Våga dejta en man med barn?

Har träffat en man flera gånger som har barn varannan vecka.Det känns bra med honom,men skulle jag våga bli styvmamma?Har egentligen ingen lust att leva med en ny familj.Jag gillar barn,men på mina villkor.

Men vilka räpor ni verkar vara här inne! Ni målar ju fan på vägen såpass illa att jag skäms å era vägnar.

Till TS: dejta karln som om han vore en vanlig människa. Prata med honom. Hör hur han tänker, beröra om dina egna tankar. Kom fram till vad som känns bra. Stanna sedan kvar eller lämna. Svårare är det inte.

Jag vill inte blanda mig in på hans och hans ex-frus regler och vill inte leva efter hennes regler.Vill ochså själv resa som bara vi två utan barnet ibland.Har inget emot andras barn.

Men det är klart jag har ochså nåt att säga om det är mitt hem.Och jag är på mitt sätt med andra,det bestämmer inte någon annan.Tror att jag ska vars försiktig.

Undrar om det ändå bäst är att vara särbo/singel eller träffa en man utan barn.Men sen finns det ändå ingen garanti för lycka.

Vill förtydliga mitt föregående inlägg med att det där med att inte skynda framförallt bör handla om att man verkligen lär känna varandra, varandras värderingar och förväntningar och så innan man flyttar ihop. Vi har märkt det efter hand, vad vi tycker är viktigt och mindre viktigt (han vill att jag ska se barnet som familj, och jag är inte intresserad av att vara bonusmamma i den bemärkelsen osv) och det har skapat stora konflikter, när man inte vet vad den andre vill och tänker. 

Att vara bonusförälder ska, enligt mig, aldrig innebära att de(n) biologiska föräldern/föräldrarna bestämmer allt och bonusföräldern bara ska dansa efter deras pipa. Utan man är två i ett förhållande och i ett hem, oavsett ens tidigare bagage. Det kan säkert för många låta som självklarheter, men för mig som inte hade någon erfarenhet av barn sedan innan kunde inte föreställa mig hur det faktiskt var och skulle bli. Man vet ju inte sådant innan, såklart, men visst tjänar man på att tänka efter både en och två gånger och vara överens innan man går in i något seriöst. Det blir ganska obehagligt annars. I mitt fall har det lett till att jag prioriterat mig själv först, något som sambon varit allt annat än glad över. Men om vi inte delar åsikt i vissa frågor så kommer jag alltid vara glad över att jag står upp för mig själv, framför att låta han bestämma hur jag ska göra/vara/spendera min tid osv. Det leder såklart till fler konflikter än om man skulle vara samstämmiga eller låta den andre "köra över" en, men man förlorar inte sig själv. Det har typ varit mina ledord i denna relation, att jag för allt i världen inte ska vika mig och ångra att jag gjorde saker för någon annans skull i en sådan omfattning som gjort att jag skulle förlora mig själv.. Och det tror jag är viktigt om man som ensamstående, ung tjej (och säkert i andra fall också) går in i en relation med en man med barn. 

Men jag vet inte så mycket om dig, din ålder, situation, åsikter osv så vi kanske har helt olika bild av livet. Men oavsett vad, lite råd på vägen..

Jag håller med dig ungbrunnet här i denna tråd i dina inlägg. Men i detta inlägg vill jag poängtera en frågeställning om att problemet med bonusmammor generellt på familjeliv är att de vill ha kakan men även äta den. Alltså i bemärkelse som du skriver att ni är två i förhållanden och du ska få bestämma saker gällande barnet. Men sedan vill du inte ha något som helst ansvar eller relation, utan som du också uttrycker "hitta på annat när barnet är där". Du hör väl hur fel det låter där? Du vill bestämma över en person som du inte vill ha en typ av relation med. Tror det är därför det kan bli så knasigt ibland. Antingen väljer du att hålla undan dig helt eller så är du med och även berättigatt ha starkare åsikter om vad som är passande gällande barnet/umgänge/när den är hemma på sin pappas sida.

Jag håller med om att man borde ta sig en rejäl funderare och låta tiden gå. Man får även innan ihopflytt försöka komma underfund med vilken typ av relation man vill ha och se om det uppfyller sambons förväntningar så slipper man flytta ihop för att sedan inse att man var helt olika. (Åtminstone försöka förhindra den situationen)

Så jag måste vilja planera mitt liv och fritid kring och med hänsyn till barnet för annars får jag inte säga ifrån om barnet gör något dumt eller beter sig illa? Det är omöjligt att hålla sig undan när man bor tillsammans med någon, bara så du vet. Jag är så delaktig som jag automatiskt blir av att leva med ett barn: vardagstjafs och allt som hör till vardagen för alla barnfamiljer. Som vem som helst, som vilken förälder som helst. Jag är precis lika involverad i barnets liv som hennes pappa är. Med undantag för att jag inte ser det som mitt ansvar att lämna på skola osv. Det har pappa ansvar för (en uppdelning som faktiskt finns även hos sammanboende föräldrar). Dock kommer jag att prioritera mina intressen och vänner framför att ha ett fredagsmys med barnet och pappan. Vilket vissa föräldrar också gör: alltså är måna om sina intressen.

Får barnets mamma säga till mer? Hon lyfter inte ett finger i någonting. Får sitt barn hämtat och lämnat när hon vill ha det (varannan helg). Hör aldrig av sig annars. Är inte engagerad i något som barnet gör eller har, varken skola eller aktiviteter. Hon är som en umgängesförälder, en lekmamma. Tar inte ansvar för något kring barnets vardag. Hon prioriterar sitt eget liv och sina intressen före barnet, ibland till och med den lilla tid som barnet är hos henne. Har hon större rätt till uppfostran och fritid än jag som lever med hennes barn i min vardag och drar det stora lasset tillsammans med pappan?

Jag är mer förälder än hon, även om det är hennes barn genom blodsband.

Eftersom du är totalt ointresserad av hans barn så bör du självklart inte säga åt henne om hon gör något Du tycker är fel!

Då får du gnälla på pappan så får han ta upp det med sin dotter OM han håller med dig, annars inte!

Hoppas verkligen att ni inte skaffar en gemensam unge!!!

Det skulle innebära att det blir två familjer under samma tak och det är inte juste mot barnen! Din sambo bör förhoppningsvis inse sitt misstag snart och gå vidare med sin familj!

Det verkar som styvmammor i allmänhet tar mera ansvar än styvpappor?Särskilt om det handlar mindre barn.Tror inte att min dejt behöver min hjälp med barnen,men det blir väl automatiskt jobb,laga mat,diska,plocka efter,lyssna?