Min sambos tonåringar, vad ska vi göra?!

Flyttade förra året in hos en man med två söner, då 12 och 16. Jag har själv haft en frånvarande far och tyckte det var otroligt fint hur nära relation mannen har med sina söner. Hur han ringde dem för att höra om deras dag och säga godnatt varje dag de inte var hos honom (mamman gör likadant de veckor de är här). De verkade snälla, hjälpsamma och mysiga, och det kändes inte som att det skulle vara några större problem.

Nu har vi bott ihop i drygt 1,5 år, och jag känner mig helt utmattad. Det jag i början såg som en fin egenskap, att han gjort precis ALLT för sina barn och levt för endast dem, börjar jag känna är ett stort problem.

Den yngre sonen är nu 13, han är fortfarande en otroligt snäll och go kille men han klarar inte av att göra nånting utan att få tydliga order och direktiv. Så fort man inte i princip står bredvid och säger vad han ska göra härnäst sätter han sig med sin iPad. Han går visserligen upp själv på mornarna och kommer iväg i tid till skolan men om vi inte står där och säger till så varken duschar han eller tvättar sig (han har börjat lukta riktigt illa, därför viktigt för hans egen skull). Han glömmer när han ska ha prov i skolan, han glömmer ta med böcker hem för att plugga till sina prov, osv. Jag försöker ha approachen att jag inte tjatar, angående prov och skolböcker har jag istället frågat vad han tror kan göra att han skulle komma ihåg bättre, klura på knep tillsammans.

Det är ju än så länge inget jättestort problem men jag upplever att pojken är väldigt osjälvständig och ouppmärksam på omgivningen och oroar mig för hur det ska gå i längden. Min känsla är att hans föräldrar hela tiden gjort allt åt honom och bestämt allt åt honom, sambon är nu mer uppmärksam på det här och gillar inte riktningen det tagit - men det känns ändå som att han fortfarande curlar mycket. Han blir irriterad över att sonen inte plockar undan efter frukosten - men han själv brer ju i princip fortfarande smörgåsen åt sin 13-åriga son! Skjutsar och hämtar när det finns buss m.m... För mig känns det som att den här pojken är extremt osjälvständig och aldrig får ta ansvar. Men kanske fick jag ta för mycket ansvar i den åldern? Vad tänker ni?

När det gäller den äldre sonen är det värre...han har fått ett par rejäla utbrott där han talat om att han minsann inte känner sig välkommen i det här huset längre (trots att vi konstant anpassar oss efter honom), och han har då behandlat sin far fruktansvärt illa, sagt saker jag aldrig hade kunnat drömma om att säga till mina föräldrar. Vid senaste utbrottet, precis efter han fyllt 18, drog han hemifrån och klargjorde senare i ett fruktansvärt manipulativt SMS att han tänkte ta avstånd. Han påstod att hans pappa var oberäknelig, manipulativ och våldsam och detta är verkligen så långt ifrån sanningen. Vi har försökt tänka och analysera kring varför han kan känna såhär men det enda jag kommer fram till är att han helt enkelt inte kan ta att hans pappa säger ifrån och sätter ner foten.

För mig personligen känns sonens beteende oacceptabelt, och jag själv känner att han inte är välkommen här förrän han bett sin far om ursäkt. Jag förstår att det är jobbigt att vara tonåring, med hormoner och förändringar men känner att det finns en gräns för hur man behandlar sina närmaste som gjort allt för en. Problemet här är att sambon bara är ledsen och saknar honom, och hela tiden säger till lillebror att han ska hälsa till honom när de pratar i telefon osv... Varje gång jag hör detta blir jag förbannad, jag säger inget men det känns SÅ fel inombords. Jag förstår självklart att det är helt annorlunda för mig än för honom, det är ändå hans älskade barn. Men känner jag helt fel i att han borde låta sonen vara helt och hållet just nu? Jag upplever att sonen manipulerar och kör med sin pappa och ju mer pappan visar hur ledsen och förstörd han är desto mer kontroll får ju sonen över honom. Är det helt fel att tänka att det behövs en tydlig gräns och att en förälder faktiskt säger "du tilltalar inte mig på det här viset"?!

Som det är nu mår sambon hemskt dåligt och jag är både arg och ledsen, och lillebror tycker såklart det är jättejobbigt då hans storebror ju är hans idol... Jag är även rädd för hur detta ska påverka relationen mellan lillebror och pappa. Någon med tankar och råd?

sassan220

Äldre 11 Oct 11:48

#1

Jag tror att många av oss som är födda på 60-80 talet och nu är föräldrar tog bra mycket mer ansvar hemma och för sig själva när vi var barn och tonåringar. På gott och ont kan jag känna för egen del och jag gör mycket mer för mina barn både rent praktiskt men också känslomässigt för mina barn än vad mina föräldrar gjort för mig.

