• Anonym (Konstigt)

    Våga dejta en man med barn?

    Har träffat en man flera gånger som har barn varannan vecka.Det känns bra med honom,men skulle jag våga bli styvmamma?Har egentligen ingen lust att leva med en ny familj.Jag gillar barn,men på mina villkor.

  • Svar på tråden Våga dejta en man med barn?
  • Anonym (undvik)

    Jag skulle aldrig rekommendera någon att bli styvförälder och jag kommer aldrig mer skaffa en partner med barn. Möjligtvis om han hade barnen v.h eller på heltid. V.v suger om man inte är en kopia av den andra föräldern så man har exakt samma syn på uppfostran osv.

    Allting kan bli jättebra -absolut - men om man inte har tur att träffa en bra partner som har ett bra ex så är det hemskt ibland.

    Min sambos ex verkar ha som livsfilosofi att pinka revir och tävla om vem som är bäst förälder, vilket påverkar alla relationer som har med barnen att göra.

  • 8airam8

    Själv är jag den frånskilda föräldern med barnen övervägande del av tiden. Mitt ex är i alla lägen intresserad av barnens bästa och sköter sin bit på bästa möjliga vis. Min nya sambo har fått komma in i mitt och barnens liv på sitt eget sätt och med sina egna villkor, och så har vi funnit våra nya vägar tillsammans utan tvång och bråk men med tid och hänsyn och kärlek.

    Jag tycker att man inte ska förutsätta att saker kommer att vara och förbli på ett visst sätt och sedan ha det som grund för att rata eller bejaka på förhand.

  • Anonym (Konstigt)

    Det verkar som styvmammor i allmänhet tar mera ansvar än styvpappor?Särskilt om det handlar mindre barn.Tror inte att min dejt behöver min hjälp med barnen,men det blir väl automatiskt jobb,laga mat,diska,plocka efter,lyssna?

  • ungbrunett

    Jag tycker att du kan gå lugnt fram, du behöver inte bli avskräckt för att han har barn då chansen finns att mannen och exet är vettiga och vuxna människor. Visst, barnet kommer alltid att finnas (och mamman också..) men vem vill sitta ihop med sin sambo? För min del hade det säkert funkat mycket bättre om föräldrarna till barnet var lite.. bättre.. Barnet i sig behöver inte vara ett problem då man i en familj inte behöver sitta ihop och göra samma saker hela tiden. När barnen är hos din kille kan du göra annat, och sen när barnen är borta har ni kvalitetstid. Som exempel. Men det beror ju på hur man själv vill ha det. Försök fundera kring dina behov och önskemål, och gå inte så snabbt fram. Jag rusade (så här i backspegeln) in i mitt förhållande med min sambo och det har varit många turer och många bråk gällande barnet/barnets mamma osv. Men alltid varit toppen när det bara är vi. Hade jag kunnat ge mig själv ett råd så här när jag "vet" hur det är, så hade det varit att ta det lugnt. Jag tror inte bonusbarn behöver vara pest och pina, men det gäller att alla inblandade (dvs du och din kille framförallt) behöver vara på samma våglängd, kring förväntningar/krav/syn på barnen osv. Annars blir det nog tufft.

  • ungbrunett

    Vill förtydliga mitt föregående inlägg med att det där med att inte skynda framförallt bör handla om att man verkligen lär känna varandra, varandras värderingar och förväntningar och så innan man flyttar ihop. Vi har märkt det efter hand, vad vi tycker är viktigt och mindre viktigt (han vill att jag ska se barnet som familj, och jag är inte intresserad av att vara bonusmamma i den bemärkelsen osv) och det har skapat stora konflikter, när man inte vet vad den andre vill och tänker. 

