• Anonym (Dottern)

    Vad kan man göra med en far som är alkoholist?

    Det är så att min pappa har varit alkoholist i ca 10 år. Han har förlorat nästan alla vänner och familj och jag är hans enda barn. Vi träffas mycket sällan nu för tiden och jag visste inte att det var så illa tills för ett par år sedan. Då var jag där och hälsade på. Klockan 4 på dagen däckade han, han pratar med sig själv och skriker i sömnen, han minns allt fel och går nästan inte att prata med. Det går inte en dag utan att han dricker, och han är bara 45 (var ung när han fick mig).

    När jag var där då åkte jag hem på kvällen eftersom jag inte stod ut och sa att jag inte kommer tillbaka förrän han slutat dricka. För ett år sen ungefär försökte han sluta, själv, och det slutade med att han skrek av smärtor och hans ben blev mörkblå osv. Så istället för att be om hjälp började han igen. Nu bjöd han dit mig på nytt och jag sa att han skulle sluta dricka om jag skulle komma och han sa att då kunde jag stanna hemma.

    Det här känns fruktansvärt för mig. Jag har ingen pappa! Ingen som kan komma på mitt bröllop eller vara morfar till mina barn. Ingen pappa att vända mig till för råd. Och jag vet att han kommer supa ihjäl sig. Han har hållit på nu i tio år och vissa perioder har han inte fått jobba för han haft så högt blodtryck och så får han medicin för det och fortsätter dricka.

    Finns det ens något jag kan göra? Kan man få en vuxen människa tvångsinlagd på något sätt? Eller är det bara att acceptera att jag aldrig kan få min far tillbaka?

  • Svar på tråden Vad kan man göra med en far som är alkoholist?
  • Anonym (Soc)

    Kontakta socialen.

    Behöver ej lvm a utan det finns massa behandlingar.

  • Anonym (Dottern)
    Anonym (Soc) skrev 2016-08-30 14:13:39 följande:

    Kontakta socialen.

    Behöver ej lvm a utan det finns massa behandlingar.


    Men om han själv inte vill sluta?
  • Anonym (Soc)
    Anonym (Dottern) skrev 2016-08-30 14:19:46 följande:

    Men om han själv inte vill sluta?


    Jag blev lvm-ad och valde frivillig vård.

    Åtta månader på behandlingshem istället för tvångsvård.

    Det var en läkare som lvm-ademig.

    Du som anhörig kan ringa socialen och kvm men börja med att ringa ditt först och prata med dem!!!

    Råd gör Hur du ska göra.

    Ibland räcker det med orosanmälan och sen sköter socialen resten.

    Med min pappa ringde jag hans chef och min pappa fick vård men valde att försätta och dog av att ramla full och slå i huvudet tyvärr.
  • Wilowa

    Jag börjar med att ge dig en kram! Hjärta

    Det är vidrigt att ha missbrukande föräldrar, min pappa är alkoholist och min mamma medberoende. Min pappa är inte lika under ytan som din pappa, han har klarat att sköta företag och hållit den yttre fasaden skapligt klanderfri. Fast under ytan är det allt annat än bra. Jag vet att man vill hjälpa, men du kommer vända ut och in på dig till ingen nytta om han inte vill själv. Det låter grymt, men han är vuxen och måste få göra sina egna val. Du kommer hamna i en karusell av lögner och besvikelser. Självklart kan du försöka hjälpa honom, men se då till att du håller det på en nivå som du klarar att hantera. inget blir bättre av att även du åker under ytan. 

    Min pappa ringde mig en gång och sa att han skulle ta livet av sig. Då blev det drag med polisinsatser, rymning och polisinsats igen och sedan tvångsinläggning i ett dygn. Sedan kunde de inte göra mer..man känner sig så hjälplös! Jag är två år yngre än din pappa, så jag har levt med detta väldigt länge. Det går att lära sig att acceptera situationen som den är, men det är ett sorgearbete som tar tid...och nej jag har ingen bra relation till min pappa trots att han pga sjukdom kunnat välja att vara nykter de senaste månaderna.

