Förlossningsdepression. Hur vet man?

Först av allt vill jag beklaga det som hänt dig..

Jag tror att du skulle behöva slka hjälp, oavsett om det är förlossningsdepression eller inte. Du har varit med om ett trauma, vilket kan vara svårt nog att hantera.. till råga på allt har du en nyfödd, ont i kroppen, kommer lida av sömnbrist, är full av hormoner, krångel med amningen osv. Jag hoppas du får bra hjälp och Jag önskar dig verkligen lycka till. :)

Du har gått igenom ett stort trauma där du var nära att dö så dina känslor är fullständigt normala och förståeliga. Ett tydligt tecken på trauma är just att man distanserar sig som du gör till barnet. Det är kroppen som vill skydda dig från att bli mer skadad. Det kan gå över av sig själv men om det inte gör det kan det skada anknytningen till barnet så jag tycker det vore klokt att söka hjälp redan nu. Men det är inget fel på dig, det är en nödvändig och jobbig reaktion på en fruktansvärd händelse som du behöver få bearbeta.

Sök hjälp är mitt tips också!
Om du orkar så ta gärna kontakt med sjukhuset där ditt barn föddes. Förhoppningsvis finns personal som minns dig och kan gå igenom händelseförloppet med dig. Så att du får svar på vad som hände (om du inte har allt klart för dig eller har frågor) och allt som du kan tänkas fundera på.
Väntar du är risken att du går runt och bestämmer dig för en historia som du tror på, som kanske inte stämmer med verkligheten.
Har man fått alla fakta brukar det vara lättare att bearbeta.

Jag ångrar så att jag inte gjorde precis detta, för när jag insåg att jag hade obesvarade frågor som jag skulle behöva få svar på för att läka, så hade det gått jättelång tid och jag kände mig fånig. Och sköterskan + barnmorskan på BVC och MVC hade ju ingen aning om exakt vad som hänt, utan de fick ju försöka stötta på sitt sätt.

Sen när du kommit in lite mer i rutinerna kring det lilla barnet, vilket är en jättestor sak i sig ju  när man precis fått en bebis, så kanske en regelbunden samtalskontakt med just fokus på dina känslor kring ditt barn och traumat kan vara bra. Om du fortfarande mår dåligt då.

Jag har pratat med kirurgen många ggr. Ska tillbaka om 3 veckor och gå igenom allt. Läkarna har varit fantastiska. Han sa rakt ut att han inte trott att jag skulle klara mig. Jag vet inte om jag ska vänta med att söka hjälp tills jag har varit där. Kanske räcker det med att gå igenom förloppet och varför det gick så fel.

Tröttheten spelar säkert stor roll för mina känslor för barnet. Det och att vi inte fick spendera dom första 2 veckorna ihop.

Allt blod i min kropp är ju också donerat. Tydligen fungerar det inte lika bra som ens egna blod. Vilket gör mig mer trött.

Tack. Det känns som om jag ältar och alla runt omkring mig tycker att jag bara ska vara glad för jag överlevde ju.

Men det räcker inte. Jag kan inte trycka på en gladknapp. Är ledsen och besviken. Magen är uppsprättad från naveln och ner, 2 ggr. Inga fler barn. Allt känns tufft. Sen drömmer jag mardrömmar på natten om operationer och sjukhus.

Tack. Ska prata med bvc om de kanske kan ordna någon till mig.

Vill bara kunna njuta av den här tiden med mitt barn. En otroligt snäll bebis. Tyvärr så uppskattar jag nog inte det så mycket som jag borde.

Vill börja med att beklaga det som hänt dig.

Du ska absolut söka hjälp. Din kropp har gått igenom ett enormt trauma och vi ser ibland att personer som varit med om liknande saker hamnar i svåra livskriser. Som du själv beskriver kan anknytningen också bli svår, din kropp har fullt upp med sitt eget trauma. Anknytningen påverkar också amningen enormt.

Hör först med sjukhuset. De brukar ha kuratorer knutna till olika enheter, jag tror någon från en enhet med erfarenhet av förlossningsvård/neonatologi/gyn kan vara bra för dig eftersom de ofta handhar kvinnor med traumatiska förlossningar. Hör av dig ex till BB avd eller förlossningen och hör var du ska vända dig. Alternativt om sjukhuset har en special-mödravård kan du ringa dem också.

Annars bör kirurgen, din vanliga mvc eller BVC också kunna hjälpa dig med vidare kontakt.

Lycka till och ta hand om dig.

Tråkigt att höra! Måste varit fruktansvärt! Jag håller med föregående, oavsett om det är en förlossningsdepression eller inte så bör du få hjälp. Ett sånt trauma måste vara tufft.

Själv fick jag lätt panik över att livmodern inte ville komma ut och jag kände hur blodet rann ut och de kallade in extra personal. Min man höll i bebisen och jag var hög på lustgas och trodde jag skulle dö. Tog mig två veckor innan jag kunde släppa det trots att inget hände! (Den kom ut i sista sekund). Därefter tog det mig 6 veckor att knyta an till barnet. Alltså innan jag kände någon kärlek alls. Tyckte mest det hela var konstigt. Så med det sagt, det du varit med om måste vara supertufft! Ta det lugnt, sök hjälp och låt det få ta tid. Klart du inte måste vara glad! Dom som säger så har nog inte varit med om något trauma. Och klart man blir rädd om man är nära att dö och har två små barn!

Jag menar såklart moderkakan :)

Jag har pratat med bvc nu och de ska ordna en kurator åt mig. Jag tror att jag behöver det. Kan inte prata med min familj då de bara tycker att jag ska vara glad att allt gick bra.

Har även fått kommentarer som att det inte var så farligt för mig för jag var ju nedsövd och visste inte hur illa det var medan min familj fick veta att om jag inte började blöda dom närmsta 48 timmarna så fanns det en chans att jag klarade mig. Alltså betydligt jobbigare för dem.

Kag ska till min kirurg om ett par veckor. Har så många frågor som jag hoppas få svar på.

Är så ledsen och har nu gett upp amningen helt. En stor sorg och misslyckande. Detta blev mitt sista barn och hade önskat så att jag kunde amma honom.

6 veckor är ganska lång tid. Det har gått 4 för mig nu. Men jag har bara haft hand om sonen i 2 veckor.

Vet inte vad jag känner för honom. Beskyddarinstinkt typ. Kan inte säga att jag älskar honom.

Jag börjar ju sakta bli bättre, mindre ont, mer ork. Men jag vill bli glad och njuta av mitt barn.

Är tack och lov sjukskriven en månad till så jag har hjälp här hemma varje dag. Annars hade det aldrig gått och jag tror jag hade varit betydligt sämre psykiskt än vad jag redan är.