    Att vara bonusförälder ska, enligt mig, aldrig innebära att de(n) biologiska föräldern/föräldrarna bestämmer allt och bonusföräldern bara ska dansa efter deras pipa. Utan man är två i ett förhållande och i ett hem, oavsett ens tidigare bagage. Det kan säkert för många låta som självklarheter, men för mig som inte hade någon erfarenhet av barn sedan innan kunde inte föreställa mig hur det faktiskt var och skulle bli. Man vet ju inte sådant innan, såklart, men visst tjänar man på att tänka efter både en och två gånger och vara överens innan man går in i något seriöst. Det blir ganska obehagligt annars. I mitt fall har det lett till att jag prioriterat mig själv först, något som sambon varit allt annat än glad över. Men om vi inte delar åsikt i vissa frågor så kommer jag alltid vara glad över att jag står upp för mig själv, framför att låta han bestämma hur jag ska göra/vara/spendera min tid osv. Det leder såklart till fler konflikter än om man skulle vara samstämmiga eller låta den andre "köra över" en, men man förlorar inte sig själv. Det har typ varit mina ledord i denna relation, att jag för allt i världen inte ska vika mig och ångra att jag gjorde saker för någon annans skull i en sådan omfattning som gjort att jag skulle förlora mig själv.. Och det tror jag är viktigt om man som ensamstående, ung tjej (och säkert i andra fall också) går in i en relation med en man med barn. 

    Men jag vet inte så mycket om dig, din ålder, situation, åsikter osv så vi kanske har helt olika bild av livet. Men oavsett vad, lite råd på vägen..

  • Anonym (Jojo)

    Det beror nog på! Att skapa en bonusfamilj är inte helt smärtfritt, men det behöver inte heller bli jättejobbigt.
    Jag lever ihop med en man som har en treåring sedan tidigare och vi träffades då barnet var drygt 1,5år. Det funkar väldigt bra, men jag gick ju in i relationen med vetskapen om att jag aldrig kan bli nummer ett för honom, även att han är nummer ett för mig.

    Gillar man barn men inte vill ha egna är det rätt perfekt att ha barn på deltid ;)
    Det som är jobbigt för mig är ibland att känna utanförskapet, de två hör ihop med varandra på ett sätt som inte jag gör. Hade gärna träffat honom utan barn så klart, men jag försöker se barnet som en bonus och oftast går det bra - det kan oxå vara roligt att lära känna ett barn. I detta fall är barnet oftast ganska fantastiskt trots allt :)

  • KlunsSmurfen
    Anonym (Konstigt) skrev 2016-08-09 22:52:36 följande:

    Har träffat en man flera gånger som har barn varannan vecka.Det känns bra med honom,men skulle jag våga bli styvmamma?Har egentligen ingen lust att leva med en ny familj.Jag gillar barn,men på mina villkor.


    Ingen här känner dej eller honom så det är svårt att svara på det.
    Ta det lugnt så märker du om det (han och hans familj) är något som passar dej.
    Finns ingen anledning att ta på sej rollen som styvmamma från början eller stressa för att bli sambo.
    8airam8 skrev 2016-08-10 00:45:09 följande:

    Men vilka räpor ni verkar vara här inne! Ni målar ju fan på vägen såpass illa att jag skäms å era vägnar.

    Till TS: dejta karln som om han vore en vanlig människa. Prata med honom. Hör hur han tänker, beröra om dina egna tankar. Kom fram till vad som känns bra. Stanna sedan kvar eller lämna. Svårare är det inte.


    +1
    Anonym (Konstigt) skrev 2016-08-09 23:19:59 följande:

    Jag vill inte blanda mig in på hans och hans ex-frus regler och vill inte leva efter hennes regler.Vill ochså själv resa som bara vi två utan barnet ibland.Har inget emot andras barn.


    Beror ju på vad det är för regler, men för en bonusförälder är det ju lätt att låta bli att bryta dem.
    Anonym (Konstigt) skrev 2016-08-10 01:01:35 följande:

    Men det är klart jag har ochså nåt att säga om det är mitt hem.Och jag är på mitt sätt med andra,det bestämmer inte någon annan.Tror att jag ska vars försiktig.


