nu är jag ingen som anser att barn ska få bestämma, men jag tycker nog att, innan man bestämmer att flytta ihop, så bör alla vara med på det. I varje fall de som påverkas mest. Det är inte bara du och din särbo som ska trivas ihop, alla bör göra det, för att det ska fungera.

Hos oss så bestämmer inte barn så viktiga val som att flytta/eller inte flytta.

Man kan inte få sin vilja igenom i allt. En del av livet.

Ang att barn är dryga så skulle det va en blink smiley där ist för massa frågetecken.

Mina förväntningar var väl mer att kunna flytta ihop efter ca 2,5-3 år tillsammans. Så såg väl utsikten ut..

Jag vill ju absolut inte att nån ska känna sig trängd eller lessen..

Lika bra vara särbos några år till,så slipper ni massa problem.

Nog med att barn inte ska bestämma i allt. Men för det betyder det inte heller att man alltid som förälder ska sätta sin egen lycka framför en barns som därmed blir olycka som i detta fall.

Jag tror I och för sig att barnet blir olyckligt som en följd av ts samboskap om inte ts är elak. Däremot kanske pappan blir olycklig av att inte kunna bli sambo.

Åsikten räknas men 16 åringen bör inte ha veto ifråga. Ni kan väl prova att successivt vara mer o mer tillsammans? Sova över allt oftare ochbse om relationen till 16 åringen förbättras? Jag flyttade hemifrån som 16 åring, men det kan ju dröja typ 10 år till för ts innan 16 åringen flyttar ut. ..

Jag som själv har tre döttrar varav den yngsta är 16 år skulle rekommendera dig att vänta 2-3 år till innan ni flyttar ihop. Det är myyyycket drama i den åldern om man är tjej... Bara tänk på allt vardagstjafs om att plocka undan kläderna från den "horisontella garderoben" och intorkad disk under sängen. Och tänk på stormiga diskussioner om vilka fester som är lämpliga att gå på, vilka kompisar som inte är lämpligt sällskap och vilken tid man förväntas vara hemma. Lägg till att tonåringar är vakna längre än vuxna vilket innebär att ni inte får någonegentid alls. Och välja tv-program kan du glömma, det är tonåringen som väljer åt alla.

Det är inte så romantiskt med tonårsdöttrar!

Jag håller med sextiotalist ovan.

Jag anser inte att man skall lägga vuxnas lycka på barnets axlar men med tanke på skillnad i ålder och sånt hade jag nog valt att vänta något/några år till.

En möjlighet - om ni bor inom normalt reseavstånd till varandra - att vara sambos de veckor du inte har barnen. Sedan kanske man kan ha dina barn där över helgen de är hos dig. Så får ni kolla lite hur det går.

Fungerar det så kan man ta upp frågan igen. Fungerar det inte så fortsätter ni särbo ngt år till :)

Nej, barnets bästa måste gå före. Ni får snällt vänta. Har man barn så är det dem man prioriterar.
Ni kommer ju fortfarande kunna vara ihop. Kanske flytta närmre som kompromiss ett tag, om det underlättar?

Jag tycker inte att ni varit tillsammans för kort tid för att bli sambor, känner folk som gjort det mycket mycket tidigare. Håller med om att ett barn inte ska få bestämma vem som ska bo hos ens förälder, men att en förälder inte heller ska köra över sina barn helt. Man måste hitta en avvägning som fungerar för båda parter. Hur kommer ni (du och styvbarnen?) överrens annars? Träffar du barnen/sover över hos särbon när han har sina barn där? Om inte annat kanske du ska börja lite med det, för att lära känna hans barn. Det kan nog vara mycket trots i den åldern med, att man ska få sin vilja igenom. 

Jag var själv lika gammal som bonusdottern när min mamma träffade min styvfar (bodde visserligen hos min mamma på heltid) och betedde mig precis likadant som dottern när min mamma tog upp diskussionen om att han skulle flytta in. Absolut inte! Visste inte varför egentligen, det var en trevlig man som jag kom bra överrens med och jag stördes inte av att han var hos oss ändå. Mer en principsak för att min mamma "skulle" lyda. Han flyttade in ändå och jag vande mig snabbt vid det, tyckte till och med att det var rätt kul. Kontentan av det är att styvdottern kanske känner likadant. Hon "ska" bestämma, men har egentligen ingen anledning att ogilla dig. 