  • Ser0tonin

    Om individen själv inte vill sluta så kommer det tyvärr inte hålla. Det är ingen dans på rosor och då måste det kännas värt det. Men missbrukare tenderar ofta att tänka i andra banor, som t.ex.


    varför ska JAG ändra på MIG?
    Jag vill inte egentligen inte sluta, jag gillar (substans.)
    Alkoholen har blivit en del av personens identitet.
    Att sluta är ett helvete, det är inte värt det.
    Alla mina polare dricker/röker

    och listan kan göras lång.

     

  • Anonym (Dottern)
    Wilowa skrev 2016-08-30 14:34:03 följande:

    Jag börjar med att ge dig en kram! Hjärta

    Det är vidrigt att ha missbrukande föräldrar, min pappa är alkoholist och min mamma medberoende. Min pappa är inte lika under ytan som din pappa, han har klarat att sköta företag och hållit den yttre fasaden skapligt klanderfri. Fast under ytan är det allt annat än bra. Jag vet att man vill hjälpa, men du kommer vända ut och in på dig till ingen nytta om han inte vill själv. Det låter grymt, men han är vuxen och måste få göra sina egna val. Du kommer hamna i en karusell av lögner och besvikelser. Självklart kan du försöka hjälpa honom, men se då till att du håller det på en nivå som du klarar att hantera. inget blir bättre av att även du åker under ytan. 

    Min pappa ringde mig en gång och sa att han skulle ta livet av sig. Då blev det drag med polisinsatser, rymning och polisinsats igen och sedan tvångsinläggning i ett dygn. Sedan kunde de inte göra mer..man känner sig så hjälplös! Jag är två år yngre än din pappa, så jag har levt med detta väldigt länge. Det går att lära sig att acceptera situationen som den är, men det är ett sorgearbete som tar tid...och nej jag har ingen bra relation till min pappa trots att han pga sjukdom kunnat välja att vara nykter de senaste månaderna.


    Då får du en kram tillbaka.

    Tack för dina ord, jag vet att du har rätt. Min pappa ringde mig med samma ord när jag var 13. Jag var då hos släktingar och han var ute och körde bil, hörde i telefonen när han körde av vägen. Ingen visste var han var och dagen efter låtsades alla som ingenting. Han var inte direkt alkoholist då, men har väl aldrig kunnat hantera alkohol som det verkar.

    Jag vill gärna tro att om suget efter alkoholen försvinner kanske jag kan betyda mer än den igen och han kan se allt annat han har att leva för. Men jag är säker på att han aldrig kommer kunna sluta om han inte blir inlagd. Jag tror aldrig han ens tänker att han kanske borde försöka.
  • Anonym (Dottern)
    Ser0tonin skrev 2016-08-30 19:24:59 följande:

    Om individen själv inte vill sluta så kommer det tyvärr inte hålla. Det är ingen dans på rosor och då måste det kännas värt det. Men missbrukare tenderar ofta att tänka i andra banor, som t.ex.


    varför ska JAG ändra på MIG?
    Jag vill inte egentligen inte sluta, jag gillar (substans.)
    Alkoholen har blivit en del av personens identitet.
    Att sluta är ett helvete, det är inte värt det.
    Alla mina polare dricker/röker

    och listan kan göras lång.

     


    Jo jag vet. För varje person som lämnar honom är det en extra ursäkt att fortsätta. Men jag tänker att om han blir inlagd så kommer suget förr eller senare bli mindre, och då kan han se att det är värt det. Men som det är nu kommer inget vara värt det, det finns inget han tycker mer om eftersom han är så långt nere i det hela tiden.
  • Anonym (mumin)
    Anonym (Dottern) skrev 2016-08-30 14:01:55 följande:

    Det är så att min pappa har varit alkoholist i ca 10 år. Han har förlorat nästan alla vänner och familj och jag är hans enda barn. Vi träffas mycket sällan nu för tiden och jag visste inte att det var så illa tills för ett par år sedan. Då var jag där och hälsade på. Klockan 4 på dagen däckade han, han pratar med sig själv och skriker i sömnen, han minns allt fel och går nästan inte att prata med. Det går inte en dag utan att han dricker, och han är bara 45 (var ung när han fick mig).