    I ditt hem är det dina regler som gäller men blir du sambo med någon så är det inte bara ditt hem.
    Anonym (Konstigt) skrev 2016-08-10 08:21:50 följande:

    Undrar om det ändå bäst är att vara särbo/singel eller träffa en man utan barn.Men sen finns det ändå ingen garanti för lycka.


    Det vet du ju inte förrän du provat.



  • Anonym (Yyy)
    KlunsSmurfen skrev 2016-12-15 14:43:03 följande:
    Ingen här känner dej eller honom så det är svårt att svara på det.
    Ta det lugnt så märker du om det (han och hans familj) är något som passar dej.
    Finns ingen anledning att ta på sej rollen som styvmamma från början eller stressa för att bli sambo.
    8airam8 skrev 2016-08-10 00:45:09 följande:

    Men vilka räpor ni verkar vara här inne! Ni målar ju fan på vägen såpass illa att jag skäms å era vägnar.

    Till TS: dejta karln som om han vore en vanlig människa. Prata med honom. Hör hur han tänker, beröra om dina egna tankar. Kom fram till vad som känns bra. Stanna sedan kvar eller lämna. Svårare är det inte.


    +1Beror ju på vad det är för regler, men för en bonusförälder är det ju lätt att låta bli att bryta dem.
    Anonym (Konstigt) skrev 2016-08-10 01:01:35 följande:

    Men det är klart jag har ochså nåt att säga om det är mitt hem.Och jag är på mitt sätt med andra,det bestämmer inte någon annan.Tror att jag ska vars försiktig.


    I ditt hem är det dina regler som gäller men blir du sambo med någon så är det inte bara ditt hem.Det vet du ju inte förrän du provat.


    Varför drar du upp gamla trådar?
  • KlunsSmurfen
    Anonym (Yyy) skrev 2016-12-15 16:19:33 följande:
    Varför drar du upp gamla trådar?
    Glömde kolla datum.
    Klantigt.
  • smulpaj01

    Att mannen har två underbara barn är en stor bonus! Att mannen tagit på sig en papparoll till mitt barn är också en stor bonus! Testa och känn efter?!

  • Anonym (ångrar)

    Utifrån min personliga erfarenhet har jag bara ett råd att ge:

    Gå inte in i ett förhållande där det finns barn, det är inte värt det!

  • Anonym (Ell)
    ungbrunett skrev 2016-08-10 18:47:48 följande:

    Vill förtydliga mitt föregående inlägg med att det där med att inte skynda framförallt bör handla om att man verkligen lär känna varandra, varandras värderingar och förväntningar och så innan man flyttar ihop. Vi har märkt det efter hand, vad vi tycker är viktigt och mindre viktigt (han vill att jag ska se barnet som familj, och jag är inte intresserad av att vara bonusmamma i den bemärkelsen osv) och det har skapat stora konflikter, när man inte vet vad den andre vill och tänker. 

    Att vara bonusförälder ska, enligt mig, aldrig innebära att de(n) biologiska föräldern/föräldrarna bestämmer allt och bonusföräldern bara ska dansa efter deras pipa. Utan man är två i ett förhållande och i ett hem, oavsett ens tidigare bagage. Det kan säkert för många låta som självklarheter, men för mig som inte hade någon erfarenhet av barn sedan innan kunde inte föreställa mig hur det faktiskt var och skulle bli. Man vet ju inte sådant innan, såklart, men visst tjänar man på att tänka efter både en och två gånger och vara överens innan man går in i något seriöst. Det blir ganska obehagligt annars. I mitt fall har det lett till att jag prioriterat mig själv först, något som sambon varit allt annat än glad över. Men om vi inte delar åsikt i vissa frågor så kommer jag alltid vara glad över att jag står upp för mig själv, framför att låta han bestämma hur jag ska göra/vara/spendera min tid osv. Det leder såklart till fler konflikter än om man skulle vara samstämmiga eller låta den andre "köra över" en, men man förlorar inte sig själv. Det har typ varit mina ledord i denna relation, att jag för allt i världen inte ska vika mig och ångra att jag gjorde saker för någon annans skull i en sådan omfattning som gjort att jag skulle förlora mig själv.. Och det tror jag är viktigt om man som ensamstående, ung tjej (och säkert i andra fall också) går in i en relation med en man med barn. 