Jag tycker att ni kan pröva med att du sover över där och umgås lite med hans barn också så att de får lära känna dig om de nu inte gör det så bra. Man ska ta hänsyn till sina barn och om de mår dåligt av ens val av partner, så ska självklart barnen gå i första hand så får man lösa det andra genom särboskap tex. Men ni vuxna ska inte heller hamna i kläm för att ett barn lägger in sitt veto av ren trots.

Om jag inte misstar mig så är sextonåringen emot det pga TS mindre barn då hon valt att bo hos pappan för att få lite lugn från det yngre syskonet hos mamman. Inte pga TS själv :)

Det framgick i trådstarten. Hon bor hos pappan för att få ro från yngre syskon

Dottern bor hos sin far för att slippa bo ihop med sin syster? Låter märkligt tycker jag.. Ponera att pappan vill ha barn med ts. Ska det då väntas med tills dottern flyttat hemifrån?

Hon bestämmer inte. Punkt.

Förmodligen gör hon väl inte det. Men indirekt kan utfallet ändå bli på det viset om pappan tar 16-åringens skäl i beaktande och själv vill vänta av den anledningen.

Personligen hade jag inte valt att flytta ihop mot 16-åringens vilja. Jag har svårt att se att det skulle bringa en lycklig och lyckad relation. Jag hade valt att vara särbo och antingen sett om situationen förändrades i takt med att relationerna blev av ett annat och närmare slag eller väntat med samboende tills tonåringarna flyttat ut (om mannen då fortfarande varit villig, alla vill inte på nytt ha yngre barn efter att de äldre lämnat hemmet).

Bra, för det vill ju inte din särbo heller. Då är ni ju egentligen överens, eller hur?

Nybliven sambo med 2 egna tonåringar och 3 bonusbarn som är yngre än mina. Vi var särbos i ca 2,5 och letade hus i ca 1 år, så barnen visste i ett helt år att vi skulle flytta ihop när vi väl hittade ett tillräckligt stort hus. Det tror jag delvis var ett bra sätt för alla att vänja sig. Vi pratade och visade bilder på hus då och då, såna hus vi ville titta på. Ibland följde nåt barn med och tittade osv. 

Nu var det inte direkt några här som sa att de absolut inte ville flytta men nog vet jag att främst min äldsta (16 år) hellre hade velat bo kvar i vår gamla lgh just för att det var invant och tryggt. Vi hade flera samtal där vi pratade om vad han skulle önska, tex att vi skulle ha ett stort hus så att det fanns utrymme för alla, att få vara i fred (mkt viktigt för min son), att man inte "måste" umgås med de andra barnen om man inte vill osv (yngsta är 8 år) 

Vi flyttade i somras. Det är alltid en omställning för alla, även för de som verkligen sa att de ville flytta, men här har det gått bra. När det har dykt upp saker får man ju prata om dem. Mina barn kan åka hem till sin pappa om de vill (om han inte är bortrest), då de är så pass stora att de kan vara en del själva och det är väl en ventil om det behövs. Alla barnen bor varannan vecka. 

Idag är tom 16-åringen helt öppen med att nya huset är bättre på många sätt: stor plats, han och brorsan har egen våning i princip, kan gå in i egen ingång om de vill, trädgård med studsmatta och annat trevligt. Närhet till affär,löpspår. Det enda sonen inte är helt nöjd med är att de inte fanns indraget internet utan vi kör mobilt men vi ska få det indraget nu om ett par månader. När  det är klart tror jag han kommer tycka det är mer eller mindre perfekt.  Han har själv sagt att han insett detta är mkt bättre än gamla boendet, men innan vi hade flyttat visste han förstås inte det.

Jag tror det kommer att gå bra TS; ni har så pass lång framförhållning så ni hinner prata med barnen om detta i flera omgångar. Tycker också som någon sa ,att om ni umgås mer och mer, "provbor" lite grann tillsammans, så märker ni alla var någonstans ev problem sitter. Jag tycker inte att en 16-åring ska diktera villkor men samtidigt måste man ju lyssna. Om det nu är så att er 16-åring ev tänker sig att flytta hemifrån efter gymnasiet kanske det kan passa ganska bra med att ni flyttar ihop då?
Ni får fortsätta prata med alla inblandade, fundera över hur stort boende ni har råd med, antal rum osv. Vad är viktigt och vad kan ni välja bort? Har 16-åringen något önskemål som ni kan försöka tillgodose?