Vilken fin syster du verkar vara! Jag blir alldeles varm i kroppen över hur mycket du verkar bry dig och hur väl du vill henne.
Det ovanstående skrev om stress är ett bra tips. Är det något vi i regel får höra konstant är det just att vi ska slappna av och att det säkert funkar om man släpper det, får hjälp och så vidare. Det är dock en myt, och det är fruktansvärt när folk intalar en att ens innersta tankar är de som står i vägen för det man drömmer om, men detta verkar du ha stenkoll på redan.
Ibland ville jag prata med folk om ifall det INTE skulle funka att få barn. Det de flesta gärna gör är att de propsar på att det SJÄLVKLART kommer funka. Det är så man lärt sig i alla år att stötta folk, genom att säga att det kommer gå bara man orkar kämpa. Men i min och många andra ofrivilligt barnlösas värld är det faktiskt en ganska trolig framtid - att det inte kommer att gå. Man kan behöva ventilera tankarna och känna att det också är ok.
Lyssna om hon pratar med dig. Något av det svåraste med ofrivillig barnlöshet är att hantera sorgen. Ibland måste man få vara ledsen utan att försöka släppa det eller glömma det. Ibland behöver man inte tröst, utan någon som håller en sällskap i mörkret. Ibland behöver man bara få säga allt det som ligger och gnager utan att det blir utrett. Jag personligen har haft jättesvårt att stötta på detta sätt, men har lärt mig det under min egen resa mot barn. Jag undvek de som peppade för mycket, som analyserade för mycket och satte upp storslagna planer för hur mitt liv skulle bli bra igen. Ibland ville jag bara ha någon som inte försökte låtsas som de förstod när de inte gjorde det, utan som bara lyssnade och försökte ta in hur jag upplevde det.
Att inte bli dömd låter kanske självklart, men känns sällan självklart för den ofrivilligt barnlösa. Jag kan fortfarande känna nästintill hat mot en del som lyckas få barn lätt. Sjävklart vet jag att deras liv inte har något med mitt och göra, och jag önskar ingen på hela jorden den smärta det innebär att vara ofrivilligt barnlös. Men ändå sticker det så fruktansvärt i ögonen, framförallt i perioder när man själv mår sämre. I början hatade jag mig själv för att jag kände så och kunde inte stå ut med mig själv. Kanske känner din syster likadant, och då är det viktigt att 1. veta att hon inte är missunnsam på något sätt utan bara väldigt ledsen och 2. försöka få henne att förstå att det är ok att känna så.
Ett eventuellt tips som kan funka beroende på hur din syster är som person är att helt enkelt fråga henne rakt ut. Jag tyckte just rakhet var skönt. Inget inlindat, inget underförstått. Fråga henne hur du kan stötta henne.
Jag vill också tillägga att ditt engagemang att ställa frågan här om hur du kan agera är ett bevis på att du redan är ett stort stöd för din syster. Din välvilja och ditt engagemang gör säkert jättemycket för att hon ska känna att du genuint bryr dig om henne och vill hjälpa henne.
