Vänskapsrelationer och vem berättar man för?

Jag tar aldrig upp ämnet till diskussion utan endast om någon bjuder in till det. Jag frågar aldrig hur det går för det lär man få veta med tiden :) inte heller om man har planer på att skaffa barn. Sen kan man ju prata rent allmänt, men förstår att det kan vara känsligt för de som är mitt uppe i sin kamp, men det går ju inte att förbjuda samtalsämnen. Vi har själva svårt att få barn pga pco men blev oplanerat gravida för några år sedan. Många tar för givet att bara för att det gick en gång så går det alltid lätt.

Jag är öppen mot vänner, men inte kollegor. Kanske för att andra i min omgivning är öppna med att de går utredning eller försöker med ivf osv. Jag upplever det positivt att kunna vara öppen, dels för att det inte ska vara skamligt och dels för att det hjälper andra att känna att de inte är ensamma. När en öppnar sig så öppnar sig ofta andra och det är fler än vad man tror som har svårigheter.

Mitt råd är att kanske anförtro dig åt någon mer vän som också kan hjälpa till att avleda den typ av samtal när det dyker upp, Om man inte vill skylta med att man försöker. Det skönaste är nog att berätta, alla förstår nog men har inte tänkt på att det upplevs jobbigt att prata om barn och graviditeter med någon som längtar och längtar. Även om ni vill att det ska vara privat osv...Om du känner att du vill ha en relation med de du stöter bort hade jag berättat eftersom de säkert undrar vad de gjort fel osv. Om de inte förstår så är de ju ändå inte riktiga vänner. Sen lovar jag att alla blir lika glada och överraskade den dagen det tar sig och du plussar :)

känn ingen skam för att du längtar eller att det är smärtsamt och frustrerande med den typ av samtalsämne, kanske finns det fler i din omgivning som upplever samma sak som inte heller berättat?

Har ni börjat utredning förresten?

Långt inlägg men känner så med dig!

Stor kram

Tack för svar! Det får vara hur långt det vill, jag läser :) 

Jag tror, när jag tänker på det nu, att anledningen till att jag inte berättat för dessa människor är för att hela deras världar totalt domineras av bebisar. (En precis fått, vilket måste få va okej men det triggar många samtalsämnen, en annan är näst intill besatt av tanken på att få börja försöka och pratar om det 24/7 som att när man väl övertygat sin partner så kommer det en nio månader senare)
Och jag har en föreställning av att om jag berättar hur jobbigt det här är för mig, så känns det som att ungefär 50% av samtalsämnena går bort, på grund av att de får trippa på tårna runt mig. 

Det är alltså inte ett samtalsämne här och där nån gång varannan vecka, det är på tapeten varenda gång vi ses. Oavsett om det bara är jag + en, eller i en stor grupp. 
En av tjejerna uttryckte till och med för ett tag sen att hon trodde att vi försökte, att hon hade tolkat det så vid ett tillfälle. Det fick mig nästan att tappa humöret på henne, efter alla hennes utageranden och frågor. Och mitt tålamod är ändå bra.. Som exempel fick hon mig att gå och köpa graviditetstest med henne en gång (visste inte att det var det vi skulle göra) som hon skulle ta dagen efter för att hon tyckte att hon hade massa gravidtecken (önsketänk). Vilket hon även påpekade tre gånger minst under inköpet. Varpå hon morgonen efter påpekade för både mig och min man att det var inget! Utan att vi ens frågat. Så himla onödigt bara 

Sorry, det bara kokar i mig när jag tänker på det.. 
Just nu känns det bara skönt att inte umgås för att jag mått så dåligt av att göra det. 

Vi har börjat en utredning och får hjälp. Äggstockarna och hormonvärdena ser fina ut och jag har normal om än lite oregelbunden ägglossning.

Men vissa dagar går det bra, solen skiner och man har annat att tänka på. Andra får man börja dagen med att sitta där med stickan i handen och få besked om att det inte gick den här gången heller. Ja, du vet säkert själv.
Kastas mellan hopp och förtvivlan. 

Tackar gudarna för att jag har min man vid min sida. 

Vi berättade för några få, men fick antingen bara typ "jaha" till svar eller nåt elakt så vi gav upp. För några år sen berättade vi allt för en vän till maken. Hon kunde ta det och vi blev nära vänner vi med. Under de 10 år det tagit att bli höggravid undvek jag gravida och småbarnsföräldrar för jag orkade inte med dom. Så jag slapp allt snack som tur var.

Att fråga nån om de ska "skaffa" barn är helt tabu anser jag! De kanske försökt länge, men inte kan, eller bara inte vill eller nyss börjat och vill hålla det hemligt. Det angår helt enkelt ingen annan.

Men åh! Grattis till er graviditet även om det var ett tag sen. Då har ni en flicka eller pojke redan? försöker ni er på syskon?

Jag är så ny här fattar ju inte hur man svarar samtidigt som man ser texten man svarar på. Haha.. 

Man trycker på citatsymbolen i högra övre hörnet av inlägget så citeras det man vill svara på. Menade du jag förresten? Jag är höggravid nu. Exakt 10 år sen vi började försöka.

Tänk att jag tänkte aldrig att det här skulle komma att bli en sak som skiljde mig från vänner. Men det var ju nästan naivt att tänka så nu när jag är här. 

