nyss fått MF och försöker igen?

Alltså jag är helt skakig. 38 dagar efter missfallet så tror jag att jag plussat!! Fått två jättesvaga plus idag,båda från billiga testertester. Blir ett nytt imorgon. På freda morgon ska jag ta ett digitalt. Nu är det bara hoppas plusset blir starkare och att den stannar kvar i magen denna gång <3

Hoppar in här jag med, har följt tråden på avstånd. Jag fick MA i augusti. Jag fick reda på mitt missed abortion på RUL i vecka 20 och liten hade lämnat oss i vecka 16. 
Det var kämpigt, eller är det fortfarande och mina tankar på bebis och graviditet har tagit över mig. Vi försöker igen och hade ÄL igår, nu håller jag tummarna för att vi lyckas få ett plus som vill stanna med oss en hel grav. 
Oron och rädslan för att det ska ta glädjen för en ny grav finns det absolut. Hur känner ni andra? Är ni lite ängsliga för att inte kunna njuta av en gravidet fullt ut? 

Man tar en dag i taget, vissa dagar är allt bra till att nästa dag kännas som att man drunknar i sorg.

Alltså jag är helt skakig. 38 dagar efter missfallet så tror jag att jag plussat!! Fått två jättesvaga plus idag,båda från billiga testertester. Blir ett nytt imorgon. På freda morgon ska jag ta ett digitalt. Nu är det bara hoppas plusset blir starkare och att den stannar kvar i magen denna gång <3

Åh nej! Känner igen dig från tidigare trådar...beklagar er förlust. Var du med beräknad till januari? Kanske från den tråden jag minns dig...

Vi förlorade vår lilla juli nämligen, i v 13..hjärtat stannat i 12+2. Hade det väldigt kämpigt efteråt med rester som inte gav sig, så två operationer och massa skit senare så skulle vi haft ÄL för ca 2 veckor sen, fick stegring men ägget släppte inte. Så BIM idag eg men lönlöst ju, så väntar bara på mensen. Men den kan bli lite senare när ÄL har uteblivit så vet inte när den tänker komma...

Har fått Letrozol för nästa cykel för att puffa igång ÄL (hade ÄL förra månaden som vanligt, sågs på VUL, men hade inte fått OK på att köra den cykeln tyvärr). Sen får jag Gonal F på dag 7 och efter ÄL ska jag ta Lutinus. Äter även Trombyl nu...är med helt uppslukad av tanken på en ny graviditet...känns som vi tappat 4 månader snart pga allt strul..men glad vi sökt missfallsutredning privat och att vi nu får stöttning med mediciner. Så känns skönt dra igång med det när cykeln kommer igång!

Kom du i fas fort efter förlossningen eller hur var det för dig? 

kram  vet hur det känns...sorgen är enorm

Ja då är det så..var med i den gruppen, hade BF 31/1...fasar för den dagen..att kanske inte vara gravid då och att allt kommer kännas så sjukt hopplöst. I morgon är BF för vårt första missfall...så är nere i en liten svacka känner jag, lätt för att gråta och känner mig trött på alla sätt...usch. 

Ja vi har gått privat för att få hjälp, får inget via landstinget förrän efter 3 missfall..men fyller snart 40 så vill inte förlora mer tid, då lägger jag hellre de pengarna. 

Är med livrädd, men längtan efter ett gemensamt barn är större, så då måste vi fortsätta och ta oss igenom den oron...men tror inte jag kommer kunna njuta fullt ut förrän efter v 24 eller så...när man ev kan rädda en liten om nåt händer...och det känns så trist, med de andra barnen har jag kunnat njuta och vara glad. Och även denna sista grav så var jag lycklig och tänkte att första missfallet bara var otur. Men på KUB var jag jätterädd och sa, min största fasa är att den lille ska vara död...och jag spelar upp de orden om och om igen...att nu skulle jag vilja se ett hjärtljud här med..men nej, jag är hemskt ledsen, jag ser inget. 

Jag såg ju själv att liten var stilla och inget pickade..men var ju så lagom och rätt i storlek. Hade stannat bara 2-3 dagar innan..tänk om vi hade gjort KUB en vecka innan, då kanske vi hade fått detta besked så mycket senare...

Precis så känner jag med, att inte vara gravid då... att man blir så himla påmind om hur tomt och värdelöst det är. 

Förstår din svacka, känner att man ramlar ner i en sån lite nu och då. 

Ja ultraljudet spelar upp sig när man tänker på det, såg den lilla stilla och kände bara hur all färg försvann från ansiktet. Hade känt att ngt var annorlunda, jag sa dagen innan till min mamma att nu ska vi så att han/hon lever också. Så hände det som inte fick hända... mardröm! Jag önskar inte min värsta fiende samma erfarenhet. Hemskt. en lamslagande sorg som tar över och det hemska att komma hem ovh berätta för barnen som varit så glada, frågat och pratat så mycket om  de lilla syskonet. Det blir så fel och det är jag också rädd för... deras reaktion på att eventuellt få ett syskon i framtiden. Hur reagerar dom på det beskedet?

Hoppas jag kan dölja det länge, om det sker att jag lyckas bli gravid igen.

Jag beklagar er förlust! =(

Håller tummarna för att det är vår allas tur snart! 

Vägen till ett plus känns så otroligt tuff vissa dagar