Föräldramobb vad gör man?????

Har du egna erfarenheter av detta eftersom du anser det gynnsamt?

Har läst igenom alla era inlägg och vill bara berätta att vi sedan en tid tillbaka arbetar tillsammans med skolan och även BUP. Vi önskar inget mer än att vår son ska få hjälp att hantera sina impulser men det gör så ont i mig när man bor på en liten ort och får höra att alla pratar om oss och vår son. Det går liksom inte att värja sig. Många känner varandra i samhället här är uppvuxna och ingifta med varandra så snacket går...Att byta skola är inget alterantiv i dagsläget då det inte finns så många andra alternativ...Vill mest få tips av andra som varit i samma situation.

Läs mitt inlägg #12, det är vad jag tycker att du ska göra.

Anonym (VA) då din ton är mycket nedvärderande och då du inte heller känner mig eller min familj eller vet närmare kring vårt agerande ber jag dig lämna denna tråd. Vad jag söker är andra föräldrar som bollplank och med erfarenheter.

Du hade adresserat det här till Bea men jag tar mig friheten att bemöta det. I inlägg 12 skriver du såhär:

"Dom får lämna jobbet och åka till skolan när barnet bråkar för att tala klarspråk med sitt barn. Dom får ringa föräldrarna till barnet som blivit utsatt för det utåtagerande barnet och be dessa om ursäkt samtidigt som de får sitt barn att be det utsatta barnet om ursäkt. Handling och konsekvens.

Jag behöver inte läsa på om "ämnet", är insatt och kunnig så det räcker!"

Du påstår att du är påläst men rekommenderar att man gör saker som bevisats ÖKA problembeteenden.

Har man ett jobb där man har rätt att avvika för en sån sak så är det såklart jättebra om man kan erbjuda sin närvaro för att ge mer vuxennärvaro och för att lyssna på barnen.

JAG tog kontakt med dem! Vänligen lämna tråden...

Du har fortfarande inte svarat på vad du gör när ditt barn bråkar med andra barn. Släpper du allt och åker till skolan, söker du upp föräldrarna till det andra barnet och pratar med dem, vad exakt gör Du för att få en dialog med andra föräldrar? Varför är det bara deras ansvar att kontakta er och inte eran ansvar att tala med dem?Man får avvika från Alla jobb när ens barn inte mår bra!

Det har jag inte sett att du nämnt tidigare.

Nej. Faktiskt inte. Man kan åka om barnet hamnat i något allvarligt och skadat sig eller rymt men man kan inte dra iväg gång på gång för bråk på skolan. Det ska skolan hantera. De flesta har ansvar i sina jobb. Jag kan inte bara gå i mitt yrke, inte ens om något semi-allvarligt hänt, det är inte alls ovanligt, det kan inte kirurgen eller sköterskan som är mitt i något allvarligt eller den personlige assistenten heller göra bara för att det passar. Dessutom är det här inte relevant. Dina "lösningar" är fortfarande inte användbara.

Mina lösningar är användbara om man som förälder är villig att hitta lösningar och att ta sitt ansvar och inte lägga allt ansvar på skolan. Hur kan det vara skolans ansvar att uppfostra mitt barn och hur kan någon som vettig förälder svära sig fri föräldraansvaret?

Jag vet ingen förälder som av de tre bråkigaste barnen i skolan som aktivt försök tala med andra föräldrar, om det inte varit för att beklaga sig över hur lite ansvar skolan tar för Deras barn.

Men du, de flesta barn fungerar inte så, speciellt inte barn med de problem som TS barn verkar ha. 

Min son har ADD och kan ibland bete sig lite lustigt när han blir retad och provocerad. Det är naturligtvis jätteroligt tycker några av de andra barnen och retas gärna med honom. Eftersom sonen har problem med sina impulser kan han inte för sitt liv hejda sig där i stunden. EFTERÅT vet han mycket väl vad som gick fel, varför det gick fel och vad han borde ha gjort. Men det hjälper ju inte när han i stunden agerar ut.

Om jag tar från honom telefon, data, kompisar, allt roligt skulle han bara säga "jaha, ok" och så var det bra med det. Utåt sett. Inuti svämmar han över av ångest som får honom att känna sig värdelös och må ännu sämre. Det gör honom dock inte bättre på att hantera sin impulsivitet eftersom det är något han faktiskt inte klarar av att hantera. Än. Vartefter han blir äldre hanterar han det bättre och bättre.

Att vi skulle kasta oss till skolan varje gång något hänt (det kan röra sig om en sak i månaden eller 4 saker på en dag) hjälper inte ett skvatt. I skolan är det lärarna som har ansvaret och det är de som ska ta hand om eventuella situationer. Vi får reda på eventuella situationer och pratar om det hemma och ser till att han verkligen förstår vad som hände osv. 

Sedan behöver inte barn ha diagnos för att ha problem med sina impulser. Det är en mognadssak. Därför är vuxna bättre än 2-åringar på att handskas med motgångar tex. Jag tror att alla barn gör sitt allra bästa för att passa in och vara en bra kompis. På dig låter det som att vissa barn är onda och ska straffas. Det är en läskig tanke.