Jag tror, eller vill tro iaf, att de flesta i min gamla och så rotade vänskapskrets skulle bry sig och jag skulle inte ha så svårt att berätta för dem. Nu är inte de här, eftersom jag inte bor kvar i vår hemstad längre. Och förutom dem känns det här för privat. Och då vill jag såklart åt andra hållet att vårt privatliv respekteras. 

Skönt att höra att andra inte heller tycker det angår någon annan, om man inte väljer att berätta själv. Man blir lite galen av att bara ha sin egen åsikt att förlita sig till under en för lång period. 

Nej men givetvis grattis till er med! Vilka äkta kämpar ni är! 
Det jag antar att man inte kan ta ifrån någon som kämpat så länge i jämförelse med de som inte planerat det, är styrkan man bygger tillsammans på vägen dit och att äntligen lyckas! Det får mina ögon att tåras lite när jag tänker på det. Åh vad jag längtar dit!

Hur var det när ni fick veta? Och när får ni äntligen träffa henne/honom?

Nej men givetvis grattis till er med! Vilka äkta kämpar ni är! 
Det jag antar att man inte kan ta ifrån någon som kämpat så länge i jämförelse med de som inte planerat det, är styrkan man bygger tillsammans på vägen dit och att äntligen lyckas! Det får mina ögon att tåras lite när jag tänker på det. Åh vad jag längtar dit!

Hur var det när ni fick veta? Och när får ni äntligen träffa henne/honom?

Trainee:

Det blir väl tyvärr lätt så att det blir mkt bebissnack, jag var först ut i min bekantskapskrets, trodde jag skulle vara sist. Gled ifrån en del kompisar då vi levde väldigt olika liv även om jagibörjan var ute och åt, gick på AW osv. Nu när det är förskola osv så finns inte tiden och är inte något jag prioriterar längre.

Jag umgicks mkt med min föräldragrupp och där ventilerade jag och hade bebissnacket och väldigt lite med de som inte har barn. För helt ärligt så är man inte så intresserad av när någon annans barn vänt sig om eller bajsat när man inte själv är mitt i. Tror att många har svårt att förstå varför andra inte vill prata om det hela tiden när det upptar deras hela värld när de sitter där med sin bebis.

Självklart ska man inte berätta om man inte vill, vi får mycket tjat om att det är väl dags för ett syskon snart så att barnen kan ha glädje av varandra...Men 1. Jag har inte varit sugen förarens för ett tag sedan för jag spydde från v.5 fram till förlossning och blev inlagd på sjukhus och 2. Vi försöker men det går ju inte så bra, men nu försöker vi intensivt med hormontabletter som jag mår ganska dåligt av och jag orkar inte förklara för de som inte är väldigt nära då alla undrar (även om de inte frågar) om man är gravid eller inte typ. Jag har sagt att vi börjat försöka lite till de som är i vårt umgänge men inte tillhör de närmsta. Mina närmsta vet, men de frågar inte eller så om jag inte själv tar upp ämnet.

Man får ta avstånd för ditt välmående går alltid i första hand. Och din kompis är kanske fortfarande i det stadiet när man försöker och det är spännande vilket ju de flesta tycker att det är, tills man börjar undra om något är fel och varför man Inte lyckas. Den där gränsen när spänning och förväntan övergår i förtvivlan och frustration och ledsamhet har hon kanske inte kommit till (och förhoppningsvis slipper).

Fint att du har en man som är stöttande och kanske också förstår. Själv känner jag att det börjar tära lite på vårt förhållande, någon annan som känt så? Det är liksom inte kul att ligga på beställning då det för oss kommit att handla om att leverera och att ligga varannan dag för att inte missa "chansen". Jag har funderingar på att köra Ivf då jag vet att sannolikheten för att lyckas är relativt hög (många ägg av hög kvalitet) och för att slippa pressen varje gång som jag och min man känner varje gång vi ska mysa. Men det är ju ganska dyrt då vi inte får hjälp av landstinget.

Skönt att ni startat utredning, jag tycker att det är skönt att ha satt igång karusellen för då känns det i alla fall som att någonting går framåt :) även om jag nu känner för att ge upp och skita i det stundtals.

Se till att gör lite kul saker och sådant ni mår bra av om ni har möjlighet :)

Jagärbarajag: stort grattis! Vad spännande och fantastiskt att det äntligen är er tur :)

Åh tråkigt att höra att det går tungt. IVF ska väl inte heller vara någon piece of cake vad jag förstår med massa sprutor och ingrepp. Kan inte så mycket om det än men man får inte ekonomiskt stöd i det om man redan har ett barn eller?

Det känns redan bättre nu när jag fått skriva om det lite. Mycket mindre ensamt. 

Skönt att ha någon att ventilera sig med där man inte blir dömd :)

Nej det är nog skitjobbigt för jag reagerar starkt på hormoner. Precis när man har ett barn får man inte hjälp med det. Hoppas dock att vi slipper.

Kämpar vet jag inte, vi ville ha barn och gav inte upp helt enkelt.   Tror det är ca 20% av alla som kämpat mer än några år för att få barn som separerar/skiljer sig så klarar man av det blir man nog väldigt sammansvetsad.

Vi har haft flera missfall så nån glädje har det egentligen aldrig varit utan bara ren skräck för ett missfall till. Det är jättesvårt att tro efter så många år och så många missfall, men nu ser det bra ut i alla fall. Drygt 2 månader kvar.