    När jag var där då åkte jag hem på kvällen eftersom jag inte stod ut och sa att jag inte kommer tillbaka förrän han slutat dricka. För ett år sen ungefär försökte han sluta, själv, och det slutade med att han skrek av smärtor och hans ben blev mörkblå osv. Så istället för att be om hjälp började han igen. Nu bjöd han dit mig på nytt och jag sa att han skulle sluta dricka om jag skulle komma och han sa att då kunde jag stanna hemma.

    Det här känns fruktansvärt för mig. Jag har ingen pappa! Ingen som kan komma på mitt bröllop eller vara morfar till mina barn. Ingen pappa att vända mig till för råd. Och jag vet att han kommer supa ihjäl sig. Han har hållit på nu i tio år och vissa perioder har han inte fått jobba för han haft så högt blodtryck och så får han medicin för det och fortsätter dricka.

    Finns det ens något jag kan göra? Kan man få en vuxen människa tvångsinlagd på något sätt? Eller är det bara att acceptera att jag aldrig kan få min far tillbaka?


    Ja fy fan :/

    Det finns en massa behandling och hjälp att få. Men han måste vilja själv. Folk kan sluta helt på egen hand med lite jävlar anamma om de verkligen vill. Men inte den bästa behandlingen biter utan motivation.

    Det är bra att du inte ägnar dig åt medboende-beteende och daltar med honom och mår ännu sämre själv.

    Fråga om han vill sluta och erbjud honom din kärlek och att du följer med honom till anonyma alkoholister om han slutar.

    Lycka till! :)
  • Anonym (Dottern)
    Anonym (mumin) skrev 2016-08-30 20:05:41 följande:
    Ja fy fan :/

    Det finns en massa behandling och hjälp att få. Men han måste vilja själv. Folk kan sluta helt på egen hand med lite jävlar anamma om de verkligen vill. Men inte den bästa behandlingen biter utan motivation.

    Det är bra att du inte ägnar dig åt medboende-beteende och daltar med honom och mår ännu sämre själv.

    Fråga om han vill sluta och erbjud honom din kärlek och att du följer med honom till anonyma alkoholister om han slutar.

    Lycka till! :)
    Han bor 30 mil bort så det är lite svårt, men det är nog även det som räddat mig från att bli medberoende och knäckt av det hela. Han vill inte sluta, så jag antar att mitt enda alternativ är att acceptera att min pappa är borta, snart både andligt och fysiskt.
  • Anonym (mumin)
    Anonym (Dottern) skrev 2016-08-30 20:08:50 följande:

    Han bor 30 mil bort så det är lite svårt, men det är nog även det som räddat mig från att bli medberoende och knäckt av det hela. Han vill inte sluta, så jag antar att mitt enda alternativ är att acceptera att min pappa är borta, snart både andligt och fysiskt.


    Ja det är himla sorgligt med föräldrar som inte finns där.

    Men det händer att missbrukare också en dag bara får nog och tar tag i sina liv. Hoppas inte för mycket på det men sånt händer ibland. Fast det är kanske inte någon riktigt tröst.

    Men vet hur det är att leva utan pappa. Jag har en. Men han är en känslolös egoist. Vi umgås inte idag för jag far bara illa av det. Men jag har inget hopp ens om att han ska bli bättre. Kanske är det enklare.
  • Wilowa
    Anonym (Dottern) skrev 2016-08-30 19:59:26 följande:
    Då får du en kram tillbaka.

    Tack för dina ord, jag vet att du har rätt. Min pappa ringde mig med samma ord när jag var 13. Jag var då hos släktingar och han var ute och körde bil, hörde i telefonen när han körde av vägen. Ingen visste var han var och dagen efter låtsades alla som ingenting. Han var inte direkt alkoholist då, men har väl aldrig kunnat hantera alkohol som det verkar.