    Men jag vet inte så mycket om dig, din ålder, situation, åsikter osv så vi kanske har helt olika bild av livet. Men oavsett vad, lite råd på vägen..


    Jag håller med dig ungbrunnet här i denna tråd i dina inlägg. Men i detta inlägg vill jag poängtera en frågeställning om att problemet med bonusmammor generellt på familjeliv är att de vill ha kakan men även äta den. Alltså i bemärkelse som du skriver att ni är två i förhållanden och du ska få bestämma saker gällande barnet. Men sedan vill du inte ha något som helst ansvar eller relation, utan som du också uttrycker "hitta på annat när barnet är där". Du hör väl hur fel det låter där? Du vill bestämma över en person som du inte vill ha en typ av relation med. Tror det är därför det kan bli så knasigt ibland. Antingen väljer du att hålla undan dig helt eller så är du med och även berättigatt ha starkare åsikter om vad som är passande gällande barnet/umgänge/när den är hemma på sin pappas sida.

    Jag håller med om att man borde ta sig en rejäl funderare och låta tiden gå. Man får även innan ihopflytt försöka komma underfund med vilken typ av relation man vill ha och se om det uppfyller sambons förväntningar så slipper man flytta ihop för att sedan inse att man var helt olika. (Åtminstone försöka förhindra den situationen)
  • ungbrunett
    Anonym (Ell) skrev 2016-12-22 02:24:20 följande:

    Jag håller med dig ungbrunnet här i denna tråd i dina inlägg. Men i detta inlägg vill jag poängtera en frågeställning om att problemet med bonusmammor generellt på familjeliv är att de vill ha kakan men även äta den. Alltså i bemärkelse som du skriver att ni är två i förhållanden och du ska få bestämma saker gällande barnet. Men sedan vill du inte ha något som helst ansvar eller relation, utan som du också uttrycker "hitta på annat när barnet är där". Du hör väl hur fel det låter där? Du vill bestämma över en person som du inte vill ha en typ av relation med. Tror det är därför det kan bli så knasigt ibland. Antingen väljer du att hålla undan dig helt eller så är du med och även berättigatt ha starkare åsikter om vad som är passande gällande barnet/umgänge/när den är hemma på sin pappas sida.

    Jag håller med om att man borde ta sig en rejäl funderare och låta tiden gå. Man får även innan ihopflytt försöka komma underfund med vilken typ av relation man vill ha och se om det uppfyller sambons förväntningar så slipper man flytta ihop för att sedan inse att man var helt olika. (Åtminstone försöka förhindra den situationen)


    Så jag måste vilja planera mitt liv och fritid kring och med hänsyn till barnet för annars får jag inte säga ifrån om barnet gör något dumt eller beter sig illa? Det är omöjligt att hålla sig undan när man bor tillsammans med någon, bara så du vet. Jag är så delaktig som jag automatiskt blir av att leva med ett barn: vardagstjafs och allt som hör till vardagen för alla barnfamiljer. Som vem som helst, som vilken förälder som helst. Jag är precis lika involverad i barnets liv som hennes pappa är. Med undantag för att jag inte ser det som mitt ansvar att lämna på skola osv. Det har pappa ansvar för (en uppdelning som faktiskt finns även hos sammanboende föräldrar). Dock kommer jag att prioritera mina intressen och vänner framför att ha ett fredagsmys med barnet och pappan. Vilket vissa föräldrar också gör: alltså är måna om sina intressen.