Vid 13 år har pojken kanske just kommit i puberteten. Han har ännu inte kommit på att han ska bry sig hur han ser ut eller luktar, för bara nåt år sen hade det inte ens börjat. Vuxna behöver nu styra in honom på att sköta sin hygien mer regelbundet och att han tar ansvar för det. Barn är dessutom olika, liksom vuxna. En del 13-åringar kanske du skulle få baxa ut ur duschen när de stått där i en timme och skärskådat varje detalj på kroppen.

Vad gäller 18-åringen så verkar du lite svartsjuk på att din man vill reparera relationen. Han må ha betett sig illa mot sin pappa men inget kommer ju att bli bättre av att han utesluts ur gemenskapen för det? Ska det gälla alla som beter sig lite illa mot bättre vetande i stundens hetta? Är det inte bättre att pappan visar att hans kärlek är ovillkorlig och att relationen tål en del törnar mellan förälder och barn? Pojken må vara 18 år och vuxen i vissa bemärkelser, men hjärnan med konsekvenstänkade och emotionell utveckling är inte färdigvuxen förrän i 25-årsåldern.

sextiotalist

Äldre 11 Oct 11:53

#2

sassan220 skrev 2016-10-11 11:48:52 följande:

Jag tror att många av oss som är födda på 60-80 talet och nu är föräldrar tog bra mycket mer ansvar hemma och för sig själva när vi var barn och tonåringar. På gott och ont kan jag känna för egen del och jag gör mycket mer för mina barn både rent praktiskt men också känslomässigt för mina barn än vad mina föräldrar gjort för mig.

Vid 13 år har pojken kanske just kommit i puberteten. Han har ännu inte kommit på att han ska bry sig hur han ser ut eller luktar, för bara nåt år sen hade det inte ens börjat. Vuxna behöver nu styra in honom på att sköta sin hygien mer regelbundet och att han tar ansvar för det. Barn är dessutom olika, liksom vuxna. En del 13-åringar kanske du skulle få baxa ut ur duschen när de stått där i en timme och skärskådat varje detalj på kroppen.

Vad gäller 18-åringen så verkar du lite svartsjuk på att din man vill reparera relationen. Han må ha betett sig illa mot sin pappa men inget kommer ju att bli bättre av att han utesluts ur gemenskapen för det? Ska det gälla alla som beter sig lite illa mot bättre vetande i stundens hetta? Är det inte bättre att pappan visar att hans kärlek är ovillkorlig och att relationen tål en del törnar mellan förälder och barn? Pojken må vara 18 år och vuxen i vissa bemärkelser, men hjärnan med konsekvenstänkade och emotionell utveckling är inte färdigvuxen förrän i 25-årsåldern.

Jag skulle nog säga tvärtom, det var väldigt få vänner till mig som gjorde något hemma (född på 60-talet), däremot så skjutsades man inte överallt och föräldrarna hängde inte på träningar eller så. Utan den biten fixade man utan sina föräldrar.
Jag håller inte heller med om att ts är svartsjuk, snarare frustrerad (och jag hade varit lika frustrerad i samma situation). Hade det varit att reparera relationen så hade det var en sak, men här måste troligen mannen fjäska och dalta med sonen för att han ska vara nöjd.

Man kan nog inte bara skylla på att han endast är 18 år, någon gång så måste även de som växer upp ta ansvar över sitt beteende.

Anonym (Utmattad bonusförälder) Trådstartaren

Äldre 11 Oct 12:00

#3

sassan220 skrev 2016-10-11 11:48:52 följande:

Jag tror att många av oss som är födda på 60-80 talet och nu är föräldrar tog bra mycket mer ansvar hemma och för sig själva när vi var barn och tonåringar. På gott och ont kan jag känna för egen del och jag gör mycket mer för mina barn både rent praktiskt men också känslomässigt för mina barn än vad mina föräldrar gjort för mig.

Vid 13 år har pojken kanske just kommit i puberteten. Han har ännu inte kommit på att han ska bry sig hur han ser ut eller luktar, för bara nåt år sen hade det inte ens börjat. Vuxna behöver nu styra in honom på att sköta sin hygien mer regelbundet och att han tar ansvar för det. Barn är dessutom olika, liksom vuxna. En del 13-åringar kanske du skulle få baxa ut ur duschen när de stått där i en timme och skärskådat varje detalj på kroppen.