    Jag vill gärna tro att om suget efter alkoholen försvinner kanske jag kan betyda mer än den igen och han kan se allt annat han har att leva för. Men jag är säker på att han aldrig kommer kunna sluta om han inte blir inlagd. Jag tror aldrig han ens tänker att han kanske borde försöka.
    Tack!

    Vet du, att inte kunna hantera spriten så bra är att vara alkoholist! Så jo han var alkoholist redan då! Körde han bil onykter dessutom så stärker det ännu mer.

    Du betyder mer än alkoholen för honom, jag lovar! Han äts säkert upp av dåligt samvete, tröstar det på det sätt han kan...med alkohol. Nervärderar sig själv och tycker att du har det bättre utan honom osv. Det är en ond cirkel, en cirkel som du inte kan bryta om han själv inte vill. Du kommer drunkna i lögner och undanflykter som kommer när han inte har motivationen som krävs för att se problemet i vitögat. Han tänker nog att han borde sluta, men han tror inte att det är möjligt. Det är bättre att låta bli att försöka än ytterligare misslyckanden.

    Hur gammal är du nu? Det tog många år innan jag kunde komma till denna insikt och det gör ont! Du måste acceptera att han inte kommer att visa bekräftelse på det sätt du vill...genom att hålla sig nykter för din skull. Han kan troligtvis inte det! Du får försöka hitta det i det lilla eller helt enkelt acceptera att du inte kommer att få det.
  • Anonym (Dottern)
    Wilowa skrev 2016-08-31 10:51:53 följande:
    Tack!

    Vet du, att inte kunna hantera spriten så bra är att vara alkoholist! Så jo han var alkoholist redan då! Körde han bil onykter dessutom så stärker det ännu mer.

    Du betyder mer än alkoholen för honom, jag lovar! Han äts säkert upp av dåligt samvete, tröstar det på det sätt han kan...med alkohol. Nervärderar sig själv och tycker att du har det bättre utan honom osv. Det är en ond cirkel, en cirkel som du inte kan bryta om han själv inte vill. Du kommer drunkna i lögner och undanflykter som kommer när han inte har motivationen som krävs för att se problemet i vitögat. Han tänker nog att han borde sluta, men han tror inte att det är möjligt. Det är bättre att låta bli att försöka än ytterligare misslyckanden.

    Hur gammal är du nu? Det tog många år innan jag kunde komma till denna insikt och det gör ont! Du måste acceptera att han inte kommer att visa bekräftelse på det sätt du vill...genom att hålla sig nykter för din skull. Han kan troligtvis inte det! Du får försöka hitta det i det lilla eller helt enkelt acceptera att du inte kommer att få det.
    Jag är 26. Kommer nog aldrig att acceptera, men jag ser det inte som mitt fel eller att jag inte duger eller nånting. Jag bara vet att alkoholen är viktigare för honom, att det inte är värt att sluta, att han hellre ser alla försvinna så han kan supa ifred. Visst intalar han sig säkert att jag mår bättre utan honom, men i hans värld finns det bara honom full, vilket jag säkert mår bättre utan. Jag minns ändå honom nykter, och utan den personen mår jag inte bättre.

    Jag har distans till det hela, jag gav upp hoppet för flera år sen. Men nu när det blev så här fick jag sån lust att bara stuva in honom på behandlingshem så att dimman för hans ögon kunde lätta. Jag tror inte på att det inte kan fungera även om personen själv inte vill, eftersom det rent logiskt borde hjälpa att abstinensen försvinner och det hade den gjort om man kunde tvångsinlägga honom. Nu kan man inte det, så då finns det inget hopp.