    Får barnets mamma säga till mer? Hon lyfter inte ett finger i någonting. Får sitt barn hämtat och lämnat när hon vill ha det (varannan helg). Hör aldrig av sig annars. Är inte engagerad i något som barnet gör eller har, varken skola eller aktiviteter. Hon är som en umgängesförälder, en lekmamma. Tar inte ansvar för något kring barnets vardag. Hon prioriterar sitt eget liv och sina intressen före barnet, ibland till och med den lilla tid som barnet är hos henne. Har hon större rätt till uppfostran och fritid än jag som lever med hennes barn i min vardag och drar det stora lasset tillsammans med pappan?

    Jag är mer förälder än hon, även om det är hennes barn genom blodsband.
  • Anonym (Konstigt)
    ungbrunett skrev 2016-12-22 11:07:46 följande:

    Så jag måste vilja planera mitt liv och fritid kring och med hänsyn till barnet för annars får jag inte säga ifrån om barnet gör något dumt eller beter sig illa? Det är omöjligt att hålla sig undan när man bor tillsammans med någon, bara så du vet. Jag är så delaktig som jag automatiskt blir av att leva med ett barn: vardagstjafs och allt som hör till vardagen för alla barnfamiljer. Som vem som helst, som vilken förälder som helst. Jag är precis lika involverad i barnets liv som hennes pappa är. Med undantag för att jag inte ser det som mitt ansvar att lämna på skola osv. Det har pappa ansvar för (en uppdelning som faktiskt finns även hos sammanboende föräldrar). Dock kommer jag att prioritera mina intressen och vänner framför att ha ett fredagsmys med barnet och pappan. Vilket vissa föräldrar också gör: alltså är måna om sina intressen.

    Får barnets mamma säga till mer? Hon lyfter inte ett finger i någonting. Får sitt barn hämtat och lämnat när hon vill ha det (varannan helg). Hör aldrig av sig annars. Är inte engagerad i något som barnet gör eller har, varken skola eller aktiviteter. Hon är som en umgängesförälder, en lekmamma. Tar inte ansvar för något kring barnets vardag. Hon prioriterar sitt eget liv och sina intressen före barnet, ibland till och med den lilla tid som barnet är hos henne. Har hon större rätt till uppfostran och fritid än jag som lever med hennes barn i min vardag och drar det stora lasset tillsammans med pappan?

    Jag är mer förälder än hon, även om det är hennes barn genom blodsband.


    Vad bra du har hittat ett sätt som fungerar som "extramamma'.
  • maratontjejen

    Läs trådarna här på familjeliv och ta lärdom. Jag skulle aldrig någonsin bli ihop med ngn som har barn sedan tidigare. Alla bekanta jag känner som beblandat sig med folk som har barn sedan tidigare har slutat i skilsmässa.

  • Anonym (Suck)
    ungbrunett skrev 2016-12-22 11:07:46 följande:
    Så jag måste vilja planera mitt liv och fritid kring och med hänsyn till barnet för annars får jag inte säga ifrån om barnet gör något dumt eller beter sig illa? Det är omöjligt att hålla sig undan när man bor tillsammans med någon, bara så du vet. Jag är så delaktig som jag automatiskt blir av att leva med ett barn: vardagstjafs och allt som hör till vardagen för alla barnfamiljer. Som vem som helst, som vilken förälder som helst. Jag är precis lika involverad i barnets liv som hennes pappa är. Med undantag för att jag inte ser det som mitt ansvar att lämna på skola osv. Det har pappa ansvar för (en uppdelning som faktiskt finns även hos sammanboende föräldrar). Dock kommer jag att prioritera mina intressen och vänner framför att ha ett fredagsmys med barnet och pappan. Vilket vissa föräldrar också gör: alltså är måna om sina intressen.

    Får barnets mamma säga till mer? Hon lyfter inte ett finger i någonting. Får sitt barn hämtat och lämnat när hon vill ha det (varannan helg). Hör aldrig av sig annars. Är inte engagerad i något som barnet gör eller har, varken skola eller aktiviteter. Hon är som en umgängesförälder, en lekmamma. Tar inte ansvar för något kring barnets vardag. Hon prioriterar sitt eget liv och sina intressen före barnet, ibland till och med den lilla tid som barnet är hos henne. Har hon större rätt till uppfostran och fritid än jag som lever med hennes barn i min vardag och drar det stora lasset tillsammans med pappan?

