I vägs ände?

Ja, vad ska jag säga... Jag tar det från början:

Tre år sedan träffade jag min sambo. Störtkära ganska på en gång, men också väldigt olika. Han har två barn, då 13 resp 16, nu 16 resp 19.

Ett år in på förhållandet flyttade vi ihop, vi bodde i olika städer och vi kände att ska vi satsa så fick vi flytta ihop. Sedan dess har det varit en kamp.

Först fick den nu 19-åriga sonen en depression, skulle ta livet av sig, hoppade av gymnasie nr 1, sedan gymnasie nr 2 för att nu i höst hoppa på en folkhögskola. I väntan på folkhögskolan så har han mått lite bättre i våras.

Ja då får tjejen på 16 anorexi. Hela våren har gått åt att parera allt det innebär med hennes detaljstyrning inte bara vad hon själv äter, utan vad alla andra gör och äter. Alla går på äggskal. Hon klarade knappt slutbetygen, men kom ändå in på gymnasiet, tack och lov. Men nu pallar hon inte att gå där heller.

Och nu när hon börjat gå på BUP och gått upp lite i vikt, ja då hoppar 19-åringen av sin folkhögskola efter fyra dagar. Och när han nu fick reda på att han inte kunde plugga det hemifrån så fick han psykbryt och gick till psykakuten där han är inskriven till imorgon.

Under allt detta blev jag sjukskriven förra hösten, delvis pga mycket på jobbet, men det hade gått om jag inte haft allt detta ovanpå det. Och nu när jag är tillbaka på heltid, så går allt åt helvete igen hemma.

Jag håller mig på behörigt avstånd från problematiken, det måste pappa och deras mor lösa. Jag har aldrig varit otrevlig mot ungarna. Jag pratar alltid väl om deras mor. Jag försöker vara en positiv vuxen. Men nu går det inte längre.

Vad gäller pappan, så gör han allt för sina barn. Men han curlar dem också in absurdum. Och det är vi inte ense om, men jag har slutat att orka ens gå på om det. Jag ger snart upp.

Jag älskar pappan. Och när vi får ha det barnfritt ihop och han kan för en stund lämna tankarna kring detta så är det bra, faktiskt jättebra. Men det är så sällan. Och jag mår psykiskt dåligt av att vara mitt i bråk och stress om mat, om skola, om allt. Mitt hem är inte nån fristad, utan när båda ungarna är här så undviker jag att komma hem.

Å andra sidan måste väl detta vara övergående? Om några år är det äntligen bara vi två och ett normalt liv. Men blir jag sjuk på kuppen igen? Det orkar jag inte med. Ska jag bo annanstans tills dess? Då måste de också flytta till mindre lägenhet av ekonomiska skäl.

Jag vet inte längre. Det känns så jävla orättvist när kollegor berättar om sina barn i gymnasiet som ska på utbytesår i Australien. Tänk om vi hade det så! Tänk om vi kunde ha mysigt med dem nån gång?! Hemma är det två psyksjuka barn som aldrig verkar bli bättre och som får oss alla (absolut inte med vilje, det vill jag understyka!) att må skit.

Och snart brakar nog pappan ihop också. Vem skulle inte det i hans sits, han är en hjälte som klarat av allt hittills. Och jag räcker inte till att stötta honom heller på det sätt jag skulle vilja känner jag. Han säger att han har full förståelse om jag lämnar det här ofriska. Men att lämna honom mitt i allt är också ett svek anser jag, det är det sista han behöver. Jag älskar ju honom!

Vad fan ska man göra?

Anonym (...)

Äldre 6 Sep 21:46

#1

I nöden prövas vännen .. Har du inga övriga som behöver dig, så kanske du kunde hjälpa din man. Du har verkligen inte moralisk skyldighet att göra det, men känner du att du fixar det, så är det kanske det du bör göra. Kanske vänder det för barnen och då har du alltid din plats i familjen eller så gör det inte det och då vet du själv att försökte.

Gung Ho

Äldre 7 Sep 21:11

#2

Ett barn deprimerat ett annat med anorexi. Känns som det ligger faktorer bakom som inte kommer fram i TS inlägg..

Anonym bonusmorsa TS Trådstartaren

Äldre 8 Sep 07:52

#3

Gung Ho skrev 2016-09-07 21:11:05 följande:

Ett barn deprimerat ett annat med anorexi. Känns som det ligger faktorer bakom som inte kommer fram i TS inlägg..

Ja jag undrar också vad sannolikheten är att det är två med psykiska problem. Deras föräldrar skiljde sig tre år sedan, deras pappas beslut. Barnen har sagt till honom att de är glada för att se honom vara lyckligare nu, så baserat på det så verkar de inte ha lidit allt för mkt av skilsmässan. Båda går ju i olika former av terapi, men något bakomliggande har aldrig kommit fram; den ena har enligt terapeuten "skolfobi" och den andra har nog inte kommit så långt som att prata om orsakerna till sin ätstörning. De har också en väldigt öppen dialog med sin pappa om allt, så jag tror inte att de har några mörka barndomstrauman att tampas med heller.

Min relation till dem är bra, vi har aldrig bråkat, dottern delar förtroenden med mig ibland, de vill ha med mig på sina pappa-fikan de har regelbundet (trots att poängen är att de ska få pappa-tid); jag tror inte jag är någon bov i dramat. Men kanske det på något underligt sätt ändå? I så fall drar jag direkt.

Några konstruktiva idéer om vad det är för skit som kan orsaka allt detta är välkomna. Sedan är ju psykiska ohälsan hög bland tonåringar numera, men såhär illa...?

Ess

Äldre 8 Sep 18:24

#4

Osannolikt är det inte, eftersom benägenheten att utveckla olika psykiska problem är ärftlig.
Jag tror inte att du har någon del i deras problem, för precis som du skriver så är den psykiska ohälsan bland unga stor idag. Skolan är upplagd för en medelsvensson grupp, passar man inte in i den utan är för bra, eller ligger efter, så blir det ett stressmoment. Många oroar sig för att de inte ska hitta ett jobb, eller att de inte ska klara av jobbet, osv. Något tips eller råd har jag inte, mer än att gå på bup/psykvården tills dom hittar en behandling som fungerar.

För din egen del så får du fundera på om du verkligen orkar med allt detta och att stötta din man. Det är inte heller något man kan ge råd om eftersom alla har olika tröskel för vad de orkar med.

I vägs ände?

INNEHÅLL