    Men nej, jag kommer aldrig acceptera att min far gör så här. Kommer aldrig sluta sakna honom. Det handlar inte om att jag vill ha bekräftelse, utan om att jag saknar en individ som en gång fanns. Han säger ofta att han älskar mig osv, så jag vet det. Men jag vet att det inte innebär att han kommer vara min pappa.
  • Wilowa
    Anonym (Dottern) skrev 2016-08-31 13:26:57 följande:
    Jag är 26. Kommer nog aldrig att acceptera, men jag ser det inte som mitt fel eller att jag inte duger eller nånting. Jag bara vet att alkoholen är viktigare för honom, att det inte är värt att sluta, att han hellre ser alla försvinna så han kan supa ifred. Visst intalar han sig säkert att jag mår bättre utan honom, men i hans värld finns det bara honom full, vilket jag säkert mår bättre utan. Jag minns ändå honom nykter, och utan den personen mår jag inte bättre.

    Jag har distans till det hela, jag gav upp hoppet för flera år sen. Men nu när det blev så här fick jag sån lust att bara stuva in honom på behandlingshem så att dimman för hans ögon kunde lätta. Jag tror inte på att det inte kan fungera även om personen själv inte vill, eftersom det rent logiskt borde hjälpa att abstinensen försvinner och det hade den gjort om man kunde tvångsinlägga honom. Nu kan man inte det, så då finns det inget hopp.

    Men nej, jag kommer aldrig acceptera att min far gör så här. Kommer aldrig sluta sakna honom. Det handlar inte om att jag vill ha bekräftelse, utan om att jag saknar en individ som en gång fanns. Han säger ofta att han älskar mig osv, så jag vet det. Men jag vet att det inte innebär att han kommer vara min pappa.
    Nej du har fel! Troligtvis så avskyr han alkoholen, det är demoner i honom som gör att han inte kan låta bli. En alkoholist väljer inte! Det är en sjukdom! Han är sjuk och han behöver hjälp att ta sig ur det. Testa gärna att hjälpa honom, men stånga dig inte blodig! Kan han hitta kraften så kan du vara ett bra stöd, men tror han inte på det så går du bet. Han blir inte frisk bara för att han blir nykter och utan abstinens. Det är ett första steg, men sedan är det en lång, lång väg kvar. Min pappa var periodare och var nykter 1-2 månader mellan varje gång, men han är likväl alkoholist. De senaste åren har han druckit varje kväll, men nu tvingats bli nykter pga sjukdom. Egentligen är det fel att säga att allt hänger på viljan, det är mer tron på chanserna att lyckas som har betydelse.

    Klart att du saknar honom, det skulle du göra om han blivit ett "paket" efter en trafikolycka med, men då är det så självklart att han inte har nåt val. han har inte valt alkoholen heller, inte frivilligt i alla fall.

    <3
  • Anonym (Dottern)
    Wilowa skrev 2016-08-31 13:45:47 följande:
    Nej du har fel! Troligtvis så avskyr han alkoholen, det är demoner i honom som gör att han inte kan låta bli. En alkoholist väljer inte! Det är en sjukdom! Han är sjuk och han behöver hjälp att ta sig ur det. Testa gärna att hjälpa honom, men stånga dig inte blodig! Kan han hitta kraften så kan du vara ett bra stöd, men tror han inte på det så går du bet. Han blir inte frisk bara för att han blir nykter och utan abstinens. Det är ett första steg, men sedan är det en lång, lång väg kvar. Min pappa var periodare och var nykter 1-2 månader mellan varje gång, men han är likväl alkoholist. De senaste åren har han druckit varje kväll, men nu tvingats bli nykter pga sjukdom. Egentligen är det fel att säga att allt hänger på viljan, det är mer tron på chanserna att lyckas som har betydelse.

    Klart att du saknar honom, det skulle du göra om han blivit ett "paket" efter en trafikolycka med, men då är det så självklart att han inte har nåt val. han har inte valt alkoholen heller, inte frivilligt i alla fall.

    <3
    Uppskattar dina ord men jag håller inte riktigt med. Det är han som valt att dricka mer och mer redan när han var "klar" och visste att han inte borde. Det är han som säger att jag kan stanna hemma eftersom han inte tänker sluta och det är han som inte ber om hjälp. Det var ingen annan som tippade ner alkohol i hans kropp, det var han, och till och med nu har han ett val. Han VET att det är möjligt att sluta även om det är svårt och jävligt, men han väljer att låta bli. Och även om man har förståelse för honom nu när han är så illa däran så är det bara han som tagit sig dit.