    Jag är mer förälder än hon, även om det är hennes barn genom blodsband.
    Eftersom du är totalt ointresserad av hans barn så bör du självklart inte säga åt henne om hon gör något Du tycker är fel!
    Då får du gnälla på pappan så får han ta upp det med sin dotter OM han håller med dig, annars inte!

    Hoppas verkligen att ni inte skaffar en gemensam unge!!!
    Det skulle innebära att det blir två familjer under samma tak och det är inte juste mot barnen! Din sambo bör förhoppningsvis inse sitt misstag snart och gå vidare med sin familj!
  • ungbrunett
    Anonym (Suck) skrev 2016-12-22 15:36:41 följande:

    Eftersom du är totalt ointresserad av hans barn så bör du självklart inte säga åt henne om hon gör något Du tycker är fel!

    Då får du gnälla på pappan så får han ta upp det med sin dotter OM han håller med dig, annars inte!

    Hoppas verkligen att ni inte skaffar en gemensam unge!!!

    Det skulle innebära att det blir två familjer under samma tak och det är inte juste mot barnen! Din sambo bör förhoppningsvis inse sitt misstag snart och gå vidare med sin familj!


    Ursäkta men vad pratar du Omg Var framgår det att jag är totalt ointresserad av barnet? Det är jag faktiskt inte utan vi har utvecklat en ganska bra relation som verkar fungera bra för både barnet och mig.

    För hennes pappa fungerar det oftast bra men jag tror han hade önskat att jag tagit ett större ansvar för typ lämningar och sådant. Men det struntar jag i, han är förälder och han ska dra det lasset tycker jag. Det jag menar är att jag inte kommer senare till jobbet för att lämna barnet eller att jag skulle vabba om han hade viktigt möte. Och om jag vill gå ut på middag med någon eller gå och träna så gör jag det utan att tänka att jag vill va hemma med dem. Har vi båda saker vi vill göra samtidigt så prioriterar jag mitt framför hans, hans behov får stå tillbaka för mina om det krockar. Om han har barnet alltså.

    Så länge jag lever med barnet så kommer jag att lägga mig i uppfostran/beteende och andra vardagssaker.

    Tyvärr är det inte jag som bestämmer kring hennes umgänge med mamman så där får jag stå tillbaka och kompromissa oavsett vad jag tycker om det/om det krockar med något jag tänkt att vi ska göra osv.

    Vi skaffar barn om vi vill det. För mig känns det inte aktuellt just nu men kanske senare.
  • Anonym (.jhg)
    Anonym (Konstigt) skrev 2016-08-10 12:06:02 följande:

    Det verkar som styvmammor i allmänhet tar mera ansvar än styvpappor?Särskilt om det handlar mindre barn.Tror inte att min dejt behöver min hjälp med barnen,men det blir väl automatiskt jobb,laga mat,diska,plocka efter,lyssna?


    Ni behöver ju inte bo ihop. Eller så har ni uppgörelsen att du diskar, städar och lagar mat när han inte har barnen och han gör det på barnveckan.

    Så länge ni tar det lugnt och han inte förväntar sig en ny mamma till barnet så går det säkert bra.

    Har han ett bra samarbete med mamman som fungerar för dig, är respektfull mot dig och förstår att du måste få komma först ibland du med, ger dig tid att närma dig barnet i egen takt och skapa dig en egen relation med hans barn och får göra bara det du vill med och kring barnet så går det troligen kanonbra.

    Jag skulle vilja säga att det i närapå 100% av fallen där det finns en bonusmamma som vantrivs handlar om en pappa som försöker skjuta ansvaret på sin nya. Sen finns det så klart de där 'bonus'mammorna som är stendumma och lätt bakom flötet och försöker få mannens förflutna raderat ur sitt liv... Men även där är det mannens fel som tillåter det.
Svar på tråden Våga dejta en man med barn?