Vad gäller 18-åringen så verkar du lite svartsjuk på att din man vill reparera relationen. Han må ha betett sig illa mot sin pappa men inget kommer ju att bli bättre av att han utesluts ur gemenskapen för det? Ska det gälla alla som beter sig lite illa mot bättre vetande i stundens hetta? Är det inte bättre att pappan visar att hans kärlek är ovillkorlig och att relationen tål en del törnar mellan förälder och barn? Pojken må vara 18 år och vuxen i vissa bemärkelser, men hjärnan med konsekvenstänkade och emotionell utveckling är inte färdigvuxen förrän i 25-årsåldern.

Ang 13-åringen, visst är det så. Jag funderar mest över hur mycket man ska serva honom och hur mycket man kan kräva av honom... Jag tycker tjatande är fruktansvärt, både för oss vuxna och känner att det omöjligt kan ge ett barn så himla mycket att de vuxna bara tjatar och tjatar. Jag vill ju att han ska bry sig själv. Duschandet är ju en sak, det lär han sig väl med tiden. Men det här med att inte kunna företa sig något över huvud taget utan att få tydliga order om det? Det känns oroväckande?

Jag hoppas verkligen inte att jag känner som jag gör pga svartsjuka, jag får allt jag behöver av min sambos uppmärksamhet mm och för mig som haft en ostadig relation med min egen var är det verkligen viktigt för mig att han prioriterar sina barn högt. Jag har också tänkt och känt att det är viktigt att han visar ovillkorlig kärlek när 18-åringen agerat ut tidigare, men det liksom vände för mig nu i och med att sonen anklagar sin pappa för saker som känns helt absurda, och som sårar pappan så fruktansvärt mycket. Jag vill vara helt för ovillkorlig kärlek men... ska ett barn få bete sig hur som helst mot sin förälder utan konsekvenser? Mina egna föräldrar hade aldrig accepterat att jag sa så elaka saker till dem, jag hade blivit skickad till mitt rum och det tycker jag är helt ok! Jag vet ju att de älskar mig ändå, men det handlar om att ens ord och handlingar FÅR konsekvenser i livet. Bör inte föräldrar lära sina barn detta? Känner mig så kluven.

Anonym (Utmattad bonusförälder) Trådstartaren

Äldre 11 Oct 12:11

#4

sextiotalist skrev 2016-10-11 11:53:10 följande:

Jag skulle nog säga tvärtom, det var väldigt få vänner till mig som gjorde något hemma (född på 60-talet), däremot så skjutsades man inte överallt och föräldrarna hängde inte på träningar eller så. Utan den biten fixade man utan sina föräldrar.
Jag håller inte heller med om att ts är svartsjuk, snarare frustrerad (och jag hade varit lika frustrerad i samma situation). Hade det varit att reparera relationen så hade det var en sak, men här måste troligen mannen fjäska och dalta med sonen för att han ska vara nöjd.

Man kan nog inte bara skylla på att han endast är 18 år, någon gång så måste även de som växer upp ta ansvar över sitt beteende.

Det är just så jag känner! Det känns inte konstruktivt det sambon håller på med nu, det känns som att sonen inte är nöjd förrän sambon daltar och fjäskar och kryper på knäna och jag tror nästan sambon är villig att göra det för han är så rädd att förlora sin son. Men jag tror verkligen det finns en grund med en fin relation och mycket kärlek så jag tror knappast sonen är borta för alltid.

Jag misstänker att den här reaktionen kommit av att sambon helt plötsligt har annat i sitt liv OCKSÅ, han har absolut inte prioriterat bort sina söner utan tvärt om väldigt mån om att anpassa efter dem, men eftersom jag också bor här nu och vi har ett liv även när barnen inte är hemma, så har det ju såklart blivit lite annorlunda. Jag vill och förväntar mig fortfarande att barnen sätts först men visst har jag har kommit med lite synpunkter på hur rimligt det är att en pappa städar sina tonåringars rum, eller skjutsar dem till kompisar när de har mammavecka och det är jobbigt att åka buss. Så han har absolut börjat sätta lite mer gränser och ställa lite mer krav, men det är verkligen lite och inget orimligt eller drastiskt alls... Men tydligen var även detta för mycket för 18-åringen?!

Anonym (ii)

Äldre 11 Oct 12:18

#5

vad säger skolan om 13-åringen ,läxor osv? För om det här är ett problem borde de kunna hjälpa till med åtminstone den biten.

18-åringen kanske får besinna sig på egen hand ett tag

Min sambos tonåringar, vad ska vi göra?!

INNEHÅLL