    Jag tror inte det finns några regler att följa, nått som förklarar ALLA alkoholister och deras tänk.
  • Wilowa
    Anonym (Dottern) skrev 2016-08-31 16:21:55 följande:
    Uppskattar dina ord men jag håller inte riktigt med. Det är han som valt att dricka mer och mer redan när han var "klar" och visste att han inte borde. Det är han som säger att jag kan stanna hemma eftersom han inte tänker sluta och det är han som inte ber om hjälp. Det var ingen annan som tippade ner alkohol i hans kropp, det var han, och till och med nu har han ett val. Han VET att det är möjligt att sluta även om det är svårt och jävligt, men han väljer att låta bli. Och även om man har förståelse för honom nu när han är så illa däran så är det bara han som tagit sig dit.

    Jag tror inte det finns några regler att följa, nått som förklarar ALLA alkoholister och deras tänk.
    Jag vet, jag tänkte också så länge. Fast de är alkoholister även när de är nyktra. Det är inte abstinensen som gör att de dricker, för i så fall skulle det inte finnas periodare.

    Klart att det är olika för olika individer, men du ska inte tro att han väljer spriten före dig...plåga dig inte på det sättet! Säger han att han älskar dig, så tro på det! Det finns ingen anledning till att du ska tro att han sviker dig medvetet.
  • Anonym (N)

    Har inga direkta råd tyvärr, men ville kika in och säga kram!

    Min pappa är också alkoholist, men jag tror inte han inser det själv.. Jag tror iallafall att han är det fortfarande, efter att inte ha pratat med varandra på över 1 år, så skrev jag till honom och han svarade väldigt kort och ointresserat, så jag antar att problemen kvarstår där hemma.. Tyvärr har jag nog med mig själv. Han får inse det själv, så som jag fått inse saker själv. Orkar inte va hans morsa längre.

    Hoppas din pappa inser att livet är så mycket mer snart!

  • Serpentina

    Min far är alkoholist och jag är 43 år gammal. Hans alkoholism har påverkat mitt liv på många olika sätt . Min mor har i flera år förnekat att han dricker och vi barn var tvungna att låtsas om att allt är ok. Min far bor i mitt hemland och jag bor i Sverige och träffar honom väldigt sällan. Jag saknar inte min far men jag saknar att ha en far. Jag tycker inte synd om honom, jag är inte arg på honom , jag är bara giltgiltig. Jag vet inte vem min far kunde vara utan alkohol.

  • Serpentina

    Till dig skickar jag massor kramar och hoppas att du hittar inre styrka för att leva ett liv utan alldeles för stor påverkan av din far.

  • Anonym (Dottern)
    Wilowa skrev 2016-08-31 19:21:55 följande:
    Jag vet, jag tänkte också så länge. Fast de är alkoholister även när de är nyktra. Det är inte abstinensen som gör att de dricker, för i så fall skulle det inte finnas periodare.

    Klart att det är olika för olika individer, men du ska inte tro att han väljer spriten före dig...plåga dig inte på det sättet! Säger han att han älskar dig, så tro på det! Det finns ingen anledning till att du ska tro att han sviker dig medvetet.
    Jag vet att han väljer den före mig, det finns ingen tvekan när han hellre dricker än träffar mig. Men jag plågar inte mig själv med det, jag bara inser att det är så. Han kan inte svika mig annat än medvetet när det är så här tydligt. Han vet att han är alkoholist, han säger det ofta, och han har sagt att han inte kan sluta på egen hand, men han tar ingen hjälp. Så det är högst medvetet, men visst är det säkerligen ett helvete att sluta. Men att inte lägga nån skuld på honom finns inte i min värld, för han har skuld.
Svar på tråden Vad kan man göra med en far som är alkoholist?